From Where We've Fallen
Jag måste ta och rycka upp mig (för fan)!
Sverige är ett land där det är minusgrader i januari, solen går ner klockan 15 och alla klär sig likadant - inget jag inte redan visste. Jag visste också att jag är en solnarkoman och ohälsosamt väderberoende. Jag grät helt ohämmat på sträckan mellan Bangkok och Köpenham (och när mamsen sa "välkommen hem!") och visste att jag hade en månads ingenting att se fram emot. Ändå var jag ändå fram tills 23 december glad över att få fira jul och nyår i Stockholm.
Att springa ska enligt vissa källor frigöra endorfiner, men det funkar inte för mig längre. Jag springer och springer, men inte blir jag lyckliare av det. Istället sitter jag uttråkad i ett mysbelyst rum, käkar godis, plöjer försakade TV-serier och lägger på mig ytterligare ett kilo.
Började skriva på reseberättelsen och kom till frågan "What did you appreciate the most?", vilket jag inte kunde svara på. Var ska man börja?
Det var inte alltid roligt i SIngapore. Ibland var till och med värmen jobbig, maten tråkig och ovarierad, träningsmöjligheterna för dåliga och killarna ointressanta (ur det perspektivet). Men jag saknar det javulusiskt mycket. Jag vill tillbaka, starta nästa termin.
Har träffat många av mina vänner här hemma, både sådana jag annars träffar varje dag och sådana jag träffar ett par gånger om året. Med ens blir man tillbakasugen i betygshetsen, sommarjobbsstressen, förhållandetörsten och sömnlösheten. Jag vill inte tillbaka dit.
Och jag vet att jag är färdigpluggad om 2,5 år, kan åka tillbaka till Singapore då. Men det är ju aldrig samma sak igen så jag är rädd för att göra det. Skulle också kunna ta mastern någon annanstans, en varmare plats i ordets alla bemärkelser. Men utbildningen i sig är ju trots allt väldigt bra på Handels. Så jag stannar nog kvar ett tag till.
År efter år blir bättre och bättre, men jag kan inte se hur 2009 skulle kunna överträffa 2008. Here's to hoping!
Dagens låt: Mother Mother - Polynesia
Sverige är ett land där det är minusgrader i januari, solen går ner klockan 15 och alla klär sig likadant - inget jag inte redan visste. Jag visste också att jag är en solnarkoman och ohälsosamt väderberoende. Jag grät helt ohämmat på sträckan mellan Bangkok och Köpenham (och när mamsen sa "välkommen hem!") och visste att jag hade en månads ingenting att se fram emot. Ändå var jag ändå fram tills 23 december glad över att få fira jul och nyår i Stockholm.
Att springa ska enligt vissa källor frigöra endorfiner, men det funkar inte för mig längre. Jag springer och springer, men inte blir jag lyckliare av det. Istället sitter jag uttråkad i ett mysbelyst rum, käkar godis, plöjer försakade TV-serier och lägger på mig ytterligare ett kilo.
Började skriva på reseberättelsen och kom till frågan "What did you appreciate the most?", vilket jag inte kunde svara på. Var ska man börja?
Det var inte alltid roligt i SIngapore. Ibland var till och med värmen jobbig, maten tråkig och ovarierad, träningsmöjligheterna för dåliga och killarna ointressanta (ur det perspektivet). Men jag saknar det javulusiskt mycket. Jag vill tillbaka, starta nästa termin.
Har träffat många av mina vänner här hemma, både sådana jag annars träffar varje dag och sådana jag träffar ett par gånger om året. Med ens blir man tillbakasugen i betygshetsen, sommarjobbsstressen, förhållandetörsten och sömnlösheten. Jag vill inte tillbaka dit.
Och jag vet att jag är färdigpluggad om 2,5 år, kan åka tillbaka till Singapore då. Men det är ju aldrig samma sak igen så jag är rädd för att göra det. Skulle också kunna ta mastern någon annanstans, en varmare plats i ordets alla bemärkelser. Men utbildningen i sig är ju trots allt väldigt bra på Handels. Så jag stannar nog kvar ett tag till.
År efter år blir bättre och bättre, men jag kan inte se hur 2009 skulle kunna överträffa 2008. Here's to hoping!
Dagens låt: Mother Mother - Polynesia
Kommentarer
Trackback