Loveseat's blogg

När jag kom hem efter OS-finalen i hockey igår började jag fundera över det här med ensamhet.  


Såg (500) Days of Summer i lördags morgon när jag vaknade über-pigg 05.30. "People don't realize this, but loneliness is underrated."


När jag kom hem satt Jo i soffan och tittade på nån brittisk kriminalserie. Hon var på bra humör och vi satt och snackade om allt och ingenting i en halvtimme eller så. Och så insåg jag det: hur ensam jag än skulle känna mig är jag aldrig ensam. Alla mina misslyckanden, alla fabricerade historier, allt falskt hopp överskuggas trots allt av alla mer eller mindre meningslösa diskussioner, misslyckade och lyckade fester, hur jobbigt det var att åka till Singapore och lämna dem bakom mig, hemma. Precis som familjen är det här otvivelaktigt på riktigt och förhoppningsvis för evigt. Det finns alltid någon där när jag kommer hem.    

...Jag har så svårt att tänka mig att han skulle göra samma misstag som sin roomie. Han var ju där, han såg hur taskigt det var. Oftast kändes det som att han var på mitt lag. Han borde ha lärt sig att man inte markerar genom att vara lite extra öppen. Den här gången chansar jag inte. Tänker inte lyfta ett finger. Det får inte finnas någon som helst tvekan. Borde ha lärt mig vid det här laget att det manliga släktet inte ger tecken. Det är jättesvårt att veta hur man gör för att hålla dörren på glänt... 


Dagens låt: The Concretes - Sunsets (bättre, soliga, dagar går Teen Love på repeat)