Loveseat's blogg

Vissa saker kan man tycka att vissa personer bör veta om. Busschauffören bör veta sin rutt, så kanske man slipper hamna i en pinsam situation där bussen måste backa tillbaka, rakt igenom en fyrvägskorsning, bilar kommer, de 8 passagerarna på bussen är trötta, i gränslandet mellan fulla och bakfulla och nu även väldigt irriterade och smärre kaos uppstår.   

Andra saker vet man inte om. Som till exempel vad den där koreografen egentligen menade med zooformisk ockultism.

Och vissa saker kanske det är bäst att aldrig veta. Som ifall han någonsin har tyckt om mig, eller i nuläget gör det, för nu är det ändå för sent. 


Dagens låt: Barry Louis Polisar - All I Want Is You 

Mintzberg, Söderholm, Pfeffer, Brunsson och alla de andra tror att de är något. Tror att de har något att komma med.

De har fel.

Vore det inte så att hela terminen varit en enda jämn plåga, en konstant tentaperiod, så vore det här ganska intressant att läsa och filosofera kring. Det de andra kallar bullshit brukar jag finna tämligen fascinerande.

Men nu orkar jag inte mer. Nu skiter jag i det! Ända fram till onsdag morgon då jag kommer inse att jag inte alls skiter i det och visst bryr mig om ett bra resultat på tentan och därmed får panikplugga hela dygnet. Men, men. Den dagen den sorgen. Fram tills dess tänker jag sitta här och låtsas som om mina halvmesyrer till plugg är tillräckliga.

Det går förresten att äta för mycket choklad. Jag trodde inte att det var möjligt, men efter genomförd undersökning kan sanningen, om än lite vemodigt, konstateras.

Dagens låt: Born Ruffians - Foxes Mate For Life

Jag tror att jag måste skriva ett filmmanus. Tänkte en tanke när jag satt begravd i böckerna samtidigt som jag åt frukost.  Såg hela inledningsscenen framför mig.

                                    


Tänk något liknande inledningen i Forrest Gump. En lång, svepande tagning med lite småmysig musik som visar hela miljön (soligt och grönt), fastnar vid en bänk där ett omaka par sitter och väntar på något. Den ena är en ung tjej i 50-talskläder, komplett med diadem i den blonda pagen och allt, som sitter och desperat försöker sminka över en blåtira. Den andra är en riktig bastant southern mama, ni vet, comfort food, familjeöverhuvud, en sådan där som ingjuter respekt (men också obegränsad kärlek) endast med sin uppsyn. Båda sitter och tittar rakt fram på en liten hund som försöker para sig med en trädgårdstomte i en park mittemot. Den unga tjejen biter sig i tungan (bokstavligt talat alltså), "Ouch!" och suckar uppgivet och irriterat för att sminket inte hjälper över huvud taget. Mama vänder sig mot henne och säger "Honey, just cause they yoghurt has turned pink, it doesn't mean it's gonna taste like strawberries..."

Och så är vi igång.

OBS:
(Tjejen är inte en mesig tjej och det är inte för att hon har blivit slagen av någon kille som hon nu ska lämna stan med en Greyhound-buss och börja sitt nya liv någon annan stans. In fact ska hon inte lämna stan alls. I själva verket har hon kommit i bråk med någon annan brud i debattlaget huruvida dödsstraff är moraliskt försvarbart, vilket totalt urartat och slutat med att hon örfilat den andra tjejen, varpå hon själv (till allas förvåning) fått en rak höger.  Men det vet vi egentligen inte än, det kommer senare... )      


Dagens låt: The Ruby Suns - Kenya Dig It 
(Till soundtracket...)

Varför?

Varför stannar alltid tunnelbanan i tunneln mellan Mariatorget och Slussen och alla lampor i vagnen släcks just den gången då en A-lagare precis satt sig mittemot dig och öppnat en ölburk som han måste ha haft i sin ICA-kasse som han slängde med när han sprang (eller kanske lufsade iallafall) till tunnelbanan, så att ölet nu skummar över och du ber till alla möjliga sorters gudar, trots att du är ateist, att du ska slippa få äcklig öl eller äcklig A-lagare på dig.  Varför släcks alltid lamporna då?

Varför inte när det sitter någon lite halvsöt mittemot som du under luggen sneglat upp på hela vägen från Liljeholmen och du drömmer om ett liv som i filmerna, att det är nu något händer....
Då stannar aldrig Tunnelbanan. Då släcks aldrig lyset. Då är allt kallt, ljust och sterilt. 

Jag är inte bitter, jag bara undrar varför. 


Och skulle jag bli sponsrad av ett klädmärke vår/sommar -08 så skulle Whyred ligga i topp på önskelistan. Hela kollektionen är jag. Eller så jag skulle vilja vara snarare. Nu gäller det bara att lista ut varför de skulle ha en anledning att sponsra mig. Alla förslag mottages hjärtligt. 

