Loveseat's blogg

I nationalekonomiska kurser i skolan har vi talat mycket om den rationella människan. I marknadsföringskurserna, som ändå måste sägas vara mer verklighetsförankrade, pratar vi om den rationellt irrationella konsumenten.  I vissa lägen är jag inte ens rationellt irrationell, bara rent idiotiskt irrationell.

Till capoeira-träningarna brukar det komma en kille som jag inte vet namnet på. Han kan nog kvala in på förstaplatsen över de snyggaste människor jag någonsin sett (listan över riktiga människor alltså, inte modeller och andra abnorma varelser) (Oh, kanske värt att påpeka att den listan är rent fiktiv - inte på något sätt baserat på en sann historia). Han är kanske 25-26, lång, smal men inte spinkig, lite brun och har väldigt, väldigt mörkt hår i en halvlång frisyr med snedlugg som blir lite svettig och hamnar i hans ögon hela tiden. Ser ut att spela gitarr i ett band som spelar musik som låter lite som The Clash. Vissa snedluggade Piteå-bor skulle bli alldeles knäsvaga. Inte jag - gotta keep cool, you know. Istället undviker jag honom. Pratar inte med honom, står långt ifrån honom, har honom aldrig som partner när man ska teama upp i par. Jag vet som sagt inte ens vad han heter. Han verkar inte prata så himla mycket för den delen heller. Den enda han snackar med är en ganska normal tjej som tränat i många år. Så jag kan liksom inte gilla killen än, bara konstatera att han är väldigt snygg. Vilket är så otroligt himla puckat, men det som händer när jag ser någon som jag tycker är way out of my league är att jag blir så blyg att jag aldrig lär känna dem. Och sedan rättfärdigar jag det med att en sån kille måste vara tagen. Smart move, Loveseat dear! Ibland önskar jag att världen var mikroekeonomi-enkel.   

Jag är dock inte ensam om det här problemet. Det här är precis varför folk började dricka sprit i sociala sammanhang.    

Dagens låt: The Rolling Stones - Play With Fire

Jag har alltid varit fast övertygad om att jag är ämnad för någonting större. Jag tror att det är mina föräldrars fel. Det har alltid varit en väldigt skön snuttefilt när avundsjuka och små livskriser krupit fram. Just nu är jag inne i en period när det kanske börjar bli dags att bestämma sig för vad man ska göra med sitt liv, eller åtminstone åt vilket håll man vill gå. Å andra sidan känns det alltid så när man är ung (min ungdom börjar väl dock bli en definitionsfråga): "Oh my gaaawd, om jag inte kommer in i den här SO-Engelska klassen i högstadiet är mitt liv förstört! Då kommer jag att få jobba på Statoil hela livet!". "Oh my gaawd, ska jag läsa Samhälle-Ekonomi eller Samhälle-Språk på gymnasiet? Det kommer ju att avgöra resten av mitt liv!!!" "Oh my GOD! Ska jag välja Handels om jag kommer in där eller ska jag bli filmproducent?" Oh my god, kommer jag bli socialt förskjuten om jag väljer marknadsföringsinriktningen? Kommer alla möjliga arbetsgivare tappa de kvarstående smulorna av intresse då? Borde jag kanske välja finns trots allt?

Okej, vissa av dessa val har ju faktiskt styrt mitt liv i en viss riktning, men det jag försöker poängtera är att alla val inte alls är lika viktiga som de låter påskina när de står där och retfullt skrattar dig i ansiktet och tvingar dig att bestämma dig för något. Häromdagen, till exempel, var jag och klippte mig. Som vanligt gav jag frisören mer eller mindre fria händer att komma med förslag och hon tyckte att jag skulle klippa en kort, rak page. Där och då kändes kort eller långt hår som ett livsavgörande beslut. Det var ett tag sedan jag hade kort hår och dessutom är det ju på modet, så som den hopplöst omedvetna modeslav jag är (precis som alla andra) lät jag frisören do her thing. Det ångrar jag nu. Jag hade glömt att jag inte trivs i kort hår. Oh well. Hår växer och om inget annat så ser jag speciell ut nu (tolka som tolkas vill), lite som en julgran, vilket ändå får sägas är passande för säsongen.

Men för att komma tillbaka till ämnet, jag är som sagt tydligen ämnad för någonting större. Vad det där "någonting större" är (och större än vad?) vet jag inte riktigt, men det är stort, så mycket vet jag. Egentligen är det mina föräldrars fel. Det är jättefint med uppmuntrande föräldrar, men frågan är om det verkligen är all that's it's cracked up to be. Jag menar, jag har kanske Nordeuropas sämsta självförtroende, men min hybris är definitivt deras fel. Varje gång jag uttrycker oro över att inte alls ha kommit lika långt i livet som den där killen som spelar tennis och sopar banan med Roger Federer, skådespelerskan som blivit nominerad till en Oscar eller bloggerskan som får mer medieutrymme än hon borde ges säger min more eller far: "ta det lugnt Loveseat! Det där är småpotatis, du är ämnad för någonting större!". Men vad är då någonting stort?

TV4 är förresten genier! Hur ska Blondinbella ha tid att shoppa, gå i skolan, blogga och dansa? Har vi tur är det bloggandet som försvinner först och då kanske vi slipper alla små Blondinbella-kloner och mer eller mindre hjärncellsbefriade åsikter och uttalanden i media. Missförstå mig inte: jag har ingenting emot henne som person, jag känner ju inte henne, men som den amatör-språkfascist jag är tycker jag inte om att hundratusentals kids därute ska bli influerade av hennes inkorrekta språkbruk och tro att det är så man skriver på svenska. Dessutom tycker jag inte om när bloggare får kommentera både det ena och det andra i morgonsoffor och debattprogram - ge utrymmet till personer som vet vad de pratar om! Jag skulle jag mycket hellre se någon lite mer originell, humoristisk, intelligent och sarkastisk tjej få allt det där medieutrymmet. Juno, typ. För Guds skull, svenska folket, gör någonting rätt: rösta kvar Blondinbella i Let's Dance!           

Dagens låt: The Dodos - Fools