Hello Stranger
Det började någon gång under hösten. Ett bekant ansikte, en kille som gick på samma spanskalektioner under gymnasiet, började stå på samma tågperrong om morgonen. Jag såg honom en gång, tänkte "jaha, där är han". Jag såg honom nästa dag igen och tänkte "jaha, där är han...igen." Gång på gång, morgon som förmiddag, som eftermiddag skulle han med samma tåg som jag, oavsett om jag började 8 eller 13. Det finns dock inget mönster. Vilket gör mig galen... Det finns inga regelbundenheter och allt är bara på måfå, men det verkar visst bli så väldigt ofta.
Och det har blivit sådär jobbigt. Ja, hej, jag vet vem du är, du vet vem jag är. Vi har ju aldrig hälsat förut och vi trodde att det var en engångsgrej, sen visade det sig att vi ser varandra nästan varje dag, men det blev liksom aldrig till att hälsa i början och nu har det gått så lång tid att det vore fånigt att börja hälsa på varandra nu, även om vi vet att vi kanske borde, så därför försöker vi till varje pris undvika ögonkontakt eller någon som helst indikation på att du sett mig och vice versa så kan vi låtsas att vi aldrig ser varandra.
Tyvärr är jag inte, eller har någonsin varit, intresserad av honom, vilket skulle kunna göra det hela lite mer... intressant.... Nu är det mest bara ett konstaterande.
Dagens i-landsproblem: Blir så stressad av varm mat och dryck - då betyder det ju att det kallnar också. Antagligen innan jag fått i mig särskilt mycket. Dessutom blir det inte kallt, det blir ljummet. Ljummet är aldrig roligt. Bryggde en kopp té och skar upp ettäpple i små fina klyftor. När jag hade ätit halva äpplet var drycken sådär perfekt varm, men det var inte gott att alternera dryck och äpple, varpå jag blev tvungen att välja vad som skulle imundigas först. Jag var i dåläget mest sugen på äpple, men valde jag äpplet skulle dryckens window of perfection stängas och kvar endast en sorglig ljummen återstod av en en gång perfekt kopp té. Vad gör man???
Dagens låt: Matt Costa - Mr. Pitiful
de där I.lanspoblemen är inte att leka med =)