Speak to Me
Jag önskade mig länge en diktafon.
Jag brukade tänka att hade jag bara den där diktafonen så skulle allt fixa sig. Jag skulle bli rik, berömd och vacker (i den ordningen). Jag skulle äntligen kunna hålla fast vid alla dessa tankar, rader och strofer som flydde ut genom mitt högeröra när jag gick till busen. Jag skulle uppfinna manicken som gav mat till alla svältande barn, eller skriva en jättebästsäljare till bok.
Så förra våren så gav mina kärleksfulla föräldrar mig den där efterlängtade diktafonen. De sa att det var för att jag var så duktig i skolan och att en diktafon kunde komma väl till pass när man skriver uppsats.
Den första månaden använde jag den där diktafonen ganska mycket. Jag läste in delar av kurslitteraturen och lyssnade på den när jag reste till skolan och effektiviserade på så sätt mitt tentaplugg med 110%(Om man bortser från att det tog upp emot 10 timmar och 45 halstabletter att läsa in allt material). Men nu ligger den där, ovanpå den dammiga LP-spelaren, tyst och försynt.
Det var länge sedan jag använde min diktafon.
Dagens låt: Pete Molinari - Virtual Landslide