Loveseat's blogg

När jag gick på gymnasiet var det aldrig fråga om vilka jag skulle spendera helgerna med, utan vad  vi skulle spendera helgerna på. Vi var ett gäng på sju tjejer ur 3 olika gymnasieklasser, till synes vädigt heterogena personligheter, men någon mycket grundläggande minsta gemensamma nämnare måste ändå ha funnits (och finns fortfarande), för på något klurigt sätt passade vi ihop. Inte bara passade ihop - vi hörde ihop.   

Varje dag åt vi lunch tillsammans. Det var alltid en trygg punkt att ha i det oroliga, osäkra, självupptagna hav som en gymnasieskolematsal är. Ta mat på brickan, lokalisera de andra tillräckligt snabbt för att inte verka ensam, vilsen och bortkommen (för är du ensam är det som att ha wierdo stämplat i pannan) och se till att se självsäker ut (men inte kaxig) och inte snubbla på vägen till bordet mitt bland alla pirayor. 

Det var aldrig planerat så, men varje onsdagslunch kom det sig ändå så att  vi planerade helgen. Oftast hade vi storslagna planer om fester, bio och bowling. Som om inte det var nördigt nog slutade detta oftast med att vi, i all vår nördhet, i mjukisbyxor samlades i Kattis gillestuga i sällskap av obscena mängder godis och choklad, snarare än de finniga tonårspojkar vi spenderade halva nätter skvallrandes om.
 
När någon fyllde år var det obligatorium att anordna en tjejmiddag. Allra helst en med ett snitsigt tema. Självklart skulle födelsedagsbarnet ha en present, den andra värre än den första. När Carin fyllde 17 hade hon en stor crush på en kille i en av naturklasserna året över oss.

Vi kallade honom Plusset, varför kommer jag faktiskt inte ihåg. 

Vår första plan för Carins 17-årspresent var att försöka rigga en date mellan henne och Plusset. Men så insåg vi att det kunde vara ett sätta dem båda i en otroligt obekväm situation. Så istället valde vi det näst bästa alternativet; vi gick till Afrodites Apotek (ja, det är precis vad du tror), kryssade mellan trenchcoatbeklädda män i videogångar och fram till sektionen med uppblåsbara män. Vi valde en utan attacherbara könsorgan och en stor del av vår presentbudget hamnade i Afrodites kassa. Till dockan sydde vi ett sådant där sidenband som skönhetsmissar har och lät MAria, med sin allra finaste handstil dekorativt skriva Plusset på ena sidan och + + + + + + + + +  på den andra. 
carin fick lite annat smått och gott också, men Plusset var huvudsaken. Vi sa atthon kunde låtsas att det vara the real thing och öva på att bjuda ut pojkvasken. Såhär i efterhand kanske det inte var världshistoriens bästa födelsedagspresent. 

Carin kom aldrig att bjuda ut Plusset. Senare blev han ihop med en jättesnygga dansös (som av en händelse råkade vara Kattis sysslings bästa vän) och det ryktades att de efter sin examen den sommaren flyttade till Frankrike. 

I lördgs spenderade jag, Malin & Jo-Flo en underbar kväll på Debaser. På väg mellan uteserveringen och scenen, där ett svenskt, A-malls rockband med blodomloppsförsvagande byxor och en trummis med ett jättestort afro och rött hårband spelade kryssade vi mellan tjejer i skinnjackor och killar med rufsig kalufs. Jag kikar upp från under luggen och min blick möter en mörkhårig killes.
Han ler.
Leende människor är mysigt.
Men jag är redan på väg vidare och bannar mig sjäkv för att jag är så trög och inte ler tillbaka. Min hjärna arbetar febrilt för att placera honom i något sammanhang.

Så trillar poletten ner: Plusset.

Hej.


Dagens låt: Clinic - The Witch
       

Jag älskar nystarter. New Beginnings.

En chans att få vara allt det där man egentligen skulle vilja vara. För ingen vet hur du är egentligen. Men efter att ha givit mig själv ett x antal nystarter så har jag kommit underfund med att du förr eller senare blir uppfattad exakt som den du är ändå. Det är svårt att ändra.

Det är lättare att ändra miljö än att ändra på dig själv. Fast genom att sätta dig i en ny miljö ändrar du alltid lite på dig själv också. Å andra sidan ändrar du lite på dig själv varje gång du tar ett andetag också. Eller varje gång du gör en armhävning. Och nu börjar det här bli pretentiöst nog att få den allra minst cyniska person illamående.  

