Loveseat's blogg

Retail therapy är den allra bästa sorten terapi. Det funkar iallafall i tio minuter. Medan jag står där i båset med klänningen på och tänker "Fan, vad snygg jag är. Den här klänningen framhäver verkligen mina ögon." 

Sedan kommer man ut i den bistra verkligheten igen och Håkan sjunger "dom kommer kliva på dig igen". Och jag fattar ju att det är mig han sjunger om. Inte för att hela världen kretsar kring mig, men just idag är det mig han sjunger om. Jag promenerar längs Götgatan, solen i ögonen. Längs kajen i Sjöstan och Håkan fortsätter "och jag skulle aldrig ramla mer". Jävla Håkan! Fan ta dig! Jag försökte ju! Jag skulle aldrig ramla mer! Mitt metallhjärta var ju så härdat nu att lite oväntad snällhet absolut inte skulle rucka på min världsbild.

Men så snubblade jag. Eller blev jag kanske fälld? Men det spelade ju ingen roll, den här gången var ju annorlunda! Och så gick jag och väntade på att han skulle göra något, för han visste ju hela bakgrundshistorien och förstod att det var han som var tvungen att göra något. Rannsakar alla minnen, försöker hitta de små tecknen jag borde ha uppfattat då. Men det är svårt att skilja på vad som verkligen hände och vad jag själv efterkonstruerat. Jag kan inte minnas om han log där på busshållplatsen, eller om han bara var besvärad. Innan Monkan, däremot, fanns det inga tveksamheter. Fast under, Cinderella...

Att han fortsatte i torsdags, betedde sig precis likadant. Det måste ju betyda att det aldrig var något över huvud taget? Eller vad tror du, Håkan? Visst passar jag bra i den här klänningen?