Dagens låt: Lykke Li - Let It Fall 

 Oh my god, oh my god, oh my GAAAWD!!!


                 


                                                                  Augusti till december i Singapore då...

Det är väldigt lustigt vad tentapluggande kan få en att vilja göra. När jag tentapluggar är till exempel den enda tid då jag tycker att det vore roligt att få städa lite. Jag brukar också få en enorm lust att organisera saker, igår tog jag jag tag i högen av CD-skivor i min bokhylla och organiserade dem i bokstavsordning. Jag har också tagit reda på vad dollarkursen ligger i och att det på Academic Work finns 711 jobb för ekonomiassistenter.
 
Och just nu fick jag en enorm lust att se ett avsnitt av Beverly Hills 90210. Som sagt, konstigt vad tentaplugg...


                           
                               

Jag upptäckte just att jag har ett lönnfack i min necessär. Eller lönnfack kanske är lite att ta i, men det är en ficka med blixtlås som jag inte lagt märke till tidigare. 

Givetvis öppnade jag genast facket för att kolla om det låg några spännande överraskningar där. En gammal lins, en bortglömd ögonskugga eller kanske en krona, vem vet?

Det gjorde det inte.

Jag tänkte iallafall att jag borde lägga mer saker där. Inte för att det vore mer praktiskt (det vore snarare ganska opraktiskt), utan för att det är så roligt att hitta en ficka som du inte tittat i på länge och upptäcka något du inte kom ihåg att du hade. Det klassiska exemplet är 500-lappen i jackfickan, men en bortglömd flaska hudlotion i någon av byrålådorna funkar precis lika bra för mig. Nu är ju den här fickan i och för sig inte längre en bortglömd ficka, så att lägga saker däri vore lite att irra bort från syftet, men å andra sidan: har du glömt bort en ficka en gång är sannolikheten ganska stor att du gör det en gång till (säger jag helt utan vare sig teroretiska belägg eller empiri som stöder påståendet och ja, jag är uppsatsskadad). 

Annars är att lägga saker på oväntade ställen ett ganska idiotsäker recept på att tappa bort saker. Men, men, för- och nackdelar... 

Det jag ville komma till var iallafall att det borde finnas fler lönnfack i vardagen. Överraskningar är bra.


Dagens musik: Edvard Grieg - Un reve

(nej, jag försöker inte vara pretentiös - jag tentapluggar)
 

En mycket ovetenskaplig psykoanalys:

Jag har i många sammanhang varit yngst.
Jag är liten till växten.
Jag är blond.
Jag är tjej.

Jag har alltid känt att jag måste kämpa mot andras fördomar: vad kan den där lilla blondinen ha att komma med?

Det kanske är därför jag tycker så mycket om att bestämma.

Dagens låt: Xiu Xiu - The Pressure

Jag vill orsaka smärta hos IS-LM och AS-AD. Jag vill att de ska få så ont så att de springer in i ett hörn, slår i huvudet, får ännu mer ont och aldrig någonsin kommer ut från det där lilla hörnet ute i pereferin igen. Och när polisen kommer efter mig så tänker jag stå där med rak rygg och inte ångra någonting.

Men nu går ju inte det. Dels är jag en människa med en naturlig instinkt som gör det nästintill omöjligt för mig att faktiskt slå andra och dels är de små odjuren IS-LM och AS-AD makroekonomiska, teoretiska modeller.

Men jag hatar dem lika starkt ändå.

In other news: Näjusteja, det fanns ju inga andra news. Skolan kväver mig just nu. Åt chorizo, vitlökswokade grönsaker och jättestark ajvar relish (när det står "hot" i rött, mot en svart bakgrund kan man lita på att they do mean business...) till middag. Det blev en väldigt stark middag. And that's about as exciting as it gets...

Dagens låt: David Byrne - Ex-Guru

The curse of the thinking man.

Man kan åsamka sig själv så mycket. Idag har jag mått så dåligt över att jag är så ful att jag nu har alldeles ont i huvudet av all spänning.

Herregud, är det inte dags att växa upp? Acceptera att jag ser ut så som naturen och mina pärons gener skapade mig och det finns inte jättemycket jag kan göra över det (så länge jag inte lever i Miami Beach med en fet plånbok och en hög smärttröskel). 

Fast å andra sidan är det ju lite av en easy way out. Det är ändå relativt mindre smärtsamt att kunna skylla på att man är ful än att saker och ting skulle bero på att man är osympatisk.  

