You're Running Wild
Jag talade just med min moster i telefon. Hon övervägde att ge sig ut och springa och ville rådfråga mig om det var värt det.
Det var ett helvete att springa idag. Ett steg framåt och två bakåt. That kind of thing. Första kilometerna var helt okej, nästan lite mysigt med snön som singlade ner på min fina mössa så att den blev alldeles vit. Först när jag sprang om hörnet på sjön märkte jag att det var för att jag hade sprungit i medvind. Den mysiga löpningen förbyttes då i en kamp för mitt liv. Jag låtsades att jag var en soldat i finska vinterkriget och var jagad av fienden.
Det funkade i säkert tio minuter. Sedan började det blåsa så mycket att det snöade vertikalt. Vid det laget var det ingen idé att vända tillbaka eftersom det var lika långt att vända tillbaka som att avsluta rundan. Det som förut hade varit träningseffektivt, som att decimetersnön gjorde att jag använde fler obskyra muskler och fick bättre träning, fick mig nu att vilja sparka på något av ilska. Det ser otroligt löjligt ut när man sparkar ett hål i luften så att höftleden nästan går ur led.
Med fem minuter kvar till dörren var jag så trött på hela situationen att jag bestämde mig för att ruscha den sista biten. I trettio sekunder sprang jag så fort jag kunde, men i och med att jag ökade farten ökade också smärtan orsakad av snön som piskade mitt ansikte och jag fick offra vevandet med vänsterarmen och sätta upp den framför ansiktet, vilket reducerade min framfart rejält. Det måste ha sett ganska lustigt ut för den pulka-åkande familjen i Utsäljebacken när en varelse, till hälften människa, till hälften snögubbe, med ena armen framför det illa grimaserande ansiktet och den andra vevandes i luften, sprang förbi dem med kroppen lutandes 30 grader åt högerhållet för att blidka snöstormen. I takt med att ansträngningen gjorde mig allt tröttare förbyttes också mitt ilska i ren uppgivenhet.
Jag började fundera på hur mycket jag hatar detta land. Nej, inte landet, men vädret. Jag är så trött på vintern nu att jag bara vill sitta inomhus och vänta på att det ska bli vår innan jag vågar mig ut igen. Och så kom jag att tänka på hur våren är i Sverige, oftast blåsig och inte sällan får vi en snöskur i april. Och när man äntligen får hänga in vinterjackan i garderoben och tar fram skinnjackan inser man att man kommer behöva ha en lammullströja under om man inte ska förfrysa. Så där fortsätter det fram till mitten av juni då man eventuellt kan lämna lammullströjan hemma. Och har min riktig, riktig tur så är det över 25 grader varmt någon vecka i juli. Då gnäller alla svenskar över värmen och jag njuter som fisken i vattnet. Men inte ens då kan man slippa att frysa när man traskar hem från nattbussen genom tysta kvarter, för varma nätter finns inte i Sverige. Här behöver man en jacka så fort solen gått ner. Innan du vet ordet av är det september igen och hela världen dör litegrann.
Allt det här han jag tänka innan jag stod innanför dörren och mamsen frågade mig varför i hela världen jag snyftade. Jag hann också inse att jag inte kan bo i Sverige, jag är inte ämnad för det. Jag älskar mina vänner, jag älskar min familj och vill vara nära dem, men att bo i Sverige har förödande konsekvenser för min happy/sad ratio. Jag blir bitter. Det är ju ett himla slöseri.
Självklart var det inte detta jag svarade min moster. Jag sa att det var en härlig och uppfriskande löptur och att det inte alls snöade lika ymnigt som man kunde tro när man såg ut genom fönstret. Hon skrattade och sa att hon skulle ringa så att jag kunde bli lite stolt över henne om hon beslutade sig för att ge sig ut trots allt. Hon har fortfarande inte ringt.
foto: redtag.ca
Dagens låt: Raphael Saadiq - Keep Marchin'