Loveseat's blogg

Alla som någonsin haft en vagel vid ögat vet hur irriterande det är.

Eftersom jag är välsignad med ögon som har fin färg men knappast kan vad de egentligen är till för har jag varit linsbärare sedan 10-årsåldern. Att bära linser ofta och ha irriterade ögon är ofta starkt korrelerat.

Både på höger och på vänster öga har jag, precis i innerkanten två prickar som liknar vaglar. En på övre och en på undre ögonlocket. Jag tyckte det var så fantastiskt att det rådde perfekt symmetri mellan dem: de satt på exakt samma avstånd från ögonkanten och dessutom satt de på exakt samma plats på båda ögonen! Fast har man läst Da Vinci-koden (eller råkar vara utbildad i naturvetenskap, kanske biomimik till exempel) vet man hur matematiskt perfekt utformad naturen är och hur svårt det är att artificiellt försöka återskapa den, så jag konstaterade helt enkelt att det inte var några konstigheter bakom mina symmetriska vaglar (som aldrig försvann!) eftersom naturen är cool and knows its shit. Tills jag insåg att det det inte alls var ögonvaglar utan mina tårkörtlar.

Om jag inte lyckas fixa ett bra sommarjobb i sommar tänkte jag läsa några strökurser på universitetet. Grundkurs i anatomi kanske vore lämpligt?

Åh. Idag skulle jag mycket hellre ha tagit det lite lugnt. Gått ut i solskenet och smakat på årets första vårdag. Kanske traskat in på något museum och känt mig intellektuell. Kanske åkt hem till päronen på eftermiddagen för att kolla på BP-AIK och bli bjuden på finmiddag. Men icke. Jag har just satt mig här för att skriva på Google-caset. Och skulle jag, mot all förmodan, bli färdig med det idag finns ingen anledning till förtröstan; då är det bara att sätta igång och plugga till onsdagens tenta med Monsieur Hultén.

Life is sweet sometimes.

Sitter hemma och multitaskar. Tweets, HBR, Mediavision, NFC Technology, etc. etc.

På radion spelas Have You Ever Been in Love med Tutankamon. Ska jag ta det som ett hån? Den låten hade jag på repeat veckan innan det sket sig med Herr September. Starting to see a pattern here…

Men just idag går det bra. Idag kan jag ta det. Jag har just återfått tron på ödet, en mening med allt och yada yada yada. Det verkar tydligen som att mitt liv handlar om att bo i städer som börjar på S:

- 1987 -> Stockholm

- 2005: Salamanca

- 2008: Singapore

- 2011: Sydney

Allt följer ett mönster...

In your face, Herr Februari! (inte direkt, för han är inte en sån där som längtar särskilt mycket utomlands och framför allt har han inga problem med kyla. Men ändå, låt mig ha den här ändå!)

Alla har vi något som bara är vårt. Mitt eget. För vem som helst betyder det ingenting, för dig betyder det allt.

När jag delar med mig av The Smashing Pumpkins, då vet du att du känner mig. Är vi bra vänner kanske en Tonight, Tonight slinker in, är vi mer än så kanske jag råkar nämna lite trivia. För att jag tror att du skulle bry dig.


Jag gav honom Set the Ray to Jerry. Varför gjorde jag det? Nu önskar jag att jag kunde ta tillbaka den. Han kommer aldrig att lyssna på den ändå. Jag tycker verkligen inte illa om honom, men han var uppenbarligen inte värd den. Set the Ray to Jerry måste man förtjäna.

Nästa gång någon får The Smashing Pumpkins ska han fanimej vara värd det. The fifth time’s the charm..?

It's all gone Pete Tong.

Jag hade bytt bild på telefonen till en groda ( min mamma brukar ge mig grodor i olika former lite då och då för att påminna om att man måste kyssa många innan...). Jag hade börjat lyssna på glada Håkan-låtar (och till och med blandat in lite Vampite Weekend). Jag hade börjat bli lite gladare. Så länge jag slipper se dem tillsammans är allt okej. Jag hade börjat bli ganska glad över solskenet. Jag hade till och med börjat tänka på andra människor jag kunde tänka mig att bli intresserad av. Inte för att det är så det funkar, men att så snabbt ställa om siktet tycker jag ändå är ganska starkt jobbat. 

Men jag behövde ändå ett break. Någonting som gick min väg.   

Så ringde de från det stora företaget där jag så himla gärna ville jobba i sommar. "Vi beklagar, men du har inte gått vidare i processen. Men du ska veta att det var jättemånga som sökte och bara att komma så långt som du gjorde är... bla bla bla bla bla bla bah!"

Så sjönk jag ännu lite längre ner. Jag satt i skolan, omringad av klasskamrater och annat löst folk, och ville dö litegrann. Mitt hjärta är så söndertrasat av alla ackumulerade smällar. Jag vet att det låter hemskt och stackars lilla i-landsbarn och om du bara vistte hur bra du har det och allt det där, men där och så kändes det verkligen som att jag inte har någonting alls att se fram emot, så varför kämpa?

Att komma hem och äta morotssoppa, brie och digestivekex gjorde det hela självfallet lite bättre igen, men faktum kvarstår: vad fan ska man se fram emot?

Imorse vaknade jag med en plan om att skriva ett vanligt inlägg. Ett sånt där glatt och roligt med finurliga vardagsbetraktelser. Det sket sig ju uppenbarligen. Kanske inte borde ha skrivit något alls. Nu vill jag bara bli mig själv igen. Jag brukade ju vara glad. 

Dagens låt: Local Natives - Airplanes