Rollercoaster
Det är så lustigt. Så otroligt upp och ner. Ena dagen är jag så lycklig som kan vara, önskar att livet kunde vara såhär hela tiden. Nästa är jag nere utan att riktigt veta varför. Ena veckan är jag dökär i Plan A, veckan efter bjuder jag ut Plan B på en lunch (tolka som behagar...). Plan B har dock fortfarande inte svarat, så jag får väl ta det som ett nej. Oh well.
Ena dagen tycker jag att det är underbart här och vill aldrig åka hem. Andra dagen saknar jag de som uppskattar när man vill prata om skillnaden mellan en sallad och en grönsaksblandning.
Dagens låt: Kimya Dawson - Caving In
Sometimes I feel like I've got all the answers, but the answers aren't the same when the questions keep on changing...
Ena dagen tycker jag att det är underbart här och vill aldrig åka hem. Andra dagen saknar jag de som uppskattar när man vill prata om skillnaden mellan en sallad och en grönsaksblandning.
Dagens låt: Kimya Dawson - Caving In
Sometimes I feel like I've got all the answers, but the answers aren't the same when the questions keep on changing...
The Beginning of the Twist
Om du inte har lektion förrän kl. 12 vore det rationella beteendet att passa på att plugga lite innan (om du ändå klivit upp dvs). Men människor är inte rationella. Jag är odisciplinerad.
Därför har jag underhållit facebook, skrivit ett mail till min mamma och skrivit ett inlägg till resedagboken hittills idag.
Men give me a break idag, jag är faktiskt sjuk. Inte jättesjuk, men ändå.
Igår var jag hos skolsköterskan för att få ett recept för malariatabletter inför resan till Borneo. När jag satt där på sängen och hon frågade mig om det var allt tänkte jag till en gång, en gång till och sedan kraxade jag fram att "jo, jag har feber, halsont och hosta också. Jag skulle ge mycket för att ha en sådan här hes whiskey-röst naturligt (fär är det något som är hett så är det hesa tjejröster), men den är inte min vanliga röst".
Från skolsköterskan om jag utan malariatabletter ("you should buy them somewhere else, they're crazy expnsive here!"), men med en cocktail av alla möjliga piller i alla möjliga färger, former och densiteter. Vad jag har hört av andra är det inte alls ovanligt när man går till skolhälsan på NUS. They're trying to get us hooked!
Det är underbart att vara på utbyte. Ofta saknar jag mina "vanliga vänner". Ibland när jag är ute på weekendresor kan jag känna mig lite ensam i gruppen, man vet inte riktigt in plats, kan inte tolka signalerna. Å andra sidan kan jag vara precis vad jag vill. Det finns ingen mall, inarbetad efter år av körande i allt djupare hjulspår. Och man kan flirta lite hur som helst utan att behöva oroa sig för att stöta på den personen varje dag i tre år framöver. Jag försöker dock hålla mig borta från singaporeanska pojkar som en säkerhetsåtgärd, för det vore ju lite jobbigt. Framgången inom detta fält är moderat. Mitt huvudspan är just singaporean, men ser mer ut som en japan och är egentligen mer snäll än snygg. Men det är dessa span som tar längre tid att tröttna på. De som du har konstruerat en hel personlighet kring, utan att egentligen känna dem. De som får dig att komma till skolan fastän du är sjuk och borde ligga hemma i sängen. De som gör dig besviken om de inte är där när de borde var där. Till skillnad från de span som du ler mot i korridoren, men du inte direkt räknar med att träffa. Jag låter precis som en 13-åring. Ibland kan det vara så skönt att vara en varm, fnissig 13-åring i vippig kjol istället för en självmedveten och målinriktad 21-åring i jeans som är lite för tighta i midjan.
Dagens låt: The Fiery Furnaces - The Philadelphia Grand Jury
Därför har jag underhållit facebook, skrivit ett mail till min mamma och skrivit ett inlägg till resedagboken hittills idag.
Men give me a break idag, jag är faktiskt sjuk. Inte jättesjuk, men ändå.
Igår var jag hos skolsköterskan för att få ett recept för malariatabletter inför resan till Borneo. När jag satt där på sängen och hon frågade mig om det var allt tänkte jag till en gång, en gång till och sedan kraxade jag fram att "jo, jag har feber, halsont och hosta också. Jag skulle ge mycket för att ha en sådan här hes whiskey-röst naturligt (fär är det något som är hett så är det hesa tjejröster), men den är inte min vanliga röst".
Från skolsköterskan om jag utan malariatabletter ("you should buy them somewhere else, they're crazy expnsive here!"), men med en cocktail av alla möjliga piller i alla möjliga färger, former och densiteter. Vad jag har hört av andra är det inte alls ovanligt när man går till skolhälsan på NUS. They're trying to get us hooked!
Det är underbart att vara på utbyte. Ofta saknar jag mina "vanliga vänner". Ibland när jag är ute på weekendresor kan jag känna mig lite ensam i gruppen, man vet inte riktigt in plats, kan inte tolka signalerna. Å andra sidan kan jag vara precis vad jag vill. Det finns ingen mall, inarbetad efter år av körande i allt djupare hjulspår. Och man kan flirta lite hur som helst utan att behöva oroa sig för att stöta på den personen varje dag i tre år framöver. Jag försöker dock hålla mig borta från singaporeanska pojkar som en säkerhetsåtgärd, för det vore ju lite jobbigt. Framgången inom detta fält är moderat. Mitt huvudspan är just singaporean, men ser mer ut som en japan och är egentligen mer snäll än snygg. Men det är dessa span som tar längre tid att tröttna på. De som du har konstruerat en hel personlighet kring, utan att egentligen känna dem. De som får dig att komma till skolan fastän du är sjuk och borde ligga hemma i sängen. De som gör dig besviken om de inte är där när de borde var där. Till skillnad från de span som du ler mot i korridoren, men du inte direkt räknar med att träffa. Jag låter precis som en 13-åring. Ibland kan det vara så skönt att vara en varm, fnissig 13-åring i vippig kjol istället för en självmedveten och målinriktad 21-åring i jeans som är lite för tighta i midjan.
Dagens låt: The Fiery Furnaces - The Philadelphia Grand Jury