Loveseat's blogg

När jag var liten hade min familj en SEGA 16-bitars spelkonsol. Jag förstod aldrig riktigt vad de där 16 bitarna skulle symbolisera, bilden var ju inte alls uppdelad i 16 bitar. Hursomhelst, till spelkonsolen hade vi ett gäng TV-spel. Tillsammans med Lania brukade jag spela Luftens Hjältar, men vi lyckades aldrig komma förbi Level 3 där vi hamnade under vatten och alltid druknade. Ett spel där vi kom betydligt längre var Sonic, men fortfarande var man inte i närheten av att komma lika långt som grann-pojkarna Johansson. 

Min pappa tyckte också att det där med TV-spel var himla roligt och han blev snabbt nästan en värdig motståndare till min storebror i både Fifa -95 och NHL -96. Min chans mot brorsan var om han var Kuwait och jag fick vara Brasilien, alternativt jag fick vara Detroit och han Anaheim Mighty Ducks (oavsett vad filmerna försöker få dig att tro, quack quack...).

Även min mamma fastnade för ett spel. Inte så mycket för spelet i sig, utan för kommentatorerna. Det var NBA-96 och en av de repliker hon snodde därifrån var "Rebound!!!". Hon lade in en "Rebound!" vid varje passande tillfälle. Man snubblade över tröskeln och landade på knäna: (Mamma) "Rebound!!!". Man sköt ifrån sig mat-tallriken för att maten var äcklig, Mamsen sköt tillbaka den: "Rebound!". Man gjorde en dålig fotbollsmatch och surade i baksätet på vägen hem, mamma vände sig om från passagerarsätet och log - du visste vad som komma skulle - "Rebound!". 

Det är den rösten jag hör i huvudet nu. Kom igen, Loveseat! "Rebound!". Livet tar inte slut. Idag känns det lite bättre än igår, igår lite bättre än i förrgår. Ta dig i kragen, ut i havet och träffa lite fisk! Du är redo! 

Det enda som är lite sorgligt är att jag är rädd att vi inte kommer att prata så mycket från och med nu, jag och Herr Januari. Precis som det blev med Herr September (jag tror att Herr Septemeber är lite rädd för mig). Det är väldigt tragiskt, för även om jag inte får honom tycker jag inte illa om Herr Januari och skulle hellre ha honom som vän än inte alls. Jag kan jobba bort det här med att vara kär, det har jag ju gjort förr. Om det är vad som krävs för att få bli trackad för sin fabläss för engelska pojkar med gitarrer och få spontana bilar ritade i sitt anteckningsblock. Det är det ingen annan som gör. 

Kom igen, vi försöker igen (fast på ett annat sätt)! Rebound!

Dagens låt: Dirty Projectors + David Byrne - Knotty Pine