Mistake no. 548
Varför är det jag som ska ta hand om det?
Det är långt ifrån första gången vi har den här diskussionen.
- Det är du som lär dig en massa saker, säger Far.
- Men jag vill inte lära mig en massa saker! Jag skiter i det, säger jag och liknar en treåring som just blivit tillsagd att hon måste äta upp sina grönsaker om hon vill gå ut och leka. Jag inser absurditeten i uttalandet redan innan jag säger det, men jag släpper ut det ändå: jag vill ha cred, inte kunskap!
- Sluta vara barnslig Soffan, svarar Far. Om du bara förstod vad du lär dig! När jag var 19 bast kunde jag inte tvätta ett par byxor, än mindre driva ett företag. Visst, de andra två kan stoltsera med att de drivit ett litet företag, men det är bara du som i själva verket kan. Och nu när du har gjort det här och när du sen har gått ut Handels (som jag inte har kommit in på än, reds. anm.), fan unge: hela världen kommer att ligga för dina FÖTTER!
Du kommer att märka att människor som de kan komma ganska långt på att verka kunna saker, men det visar sig. Det visar sig alltid till slut om det bara är en fasad, Soffan!
- Men om det nu är så, om jag är så jävla vass och de inte alls besitter samma kvaliteter, hur kommer det sig att det är de som sitter där med jobberbjudanden och styrelseuppdrag - medan jag är fast i träsket?
Far suckar, tar sin sista klunk kaffe och svarar: "ska vi åka och handla mat nu?"
Vi var inte mogna att föra vidare företaget i den riktiga världen. Som affärsmänniskor var vi mogna, men inte som människor. Som vänner.
Och inte visste jag att jag genom att ta ansvaret för ekonomin också tog ansvaret över hela företaget.
Inte förstod jag att hela verksamheten skulle avstanna bara för att jag försvann i 9 veckor.
Inte heller förstod jag att allt återigen skulle hamna på mitt ansvar så fort jag kom igen. Vi hann inte ens hälsa innan bokföringsunderlaget var överlämnat och dörren var stängd igen, för hon skulle åka och slå på driving rangen. Å andra sidan kan man ju välja att se det på ett positivt sätt: om jag, som ändå bara är en tredjedel av helheten är helt oumbärlig, om ingenting fungerar utan mig - då säger väl det ganska mycket positivt om min förmåga?
Å andra sidan är ju jag inte känd för att vara the original lilla solstråle - så det vore ju dumt att börja nu.
Fan, jag känner mig som Paul Simonom. Det var faktiskt han som skrev Guns of Brixton!
Det är långt ifrån första gången vi har den här diskussionen.
- Det är du som lär dig en massa saker, säger Far.
- Men jag vill inte lära mig en massa saker! Jag skiter i det, säger jag och liknar en treåring som just blivit tillsagd att hon måste äta upp sina grönsaker om hon vill gå ut och leka. Jag inser absurditeten i uttalandet redan innan jag säger det, men jag släpper ut det ändå: jag vill ha cred, inte kunskap!
- Sluta vara barnslig Soffan, svarar Far. Om du bara förstod vad du lär dig! När jag var 19 bast kunde jag inte tvätta ett par byxor, än mindre driva ett företag. Visst, de andra två kan stoltsera med att de drivit ett litet företag, men det är bara du som i själva verket kan. Och nu när du har gjort det här och när du sen har gått ut Handels (som jag inte har kommit in på än, reds. anm.), fan unge: hela världen kommer att ligga för dina FÖTTER!
Du kommer att märka att människor som de kan komma ganska långt på att verka kunna saker, men det visar sig. Det visar sig alltid till slut om det bara är en fasad, Soffan!
- Men om det nu är så, om jag är så jävla vass och de inte alls besitter samma kvaliteter, hur kommer det sig att det är de som sitter där med jobberbjudanden och styrelseuppdrag - medan jag är fast i träsket?
Far suckar, tar sin sista klunk kaffe och svarar: "ska vi åka och handla mat nu?"
Vi var inte mogna att föra vidare företaget i den riktiga världen. Som affärsmänniskor var vi mogna, men inte som människor. Som vänner.
Och inte visste jag att jag genom att ta ansvaret för ekonomin också tog ansvaret över hela företaget.
Inte förstod jag att hela verksamheten skulle avstanna bara för att jag försvann i 9 veckor.
Inte heller förstod jag att allt återigen skulle hamna på mitt ansvar så fort jag kom igen. Vi hann inte ens hälsa innan bokföringsunderlaget var överlämnat och dörren var stängd igen, för hon skulle åka och slå på driving rangen. Å andra sidan kan man ju välja att se det på ett positivt sätt: om jag, som ändå bara är en tredjedel av helheten är helt oumbärlig, om ingenting fungerar utan mig - då säger väl det ganska mycket positivt om min förmåga?
