Mistake no. 548
Varför är det jag som ska ta hand om det?
Det är långt ifrån första gången vi har den här diskussionen.
- Det är du som lär dig en massa saker, säger Far.
- Men jag vill inte lära mig en massa saker! Jag skiter i det, säger jag och liknar en treåring som just blivit tillsagd att hon måste äta upp sina grönsaker om hon vill gå ut och leka. Jag inser absurditeten i uttalandet redan innan jag säger det, men jag släpper ut det ändå: jag vill ha cred, inte kunskap!
- Sluta vara barnslig Soffan, svarar Far. Om du bara förstod vad du lär dig! När jag var 19 bast kunde jag inte tvätta ett par byxor, än mindre driva ett företag. Visst, de andra två kan stoltsera med att de drivit ett litet företag, men det är bara du som i själva verket kan. Och nu när du har gjort det här och när du sen har gått ut Handels (som jag inte har kommit in på än, reds. anm.), fan unge: hela världen kommer att ligga för dina FÖTTER!
Du kommer att märka att människor som de kan komma ganska långt på att verka kunna saker, men det visar sig. Det visar sig alltid till slut om det bara är en fasad, Soffan!
- Men om det nu är så, om jag är så jävla vass och de inte alls besitter samma kvaliteter, hur kommer det sig att det är de som sitter där med jobberbjudanden och styrelseuppdrag - medan jag är fast i träsket?
Far suckar, tar sin sista klunk kaffe och svarar: "ska vi åka och handla mat nu?"
Vi var inte mogna att föra vidare företaget i den riktiga världen. Som affärsmänniskor var vi mogna, men inte som människor. Som vänner.
Och inte visste jag att jag genom att ta ansvaret för ekonomin också tog ansvaret över hela företaget.
Inte förstod jag att hela verksamheten skulle avstanna bara för att jag försvann i 9 veckor.
Inte heller förstod jag att allt återigen skulle hamna på mitt ansvar så fort jag kom igen. Vi hann inte ens hälsa innan bokföringsunderlaget var överlämnat och dörren var stängd igen, för hon skulle åka och slå på driving rangen. Å andra sidan kan man ju välja att se det på ett positivt sätt: om jag, som ändå bara är en tredjedel av helheten är helt oumbärlig, om ingenting fungerar utan mig - då säger väl det ganska mycket positivt om min förmåga?
Å andra sidan är ju jag inte känd för att vara the original lilla solstråle - så det vore ju dumt att börja nu.
Fan, jag känner mig som Paul Simonom. Det var faktiskt han som skrev Guns of Brixton!
Det är långt ifrån första gången vi har den här diskussionen.
- Det är du som lär dig en massa saker, säger Far.
- Men jag vill inte lära mig en massa saker! Jag skiter i det, säger jag och liknar en treåring som just blivit tillsagd att hon måste äta upp sina grönsaker om hon vill gå ut och leka. Jag inser absurditeten i uttalandet redan innan jag säger det, men jag släpper ut det ändå: jag vill ha cred, inte kunskap!
- Sluta vara barnslig Soffan, svarar Far. Om du bara förstod vad du lär dig! När jag var 19 bast kunde jag inte tvätta ett par byxor, än mindre driva ett företag. Visst, de andra två kan stoltsera med att de drivit ett litet företag, men det är bara du som i själva verket kan. Och nu när du har gjort det här och när du sen har gått ut Handels (som jag inte har kommit in på än, reds. anm.), fan unge: hela världen kommer att ligga för dina FÖTTER!
Du kommer att märka att människor som de kan komma ganska långt på att verka kunna saker, men det visar sig. Det visar sig alltid till slut om det bara är en fasad, Soffan!
- Men om det nu är så, om jag är så jävla vass och de inte alls besitter samma kvaliteter, hur kommer det sig att det är de som sitter där med jobberbjudanden och styrelseuppdrag - medan jag är fast i träsket?
Far suckar, tar sin sista klunk kaffe och svarar: "ska vi åka och handla mat nu?"
Vi var inte mogna att föra vidare företaget i den riktiga världen. Som affärsmänniskor var vi mogna, men inte som människor. Som vänner.
Och inte visste jag att jag genom att ta ansvaret för ekonomin också tog ansvaret över hela företaget.
Inte förstod jag att hela verksamheten skulle avstanna bara för att jag försvann i 9 veckor.
Inte heller förstod jag att allt återigen skulle hamna på mitt ansvar så fort jag kom igen. Vi hann inte ens hälsa innan bokföringsunderlaget var överlämnat och dörren var stängd igen, för hon skulle åka och slå på driving rangen. Å andra sidan kan man ju välja att se det på ett positivt sätt: om jag, som ändå bara är en tredjedel av helheten är helt oumbärlig, om ingenting fungerar utan mig - då säger väl det ganska mycket positivt om min förmåga?
Å andra sidan är ju jag inte känd för att vara the original lilla solstråle - så det vore ju dumt att börja nu.
Fan, jag känner mig som Paul Simonom. Det var faktiskt han som skrev Guns of Brixton!
Kommentarer
Trackback