I Gotta Find a Boy For Whom My Eye Shines For But My Shoes Run From
I nationalekonomiska kurser i skolan har vi talat mycket om den rationella människan. I marknadsföringskurserna, som ändå måste sägas vara mer verklighetsförankrade, pratar vi om den rationellt irrationella konsumenten. I vissa lägen är jag inte ens rationellt irrationell, bara rent idiotiskt irrationell.
Till capoeira-träningarna brukar det komma en kille som jag inte vet namnet på. Han kan nog kvala in på förstaplatsen över de snyggaste människor jag någonsin sett (listan över riktiga människor alltså, inte modeller och andra abnorma varelser) (Oh, kanske värt att påpeka att den listan är rent fiktiv - inte på något sätt baserat på en sann historia). Han är kanske 25-26, lång, smal men inte spinkig, lite brun och har väldigt, väldigt mörkt hår i en halvlång frisyr med snedlugg som blir lite svettig och hamnar i hans ögon hela tiden. Ser ut att spela gitarr i ett band som spelar musik som låter lite som The Clash. Vissa snedluggade Piteå-bor skulle bli alldeles knäsvaga. Inte jag - gotta keep cool, you know. Istället undviker jag honom. Pratar inte med honom, står långt ifrån honom, har honom aldrig som partner när man ska teama upp i par. Jag vet som sagt inte ens vad han heter. Han verkar inte prata så himla mycket för den delen heller. Den enda han snackar med är en ganska normal tjej som tränat i många år. Så jag kan liksom inte gilla killen än, bara konstatera att han är väldigt snygg. Vilket är så otroligt himla puckat, men det som händer när jag ser någon som jag tycker är way out of my league är att jag blir så blyg att jag aldrig lär känna dem. Och sedan rättfärdigar jag det med att en sån kille måste vara tagen. Smart move, Loveseat dear! Ibland önskar jag att världen var mikroekeonomi-enkel.
Jag är dock inte ensam om det här problemet. Det här är precis varför folk började dricka sprit i sociala sammanhang.
Dagens låt: The Rolling Stones - Play With Fire