Å andra sidan är ju jag inte känd för att vara the original lilla solstråle - så det vore ju dumt att börja nu.
Fan, jag känner mig som Paul Simonom. Det var faktiskt han som skrev Guns of Brixton!
This City's Got No Boulevards
Så var man tillbaka från Oslo då. Var där och höll föredrag på ett inspirasjonseminar för lärare och näringslivsmänniskor. Vilket var jättekul. Och utröttande. Egentligen hinner man ju inte med någonting. Mest bara träna på föredraget, prata, mingla (inte alls så sjyst som det låter) och äta. Notera att sova inte står med där. Det var meningen...
Men Oslo är en fin plats. Väldigt litet, men ändå känns det mer kontinentalt än Stockholm. Mer liv och rörelse och hela staden ser mer ut som en storstad. Vilket är lite absurt eftersom Stockholm är många gånger större än Oslo. Jag vet inte, det ligger i stadsplaneringen på nåt sätt kanske.
Det kan ju ha att göra med de positiva associationer jag har till Oslo (det är ju omöjligt att inte älska staden med tanke på vad man varit med om där) - men jag tycker bara ett det är så kjempekoseligt!
Hursomhelst: Norge är en allt bra härlig plats. Jag råkar ha en förkärlek till norrmän.
Och det norska språket:
Wow.
Lika omöjligt som det är för en ryss att låta glad måste det var för en norrman att låta arg.
De har så söta ord för allting. Som snabel-a t.ex.: alfakrull, eller USB-minne: minnepinne.
Egentligen är ju allting mycket mer logiskt. Svenskan är mer stel och strikt.
Å så e ju norske gutter så pene.
Too bad att de hatar svenskar...
Dagens egenskap-jag-skulle-vilja-kunna-träna-bort: Jag är så jävla känslosam! Så otroligt drastisk. Livet pendlar alltid mellan att vara helt underbart till att bli så otroligt jävla tråkigt, "jag tar bara upp en massa plats på den här jorden som hade kunnat fyllats upp av bra, glada människor som förtjänar det bättre". Det är liksom allt eller inget. Alltid. Och sen är jag så jävla impulsiv. Vilket ibland inte alls works to my advantage...
Varför kan man inte bara vara lite laid back? Lite cool. Sauve.
Jag slår vad om att det lurkar runt någon psykologistudent därute; vad gör man? What's the secret? Ge mig knepet!
Men Oslo är en fin plats. Väldigt litet, men ändå känns det mer kontinentalt än Stockholm. Mer liv och rörelse och hela staden ser mer ut som en storstad. Vilket är lite absurt eftersom Stockholm är många gånger större än Oslo. Jag vet inte, det ligger i stadsplaneringen på nåt sätt kanske.
Det kan ju ha att göra med de positiva associationer jag har till Oslo (det är ju omöjligt att inte älska staden med tanke på vad man varit med om där) - men jag tycker bara ett det är så kjempekoseligt!
Hursomhelst: Norge är en allt bra härlig plats. Jag råkar ha en förkärlek till norrmän.
Och det norska språket:
Wow.
Lika omöjligt som det är för en ryss att låta glad måste det var för en norrman att låta arg.
De har så söta ord för allting. Som snabel-a t.ex.: alfakrull, eller USB-minne: minnepinne.
Egentligen är ju allting mycket mer logiskt. Svenskan är mer stel och strikt.
Å så e ju norske gutter så pene.
Too bad att de hatar svenskar...
Dagens egenskap-jag-skulle-vilja-kunna-träna-bort: Jag är så jävla känslosam! Så otroligt drastisk. Livet pendlar alltid mellan att vara helt underbart till att bli så otroligt jävla tråkigt, "jag tar bara upp en massa plats på den här jorden som hade kunnat fyllats upp av bra, glada människor som förtjänar det bättre". Det är liksom allt eller inget. Alltid. Och sen är jag så jävla impulsiv. Vilket ibland inte alls works to my advantage...
Varför kan man inte bara vara lite laid back? Lite cool. Sauve.
Jag slår vad om att det lurkar runt någon psykologistudent därute; vad gör man? What's the secret? Ge mig knepet!
Your Love Is My Love
Så sitter man här igen och jobbar med företaget. Det är jobbigt och det krävs otroligt mycket av en, men det är roligt som fan, det ska gudarna veta. Kalla mig konstig, men jag tycker att det är roligt att sitta och diskutera marknadsförings- och försäljningsstrategier, att krångla och bråka med myndigheter och verk, att sitta och lista Sveriges största företag inom en rad olika branscher.
