Loveseat's blogg

Jag talade just med min moster i telefon. Hon övervägde att ge sig ut och springa och ville rådfråga mig om det var värt det.

Det var ett helvete att springa idag. Ett steg framåt och två bakåt. That kind of thing. Första kilometerna var helt okej, nästan lite mysigt med snön som singlade ner på min fina mössa så att den blev alldeles vit. Först när jag sprang om hörnet på sjön märkte jag att det var för att jag hade sprungit i medvind. Den mysiga löpningen förbyttes då i en kamp för mitt liv. Jag låtsades att jag var en soldat i finska vinterkriget och var jagad av fienden.

Det funkade i säkert tio minuter. Sedan började det blåsa så mycket att det snöade vertikalt. Vid det laget var det ingen idé att vända tillbaka eftersom det var lika långt att vända tillbaka som att avsluta rundan. Det som förut hade varit träningseffektivt, som att decimetersnön gjorde att jag använde fler obskyra muskler och fick bättre träning, fick mig nu att vilja sparka på något av ilska. Det ser otroligt löjligt ut när man sparkar ett hål i luften så att höftleden nästan går ur led.

Med fem minuter kvar till dörren var jag så trött på hela situationen att jag bestämde mig för att ruscha den sista biten. I trettio sekunder sprang jag så fort jag kunde, men i och med att jag ökade farten ökade också smärtan orsakad av snön som piskade mitt ansikte och jag fick offra vevandet med vänsterarmen och sätta upp den framför ansiktet, vilket reducerade min framfart rejält. Det måste ha sett ganska lustigt ut för den pulka-åkande familjen i Utsäljebacken när en varelse, till hälften människa, till hälften snögubbe, med ena armen framför det illa grimaserande ansiktet och den andra vevandes i luften, sprang förbi dem med kroppen lutandes 30 grader åt högerhållet för att blidka snöstormen. I takt med att ansträngningen gjorde mig allt tröttare förbyttes också mitt ilska i ren uppgivenhet.

Jag började fundera på hur mycket jag hatar detta land. Nej, inte landet, men vädret. Jag är så trött på vintern nu att jag bara vill sitta inomhus och vänta på att det ska bli vår innan jag vågar mig ut igen. Och så kom jag att tänka på hur våren är i Sverige, oftast blåsig och inte sällan får vi en snöskur i april. Och när man äntligen får hänga in vinterjackan i garderoben och tar fram skinnjackan inser man att man kommer behöva ha en lammullströja under om man inte ska förfrysa. Så där fortsätter det fram till mitten av juni då man eventuellt kan lämna lammullströjan hemma. Och har min riktig, riktig tur så är det över 25 grader varmt någon vecka i juli. Då gnäller alla svenskar över värmen och jag njuter som fisken i vattnet. Men inte ens då kan man slippa att frysa när man traskar hem från nattbussen genom tysta kvarter, för varma nätter finns inte i Sverige. Här behöver man en jacka så fort solen gått ner. Innan du vet ordet av är det september igen och hela världen dör litegrann.

Allt det här han jag tänka innan jag stod innanför dörren och mamsen frågade mig varför i hela världen jag snyftade. Jag hann också inse att jag inte kan bo i Sverige, jag är inte ämnad för det. Jag älskar mina vänner, jag älskar min familj och vill vara nära dem, men att bo i Sverige har förödande konsekvenser för min happy/sad ratio. Jag blir bitter. Det är ju ett himla slöseri.


Självklart var det inte detta jag svarade min moster. Jag sa att det var en härlig och uppfriskande löptur och att det inte alls snöade lika ymnigt som man kunde tro när man såg ut genom fönstret. Hon skrattade och sa att hon skulle ringa så att jag kunde bli lite stolt över henne om hon beslutade sig för att ge sig ut trots allt. Hon har fortfarande inte ringt.

                                                                                                           foto: redtag.ca


Dagens låt: Raphael Saadiq - Keep Marchin'

Söndagar brukar bli brittsöndagar. Blir alltid lite anglofil då. Sugen på scones, lyssnar på engelskt 70/80-tal. Såg Control, en väldans bra film. Love will tear us apart.

