God Save the Queen
Söndagar brukar bli brittsöndagar. Blir alltid lite anglofil då. Sugen på scones, lyssnar på engelskt 70/80-tal. Såg Control, en väldans bra film. Love will tear us apart.
Vid närmare eftertanke har hela helgen varit lite brittisk. Igår var jag med Jo på Strand och satt i deras mjuka fåtöljer och planerade framtiden och kollade på Eugene McGuinness när han framförde den kortaste spelning jag någonsin varit på. En trevlig kväll, trots att vi blev uppraggade av en 16-åring som trodde att en bra strategi för att få vår uppmärksamhet kunde vara att ställa sig obehagligt nära oss och gråta som en bebis och sedan citera Numinen när vi sa åt honom att akta sig så att han inte ramlade ner på perrongen. Tro mig: det var ingen lyckad strategi. Människor kan ha de mest konstiga idéer ibland.
Även fredagen präglades av brittisk underhållning. Eller, well, det var väl egentligen jag som stod för den verkliga underhållningen. Vi har en yoga-dvd med ett par år på nacken. Tror att den följde med när man köpte minst två flaskor Ramlösa någon gång. Den utspelar sig på en strand någonstans (säkert i England) och instruktören ser sådär brittisk ut som bara britter kan göra. Det kan jag leva med. Musiken däremot, den är hemsk! Jag har alltid blivit stressad av musik komponerad för att få folk att slappna av och stressa ner. Valskrik, spirulinadrycker, värmeljus och yoga. Är det sådant som ska få en att må bra? Jag har lite svårt för yoga. Så som jag har upplevt det har hela grejen handlat om att andas, slappna av och tänja. Det blir jag sjukt stressad av.
Dagens låt: Joy Division - Love Will Tear Us Apart