Just nu sitter jag och förbereder underlag inför mötet med NTF om ett eventuellt samarbete. Det är otroligt spännande. Det är kul att inse vilka stora grejer man kan genomföra, om man bara försöker.
Fast obviously sitter jag ju inte och jobbar just nu, as we speak (eller, ja, whatev.) Men cut me some slack, alla behöver en paus då och då.
Det här jobbet är iallafall otroligt mycket roligare än mitt "vanliga", inkomstbringande (haha) jobb som s.k. listare. Det är, as aforementioned, väldigt, väldigt tråkigt.
Idag har jag jobbat halvdag på det jobbet och halvdag med företaget. Det är ett riktigt sjyst upplägg.
För allt är inte hemskt med det andra jobbet. Jag tycker ju som sagt om mina kollegor. Men det som jag tycker allra, allra mest om med det jobbet är att jag får möjlighet att åka tåg på morgonen.
Jag fullkomligt älskar att åka pendeln tidigt på morgonen när det är mörkt ute (förutsatt att man får åka de äldre tågen, för de nyare (de silver/blå och de vita/blå) har alldeles för stark belysning i vagnen, så fönstrena blir bara som speglar och man ser inte ut över huvud taget), med bra musik i lurarna. Den sista biten mellan södra och centralen, när man kommit förbi slussen och tittar upp på höger sida mot, ja, det som ligger där uppe på höger sida (man måste åka baklänges) - det är magiskt .
I really love going to work, I'm just not that fond of arriving...
(Nej det kommer inte från någon film, jag myntade det uttrycket alledels nu)
Dagens bild-jag-hade-länkat-till-igår-om-jag-vetat-hur-man-fick-loss-den-ur-det-där-äckliga-flashbildspelet-med-massor-av-kändisar-från-deras-sämsta-sida:
Såhär i den eländigaste delen av vintern (arguably den sämsta delen av året, tillsamans med november då of course) gäller det att hitta sina små guldkorn i tillvaron. Som sträckan mellan södra och centralen med bra musik i öronen t.ex.
Men så speciellt behöver det inte ens vara. Det kan vara så enkelt som ett litet foto som fångat varje musikintresserade tjejs våta dröm - en kärlekshistoria mellan två absoluta favoriter. Det där förhållandet skulle kunna resultera i läskigt bra låtar. För att inte tala om vad uppbrottet skulle kunna producera...
Go for it boys!
(Är ruskigt nöjd med den finurliga inläggs-titeln by the way, fast kanske heter den tvärtom...Oh well, Lauren är inte riktigt my cup of tea...)
Just nu sitter jag och förbereder underlag inför mötet med NTF om ett eventuellt samarbete. Det är otroligt spännande. Det är kul att inse vilka stora grejer man kan genomföra, om man bara försöker.
Fast obviously sitter jag ju inte och jobbar just nu, as we speak (eller, ja, whatev.) Men cut me some slack, alla behöver en paus då och då.
Det här jobbet är iallafall otroligt mycket roligare än mitt "vanliga", inkomstbringande (haha) jobb som s.k. listare. Det är, as aforementioned, väldigt, väldigt tråkigt.
Idag har jag jobbat halvdag på det jobbet och halvdag med företaget. Det är ett riktigt sjyst upplägg.
För allt är inte hemskt med det andra jobbet. Jag tycker ju som sagt om mina kollegor. Men det som jag tycker allra, allra mest om med det jobbet är att jag får möjlighet att åka tåg på morgonen.
Jag fullkomligt älskar att åka pendeln tidigt på morgonen när det är mörkt ute (förutsatt att man får åka de äldre tågen, för de nyare (de silver/blå och de vita/blå) har alldeles för stark belysning i vagnen, så fönstrena blir bara som speglar och man ser inte ut över huvud taget), med bra musik i lurarna. Den sista biten mellan södra och centralen, när man kommit förbi slussen och tittar upp på höger sida mot, ja, det som ligger där uppe på höger sida (man måste åka baklänges) - det är magiskt .
I really love going to work, I'm just not that fond of arriving...
(Nej det kommer inte från någon film, jag myntade det uttrycket alledels nu)
Dagens bild-jag-hade-länkat-till-igår-om-jag-vetat-hur-man-fick-loss-den-ur-det-där-äckliga-flashbildspelet-med-massor-av-kändisar-från-deras-sämsta-sida:
Såhär i den eländigaste delen av vintern (arguably den sämsta delen av året, tillsamans med november då of course) gäller det att hitta sina små guldkorn i tillvaron. Som sträckan mellan södra och centralen med bra musik i öronen t.ex.
