Loveseat's blogg

Det började någon gång under hösten. Ett bekant ansikte, en kille som gick på samma spanskalektioner under gymnasiet, började stå på samma tågperrong om morgonen. Jag såg honom en gång, tänkte "jaha, där är han". Jag såg honom nästa dag igen och tänkte "jaha, där är han...igen." Gång på gång, morgon som förmiddag, som eftermiddag skulle han med samma tåg som jag, oavsett om jag började 8 eller 13. Det finns dock inget mönster. Vilket gör mig galen... Det finns inga regelbundenheter och allt är bara på måfå, men det verkar visst bli så väldigt ofta.

Och det har blivit sådär jobbigt. Ja, hej, jag vet vem du är, du vet vem jag är. Vi har ju aldrig hälsat förut och vi trodde att det var en engångsgrej, sen visade det sig att vi ser varandra nästan varje dag, men det blev liksom aldrig till att hälsa i början och nu har det gått så lång tid att det vore fånigt att börja hälsa på varandra nu, även om vi vet att vi kanske borde, så därför försöker vi till varje pris undvika ögonkontakt eller någon som helst indikation på att du sett mig och vice versa så kan vi låtsas att vi aldrig ser varandra.

Tyvärr är jag inte, eller har någonsin varit, intresserad av honom, vilket skulle kunna göra det hela lite mer... intressant.... Nu är det mest bara ett konstaterande.  



Dagens i-landsproblem: Blir så stressad av varm mat och dryck - då betyder det ju att det kallnar också. Antagligen innan jag fått i mig särskilt mycket. Dessutom blir det inte kallt, det blir ljummet. Ljummet är aldrig roligt. Bryggde en kopp té och skar upp ettäpple i små fina klyftor. När jag hade ätit halva äpplet var drycken sådär perfekt varm, men det var inte gott att alternera dryck och äpple, varpå jag blev tvungen att välja vad som skulle imundigas först. Jag var i dåläget mest sugen på äpple, men valde jag äpplet skulle dryckens window of perfection stängas och kvar endast en sorglig ljummen återstod av en en gång perfekt kopp té. Vad gör man???
 
Dagens låt: Matt Costa - Mr. Pitiful

Jag är skitdålig på sånt där. Jag vet inte hur jag ska bete mig.
När någon sitter bredvid mig och börjar gråta vet jag inte om jag ska lägga armen om den och bara vara tyst, eller ställa frågor, eller om jag ska försöka prata om annat, eller...
"Var bara dig själv! "säger de som har en naturlig fallenhet för att ta hand om människor. Lätt för dem att säga.

Börjar det blåsa är det helt enkelt inte mig man vill luta sig mot. Och jag hatar det. Jag vill ju vara där. Och jag är ju där, fast ändå inte där.

Usch. Jag fick just smaken av äckligt vin i munnen. Sådant där som man serveras på sittningar. Undrar vad det kom ifrån?

Världens blodsockerfall. Orkar inte fixa sängen. Orkar knappt sitta upp. Varför var jag tvungen tvätta sängkläderna idag? Lustigt; jag har aldrig hört talas om en person av manligt kön som fått blodsockerfall. Telefonen ringer. Det kan ju den göra bäst den vill... Får sova i sovsäck inatt.

Dagens låt: orkar inte tänka. Det blir inget den här gången, kids.

All musik har sin tid. I början av juni återvänder jag alltid till The Rolling Stones. Ingen musik iscensätter långa, ljusa sommarnätter på samma sätt som deras.

Musik kan också vara så bra på att hålla i handen. Hålla dig i handen när du inte har någon annan att hålla i handen, eller inte vill eller kan prata med någon annan.

Häromnatten shufflade Ceasar fram And Then You Kissed Me med The Cardigans och en hel flod av minnen forsade fram.  För Proust var det en kaka och luktminnet - för mig kommer det alltid att vara låtar. Vid den här tiden för exakt två år sedan hade jag precis lämnat ett kallt Sverige för ett soligt Spanien. Nej, det var inte direkt så att jag skulle vara borta i all evighet, inte ens en liten evighet, men jag var alldeles ensam på en ny plats där jag inte kände någon och inte pratade språket. Oavsett hur länge man ska vara borta är det tufft då. När jag först kom till lägenheten där jag skulle bo var den tom, trots att jag visste att det bodde två andra tjejer där. Ingen welcoming committee med andra ord. Jag anlände på en söndag och eftersom Spanien är ett huvudsakligen katolskt land där man går i kyrkan på söndagar och sedan har släktmiddag var allt stängt. Och då menar jag allt. Så det blev inte så mycket till föda den kvällen. Lägenheten var svinäcklig och jag satte mig i vardagsrummet och slog på tv:n, än lyckligt ovetande om att det som visas på spansk tv är nyheter, quiz shows och telenovelas. Det lilla utbudet av utländska program är, eftersom spanjorer demonstrativt vägrar lära sig engelska, självfallet dubbat. Allt det här lärde jag mig att älska efter ett tag, men den första, ensamma kvällen var det inte så roligt. Istället lade jag mig på min äckliga säng, lyssnade på The Cardigans och grät en skvätt.

Hela Spanien-tiden var The Cardigans där och höll mig i handen. När det var jobbigt, när jag längtade hem och när jag började trivas som fisken i vattnet.  Musiken var ett perfekt soundtrack, lite bittersweet sådär.      

Det fanns en flod som jag brukade jogga runt när jag behövde vara ensam med mina tankar.

Här är den.

Och här är andra sidan. Här satte jag mig ner, helt utmattad och oftast lycklig och lyssnade på And Then You Kissed Me (I eller II) och tittade på den där byggnaden. 

Nu låter det som om jag verkligen inte trivdes i Salamanca. Det är helt fel. Hur kan man inte gilla ett ställe som har en helgdag som heter Hornazo-dagen som kretsar kring att man samlar hela släkten och alla sina kompisar och bara hänger i parken och käkar hornazo (lite som en pirog, fast mer inbakad och inte fylld med köttfärs) och tar det lugnt?! Men det är bara när du är borta som du kan uppskatta hemma på ett sådant sätt. 

Dagens låt: är det inte ganska uppenbart?