Jag hörde en lunchföreläsning med Mikael Schiller, VD för Acne Jeans, i skolan i våras. Han sa att han trodde på att alltid sätta sig själv i sammanhang som man knappt klarar av, att alltid vara längst ute i kanten, precis på gränsen till en plats, en grupp, där du klarar av att passa in tillräckligt mycket för att det ska fungera. Det är lite så jag lever mitt liv. Jag har alltid känt mig lite annorlunda, lite udda. Alltid varit den den personen som inte riktigt passar in i sammanhanget, men det funkar ändå. Fast så kanske alla känner sig? Alltid på en bra plats, fast alltid lite av det svarta fåret. Men hoppas att Mikael har rätt, hoppas att det är då man kan utnyttja in förmåga till max. En sak glömde han dock säga; precis som på toppen är det ganska ensamt och blåsigt där ute på gränsen.

Jag tänkte på en sak när jag var ute och promenerade med Ceasar igår. Egentligen var det två saker. Det ena var att det är sinnesjukt att fläka ut sina tankar på nätet som så många av oss gör, i synnerhet om man gör som jag och mest bara skriver ner tankarna i moll, de som man måste ventilera, men inte kan störa någon med. Det andra jag tänkte på var att nära ekvatorn knastrar inga höstlöv.       

Dagens låt: The Good, The Bad & The Queen - Green Fields

Klockan var bara nio, men jag låg där och funderade. Det kunde inte hjälpas. Egentligen var det alldeles för tidigt för att fundera över något över huvud taget, men solen sken in genom mitt sovrumsfönster och jag kunde inte sova mer, trots att jag egentligen var tröttare än en dromedar. Då låg jag där och tänkte lite, tröttglad efter världshistoriens mysigaste dröm (ni vet en sådan där som man minns varenda detalj ifrån när man återfinner medvetandet och försöker somna tillbaka till, men har man väl vaknat är den borta).

Jag tänkte på fotboll.

Jag tänkte på svenska landslaget.

Hur kommer det sig att massor av svenskar gör succé i sina klubblag i ligor över hela Europa, spelar huvudrollen i sitt lag, men sedan när de ska spela för Sverige så knyter det sig i magen på dem? Hur kommer det sig?

Är det jante som gör sig påmind när de måste börja tänka med svensk mentalitet igen?
Eller är det kanske bara media som får oss stackars vardagsrumscoacher att tro att svenskarna är så himla bra och uppskattade i sina klubblag, när de i själva verket knappt har en plats i startelvan?

Sedan blev jag hungrig av allt funderande.

Ja. Det var visst inte igår...

Vad har hänt sedan sist? Ett par arbeten & tentor, en begynnande solbränna, ett sommarjobb på en försäkringsförmedlare i ett högt, högt hus med vacker utsikt och en sommarfest på skolan där jag, likt de flesta andra, var glad, rolig och full - i stigande ordning. 

Fick ett mail från National University of Singapore (härifrån NUS). De beklagade sig så mycket över att de inte kunde erbjuda mig boende och kastade ut ett par länkar till mäklare. Tack för den kompispassen... 

Jag vet inte, allt löser sig för det mesta, men det känns lite uppförsbacke just nu. Motvind och tunga växlar. 
Jag kan inte minnas när jag var helt ledig i mer än en dag sist. Det måste ha varit i juli förra året.
 Och nu är det en massa saker som måste fixas innan jag åker men ingen tid till att fixa dem på.  Kanoners.

Men det känns ändå ganska bra. Det är sommar, det är ljust ute, det är inte svinkallt att ta bussen hem om kvällarna. Allt jobbigt känns helt enkelt lite mindre jobbigt. Jag inser nu att det här, precis somoftast blivit ett riktigt depp-inlägg, så för att besvara några funderingar folk säkert har:

1) Nej, jag lyssnar inte på Kent. Om någon tvingar mig slår jag händerna för öronen och ropar BINGO! BINGO!

2) Nej, jag klär mig inte uteslutande i svart. Fast ibland händer det. Det går trots allt inte att komma ifrån det faktum att svart är sofistikerat som iget annat.

3) Nej, mina armar har inga ärr. Jo förresten, ett tvärs över underarmen. Det var ett rönnträd, jag skulle göra "döden" (kommer ni ihåg: den där livsfarliga saken man gjorde på stängerna i skolgymnastiken när man satt på den högsta stången och föll baklänges, på något outgrundligt sätt fällde in benen bakom huvudet och - förhoppningsvis - landade på fötterna? En gång gjorde jag inte det, landade på fötterna alltså, och hamnade med ansiktet i sanden så att jag skrapade upp hela ansiktet och såg ut som en indian i flera veckor tack vare de vackra, karaktärsgivande, skrapsåren i ansiktet.), det gick inte riktigt som beräknat. Jävla rönnträd!

Dagens låt: Kimya Dawson - The Competition

Hon funkar i både när du är lite ledsen och jätteglad. Nu: Portugal - Tyskland!

02.22

Det måste ju betyda någonting...