Men så speciellt behöver det inte ens vara. Det kan vara så enkelt som ett litet foto som fångat varje musikintresserade tjejs våta dröm - en kärlekshistoria mellan två absoluta favoriter. Det där förhållandet skulle kunna resultera i läskigt bra låtar. För att inte tala om vad uppbrottet skulle kunna producera...
Go for it boys!
(Är ruskigt nöjd med den finurliga inläggs-titeln by the way, fast kanske heter den tvärtom...Oh well, Lauren är inte riktigt my cup of tea...)
Roadtrippin'
Så har hon åkt åter igen. Över havet och tillbaka till friheten. Eller, ja, jag vet inte. Frihet ur vissa aspekter, åkt till något, men också bort från något. Nu ska jag sluta innan det här slutar i något hemskt poesiexperiment.
Hursomhelt. Jag är lite ledsen. Fast det var värre förra gången. Men jag kommer sakna Lania varje gång jag lyssnar på Moneybrother, eller varje gång jag ser en chokladboll, eller varje gång... You get the picture. (Finns ett inlägg som kan förklara i den andra bloggen)
Sedan fick jag en låt som blev sådär helrätt i sammanhanget. Sammanfattade mina känslor som om jag hade skrivit texten själv:
Ouch I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found,
Yeah I think that I might break
I've lost myself again and I feel unsafe
Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
Första gången jag citerar en låttext här och då är det från en artist som jag inte ens aktivt lyssnar på... Bättring! Men jag vet inte, ofta känns det som att en låttext kan säga allt om hur jag känner, men samtidigt är det ingen annan som har en chans att remotely understand (gud vad mycket bättre det gick när jag skrev blogg på engelska och inte blandade språk - jag gör det inte för att låta proffsigt (vaddå proffsig, vad menar hon?) jag lovar!) vad jag försöker förmedla. Men men.
Det ligger också en väldigt massa blandade känslor bakom, det handlar inte alls bara om Lania. Min hjärna är hela havet stormar.
Idag är både en bra och en dålig dag. Därför blir det två dagens idag. Näe, det är inte därför (det blir två dagens alltså), det är bara för att jag kände för det.
Dagens destination: Norrtälje
Dagens låt: Johnossi - Man Must Dance
Hursomhelt. Jag är lite ledsen. Fast det var värre förra gången. Men jag kommer sakna Lania varje gång jag lyssnar på Moneybrother, eller varje gång jag ser en chokladboll, eller varje gång... You get the picture. (Finns ett inlägg som kan förklara i den andra bloggen)
Sedan fick jag en låt som blev sådär helrätt i sammanhanget. Sammanfattade mina känslor som om jag hade skrivit texten själv:
Ouch I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found,
Yeah I think that I might break
I've lost myself again and I feel unsafe
Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me
I am small
I'm needy
Warm me up
Första gången jag citerar en låttext här och då är det från en artist som jag inte ens aktivt lyssnar på... Bättring! Men jag vet inte, ofta känns det som att en låttext kan säga allt om hur jag känner, men samtidigt är det ingen annan som har en chans att remotely understand (gud vad mycket bättre det gick när jag skrev blogg på engelska och inte blandade språk - jag gör det inte för att låta proffsigt (vaddå proffsig, vad menar hon?) jag lovar!) vad jag försöker förmedla. Men men.
Det ligger också en väldigt massa blandade känslor bakom, det handlar inte alls bara om Lania. Min hjärna är hela havet stormar.
Idag är både en bra och en dålig dag. Därför blir det två dagens idag. Näe, det är inte därför (det blir två dagens alltså), det är bara för att jag kände för det.
Dagens destination: Norrtälje
Dagens låt: Johnossi - Man Must Dance
O'Sailor why did you do it?
Idag har jag fixat och fibblat med bokföringen hela dagen. Usch, bokföring - so not my style! Hur fan kunde jag ta över ansvaret för det? Ibland hatar jag mig själv för att jag tog på mig det, men å andra sidan kan det vara ganska skönt att ha kontroll och dessutom lär ju jag mig något som de andra två inte gör.
Just try to stay positive...
Trying so hard not to be a criminal. Och min farsa börjar bli lite orolig. Minst sagt.
Å andra sidan är ju det lite småcoolt; 18 bast och EM-vinnare i något, egen företagare och ekonomisk brottsling...
Dagens låt: Fiona Apple - O'Sailor
No one knows drama like Fiona.
Just try to stay positive...
Trying so hard not to be a criminal. Och min farsa börjar bli lite orolig. Minst sagt.
Å andra sidan är ju det lite småcoolt; 18 bast och EM-vinnare i något, egen företagare och ekonomisk brottsling...
Dagens låt: Fiona Apple - O'Sailor
No one knows drama like Fiona.