Synd att jag inte var kille. Då hade jag kunnat vara framgångsrik idrottsman eller musiker och då det hade gått ändå...  
                                                           

                                                                               

Jag var aldrig en cool kid. Jag hade väldigt dålig hy och var på gränsen till lite småknubbig. Hade väl en egen klädstil, men vad hjälpte det när den var katastrofal? Jag tyckte om film, men favorifilmen var ganska länge Titanic (för "Leo var ju såååå söt i den, hihihi!"). Jag lyssnade på musik, men favoriterna hade gått från Carola, via Spice Girls och Backstreet Boys till amerikanska poprock-band som Blessid Union of Souls och Matchbox 20. Det finns ungar som är töntiga, men så speciella att de blir coola ändå. En sådan var inte jag.

Det var år 2000 och jag satt i en bil någonstans strax utanför Kuala Lumpur. På den tiden var det forfarande bärbara CD-spelare som gällde, så man fick noga välja vilka 15 skivor man kunde packa ner i CD-caset när man skulle ut och resa. Ett par dagar in på den här resan hade jag redan tröttnat på alla mina skivor (de flesta var blandskivor som hette "Mina favoriter vol. x") och frågade min storebror om jag inte kunde få låna någon skiva som han inte lyssnade på? Motvilligt gav han sitt medgivande och räckte över sitt cd-case. Ganska snabbt fastnade jag för en skiva täckt med ett blått mönster. Bredvid fanns en nästan likadan skiva i rosa. Kanonfint! Det här måste undersökas!

Första lyssningen var ganska brutal. Det var hårt, vilket i och för sig inte var något särskilt främmande för mig. En låt började med raden "The world is a vampire..." och den var lite too much for me to handle. Jag lyssnade hursomhelst igenom båda skivorna och tänkte sedan inte mer på det. Men så på kvällen hade jag fått en av låtarna på hjärnan. To Forgive vägrade släppa mig och jag var tvungen att lyssna på den en gång till när vi kom tillbaka till hotellet efter middagen. Och en gång till. Och en gång till... I en annan låt trodde jag att de sjöng mitt namn (vilket aldrig händer ) och följaktligen var detta på väg att bli min nya favoritskiva ( när jag förstod att det var "stumbleine" de sjöng spelade det ingen roll längre).  År 2001 och jag kom hem från Malaysia som en ny människa med Mellon Collie and the Infinite Sadness som nytt favoritalbum och The Smashing Pumpkins som nytt favoritband. Det var liksom där det vände. Det var då jag blev intresserad, verkligen intresserad av musik. De var min första musikaliska kärlek. Jag lyssnade in mig på ALLT jag kunde komma över. Alla album, alla obskyra b-sidor - allt. Och jag älskade allt. Dessutom fanns så många intressanta historier om bandet, alltihop var så fascinerande. Drogrelaterade dödsfall, problematiska uppväxter, maktkamp, allianser och interna förhållanden mellan gitarrister och bassister. Osis att de just hade splittrats...

Jag kunde sitta hemma i timtals och surfa efter setlistor från spelningar de hade gjort i Phoenix 1996 och läsa transcripts från tv-intervjuer och mellansnacket på konserter(!). Alla arbeten jag skrev i skolan inleddes eller avslutades med citat från en Pumpkins-låt - alltid fanns det något som passade. Deras back catalogue var som min bibel. Varje gång någon fyllde år gav jag bort en blandskiva med... bara Pumpkins-låtar... Jag var helt besatt.

Även jag gick vidare från min första kärlek och fann så småningom att there's plenty of fish in the sea. Men den första kärleken har alltid en speciell plats i hjärtat.    

Igår spelade "The Smashing Pumpkins" i Stockholm. Men det var ju inte riktigt på riktigt. Halva bandet är ersatta av semi-kopior och även om man kan hävda att det är Billy Corgan som är bandet så är det ju aldrig samma sak. Det kan aldrig bli samma sak. Kanske är Billy trött på att spela samma låtar som för 15 år sedan, eller kanske känner han lojalitet/avsky för det originalet och kan därför inte spela dem såsom de borde låta. Istället distortade de låtarna till knapp igenkännbarhet. Bäst var, överraskande nog, Lily (My One And Only). Spelningen i övrigt var helt okej och jag var länge nöjd. Tyvärr skulle de dra ut på den alldeles för länge och jag blev ledsen både på mig själv och på dem när jag i slutet kom på mig själv med att hoppas på att lamporna kunde tändas snart. Jag kunde inte förmå mig att gå innan lamporna tändes, men kanske var det så jag borde ha gjort. Nu lämnade jag Hovet med en bitter eftersmak. 

  

                                          

                                                               "I know we're just like old friends
                                                                         We just can't pretend
                                                                       That lovers make amends
                                                                      We are reasons so unreal
                                                    We can't help but feel that something has been lost

                                                                    Next time I promise we'll be...

                                                                                   ...Perfect..."