Vid närmare eftertanke har hela helgen varit lite brittisk. Igår var jag med Jo på Strand och satt i deras mjuka fåtöljer och planerade framtiden och kollade på Eugene McGuinness när han framförde den kortaste spelning jag någonsin varit på. En trevlig kväll, trots att vi blev uppraggade av en 16-åring som trodde att en bra strategi för att få vår uppmärksamhet kunde vara att ställa sig obehagligt nära oss och gråta som en bebis och sedan citera Numinen när vi sa åt honom att akta sig så att han inte ramlade ner på perrongen. Tro mig: det var ingen lyckad strategi. Människor kan ha de mest konstiga idéer ibland.

Även fredagen präglades av brittisk underhållning. Eller, well, det var väl egentligen jag som stod för den verkliga underhållningen. Vi har en yoga-dvd med ett par år på nacken. Tror att den följde med när man köpte minst två flaskor Ramlösa någon gång. Den utspelar sig på en strand någonstans (säkert i England) och instruktören ser sådär brittisk ut som bara britter kan göra. Det kan jag leva med. Musiken däremot, den är hemsk! Jag har alltid blivit stressad av musik komponerad för att få folk att slappna av och stressa ner. Valskrik, spirulinadrycker, värmeljus och yoga. Är det sådant som ska få en att må bra? Jag har lite svårt för yoga. Så som jag har upplevt det har hela grejen handlat om att andas, slappna av och tänja. Det blir jag sjukt stressad av.

/>
Dagens låt: Joy Division - Love Will Tear Us Apart  

I'm telling you. All the good ones are taken.

Except for you and you and you and you and you. Which is an enigma in the same league as "why do we exist?" and "what came first: the hen or the egg?".  

But you are all females and I'm just not playing for that team.

Sigh.

Jag önskade mig länge en diktafon.

Jag brukade tänka att hade jag bara den där diktafonen så skulle allt fixa sig. Jag skulle bli rik, berömd och vacker (i den ordningen). Jag skulle äntligen kunna hålla fast vid alla dessa tankar, rader och strofer som flydde ut genom mitt högeröra när jag gick till busen. Jag skulle uppfinna manicken som gav mat till alla svältande barn, eller skriva en jättebästsäljare till bok.

Så förra våren så gav mina kärleksfulla föräldrar mig den där efterlängtade diktafonen. De sa att det var för att jag var så duktig i skolan och att en diktafon kunde komma väl till pass när man skriver uppsats.

Den första månaden använde jag den där diktafonen ganska mycket. Jag läste in delar av kurslitteraturen och lyssnade på den när jag reste till skolan och effektiviserade på så sätt mitt tentaplugg med 110%(Om man bortser från att det tog upp emot 10 timmar och 45 halstabletter att läsa in allt material). Men nu ligger den där, ovanpå den dammiga LP-spelaren, tyst och försynt.

Det var länge sedan jag använde min diktafon.     

Dagens låt: Pete Molinari - Virtual Landslide

Singapore gjorde mig bra på många sätt.

Idag är det söndag. Söndagar brukade vara dagen jag behövde för att komma ikapp. Komma ikapp vad? Jag vet inte riktigt. Hinna göra allt skolarbete som behövde göras, skicka in jobbansökningar - var det inte sommarjobb så var det extrajobb, internships och så vidare i en aldrig sinande ström. Jag brukade bli stressad av det faktum att jag var ledig om jag inte hade något jag var tvungen att ta itu med.

Idag har jag ätit stor frukost och läst tidningen i 1,5 timme, messat Johanna för att berätta att jag hade en skum dröm om henne, slösurfat i väntan på att maten skulle lägga sig, sprungit en mil, varit på lägenhetsvisning, spenderat eftermiddagen med Jarina och sedan sett två avsnitt av Nip/Tuck och ett av Mad Men... Jag har alltså inte skrivit ansökningsbrev, jag har inte putsat mitt CV och jag har inte läst de artiklar som Dahlén tipsade oss om. Det kan jag göra nästa vecka.

Jag ser fram emot nästa vecka. Jag tycker om måndagar nuförtiden. Måndagar och onsdagar. Och torsdagar. Och så självklart fredagar, lördagar och söndagar.        

Dagens låt: Franz Ferdinand - No You Girls