Baby, Hold My Hand
All musik har sin tid. I början av juni återvänder jag alltid till The Rolling Stones. Ingen musik iscensätter långa, ljusa sommarnätter på samma sätt som deras.
Musik kan också vara så bra på att hålla i handen. Hålla dig i handen när du inte har någon annan att hålla i handen, eller inte vill eller kan prata med någon annan.
Häromnatten shufflade Ceasar fram And Then You Kissed Me med The Cardigans och en hel flod av minnen forsade fram. För Proust var det en kaka och luktminnet - för mig kommer det alltid att vara låtar. Vid den här tiden för exakt två år sedan hade jag precis lämnat ett kallt Sverige för ett soligt Spanien. Nej, det var inte direkt så att jag skulle vara borta i all evighet, inte ens en liten evighet, men jag var alldeles ensam på en ny plats där jag inte kände någon och inte pratade språket. Oavsett hur länge man ska vara borta är det tufft då. När jag först kom till lägenheten där jag skulle bo var den tom, trots att jag visste att det bodde två andra tjejer där. Ingen welcoming committee med andra ord. Jag anlände på en söndag och eftersom Spanien är ett huvudsakligen katolskt land där man går i kyrkan på söndagar och sedan har släktmiddag var allt stängt. Och då menar jag allt. Så det blev inte så mycket till föda den kvällen. Lägenheten var svinäcklig och jag satte mig i vardagsrummet och slog på tv:n, än lyckligt ovetande om att det som visas på spansk tv är nyheter, quiz shows och telenovelas. Det lilla utbudet av utländska program är, eftersom spanjorer demonstrativt vägrar lära sig engelska, självfallet dubbat. Allt det här lärde jag mig att älska efter ett tag, men den första, ensamma kvällen var det inte så roligt. Istället lade jag mig på min äckliga säng, lyssnade på The Cardigans och grät en skvätt.
Hela Spanien-tiden var The Cardigans där och höll mig i handen. När det var jobbigt, när jag längtade hem och när jag började trivas som fisken i vattnet. Musiken var ett perfekt soundtrack, lite bittersweet sådär.
Det fanns en flod som jag brukade jogga runt när jag behövde vara ensam med mina tankar.
Här är den.
Och här är andra sidan. Här satte jag mig ner, helt utmattad och oftast lycklig och lyssnade på And Then You Kissed Me (I eller II) och tittade på den där byggnaden.
Nu låter det som om jag verkligen inte trivdes i Salamanca. Det är helt fel. Hur kan man inte gilla ett ställe som har en helgdag som heter Hornazo-dagen som kretsar kring att man samlar hela släkten och alla sina kompisar och bara hänger i parken och käkar hornazo (lite som en pirog, fast mer inbakad och inte fylld med köttfärs) och tar det lugnt?! Men det är bara när du är borta som du kan uppskatta hemma på ett sådant sätt.
Dagens låt: är det inte ganska uppenbart?