Parking Lot
Det blir sällan som man tänkt sig. Som med mina nya glasögon till exempel.
De såg jättesnygga ut i montern och nästan lika snygga ut på mig. Men då vr det ju glasögonglas i.
Tanken slog mig aldrig att när man är sånärsynt som jag så blir effekten i glasen väldigt stora och får mina ögon att se jättesmå ut. Det är ju så med papsen och hans glajjor också, varför tänkte jag aldrig på det?
Jag som skulle se så nördelegant ut, nu blev det mest bara nördigt och nördigt utan varken prefix eller suffix är inte okej...
Och det här med parkering. Varje gång jag parkerar lite, eehhmm, mindre smidigt, får jag böter.
Men jag har aldrig sett en lapp fladdra under vindrutetorkan på någon annan bli som har stått på samma plats.
Vad är det med det? Är stockholms lapplisor ute efter mig??? Och alltid när jag är som minst likvid.
Det där var ju roliga 300 kr, rakt ur Thailandkontot.
Positiva nyheter är dock att jag med säkerhet är helt, totalt, över jullovs-debaclet. Vilket jag iofs har sagt förut, men det är skillnad på att vara likgiltig (men ändå känna att man nog skulle överväga det om tillfälle gavs) och att komma till den punkt där man undrar vad det var man drogs till egentligen och faktiskt skulle säga nej om frågan kom. Inte för att för den sakens skull tycka något annat än bra om personen, men man är ändå rätt nöjd med hur saker och ting blev.
Jag är sugen på pizza.
Jag tycker inte om när det blåser...
Summa summarum: mindre än 1 vecka kvar till solen.
Dagens låt: The Smashing Pumpkins - Pomp and Circumstance
Vaca Loca
Somliga straffar Gud direkt. Det är allt jag har att säga om idag.
(Sidenote: Ibland hade det varit skönt att tro på en högre makt så att man kunde se en mening med vissa saker)
And It's Hard
Egentligen är det ganska lätt. Jag gillar solsken, helt enkelt. Är det sol blir jag glad, är det inte sol, jag då vet man aldrig. Rätt så primitivt.
Jag tycker ockå om söndagar. Det är dagen då man kan ta hand om allt det där man inte hunnit med. Komma ikapp med kurslitteraturen (för första gången på länge, länge anstränger jag mig för att läsa litteraturen ockå - undrar hur länge det håller den här gången...), ta hand om fötterna, skriva ansökningar, göra matlådor.
Söndagar går nästan som på rutin. Varje söndag börjar, trots enorm Gunde-varning, på samma sätt: en rejäl frukost och sedan en långpromenad. Oftast blir det dessutom samma, otroligt originella, runda: den runt sjön.
Sådan här dagar som det var idag är det extra fint. Mjukt ljus som strilar mellan träden, solen värmer lite och Beirut's dragspel leker i mina öron. Det var nästan så att man kunde låtsas att man var i ett vårigt Frankrike. Vilket i och för sig vore ganska idiotiskt eftersom det var så fint då och där...
Anyways, det jag skulle komma till innan jag blev all mooshy och pseudo-poetisk var att jag på dagens promenad såg vad som mycket möjligen skulle kunna ha varit det sötaste en människa någonsin fått se.
Den här sjön ifråga är ganska avlång och vid ena kortändan är den enda vägen runt sjön, över den. Där har någon nämligen byggt en liten bro och vid denna bro brukar änderna hänga/flyta och snacka skit hela dagarna. Nu hade vattnet vid sjöns kortändor frusit och änderna fick trampa omkring på isen istället för att simma (vilket måste vara svinkallt! Tänk dig själv att gå barfota på is i flera timmar, det verkar dumt.), men änder är ju änder och de löser problemet med bravur. Svårare blev det dock för dem när det kom männiksor som skulle kasta brödsmulor åt dem. Då var de inte så coola längre, änderna. Tänk dig ett gäng på 10 änder, de står tätt ihop och tittar förväntansfullt upp på ett par människor som står med en limpa i händerna och kastar en smula åt änderna, som alla handlöst kastar sig mot smulan. Men is är halt och istället för att komma någon vart glider deras fötter bara bort. Och änder är ganska dumma, de lär sig inte. Gång på gång kommer en smula, alla börjar tjattra och försöker, försöker förflytta sina kroppar mot smulans nedslagsplats, men de kommer ingenstans. Alla änderna bara ligger där i en stor and-hög som ett stort biologiskt skämt och Moder Natur sitter var hon nu sitter och kippar efter andan mellan skrattattackerna. Stackars änder.
Dagens tips: Det är roligt att laga mat med Manu Chao på hög volym.
Dagens låt: Beirut - The Penalty
Self Preservation Without Preserves
Fan vad bra allt har blivit. Jag är helt botad, solen skiner och Thailandsresan är bokad.
Det här med självbevarelsedrift är otroligt spännande. En biologisk reaktion; vare sig det gäller att kroppen vill signalera att du bör ta bort handflatan från spisen eller att du bör sluta tycka om någon om den inte tycker om dig tillbaka.
På tuben hem idag satt jag och tittade på människor. Försökte se dem, liksom. (oj, så estetiskt det kunde låta, då!) Och det är så roligt att se hur medvetna människor är över deras rörelser. Om de över huvud taget känner sig iakttagna (vilket man alltid gör om man inte valt ett livt som eremit) gör de rörelser som ska se så naturliga ut som möjligt för att signalera att de inte alls känner sig iakttagna, vilket egentligen bara resulterar i att deras rörelsemönster blir väldigt onaturligt. Och alla tänker på exakt hur de gör när de vänder tidningsblad, hur de ser ut när de gräver i väskan, om deras dubbelhaka syns när de inspekterar sina skor. Allra roligast är de som försöker se så avslappnade ut som möjligt. Som försöker signalera att de är självsäkra, att de inte bryr sig - deras rörelser är otroligt förutsägbara. Och roligast är om det går lite fel för dem. Mouhaha.
Och mamsen och papsen har åkt till Staterna för att sammanstråla med bror, så jag har hela huset för mig själv.
Och jag ska på vinprovning. Portvinsprovning, lär ju dö av sockerchock. Men helst av allt vill jag bara sova eftersom jag inte kan göra det på nätterna.
Dagens låt: LCD Soundsystem - Someone Great
Up From Under
Jag har en talang.
Den består i att alltid bli fotat snett från sidan, underifrån. Detta resulterar utan undantag i foton där jag är slående lik en padda.
Det är kul. Eller inte. Haha, tvärtomspråket har förresten dött en väldigt oförtjänt död!
Men man ska ju inte döma efter utseende. Det lärde jag mig än en gång idag då jag tänkte "Åh, nej! Inte ytterligare en schlagerbög med en förkärlek till Peter Jöback!" vid första åsynen av mannen som tydligen har tisdagspasset. Men döm av min förvåning när han öppnade med en låt från The Hives senaste platta (den sämsta, men ändå, att bara ha med The Hives i låtlistan är en bedrift som kan tyckas borde vara självklar men är ack så ovanlig) och under passet bjöd på inte bara en, inte två, inte tre (okej, ni hajar nu), utan FEM låtar av samma band!
Trots att mjölksyran sprutade fortsatte jag guppa i sittande stolen av ren eufori över att kunna få kombinera träning och bra musik.
Men den här lilla fotografi-defekten måste åtgärdas på något sätt, det är inte bra för självbilden. Jag som kände mig helt back in the game efter julhelgens...ehm...lite sämre period... Å andra sidan kanske det inte beror på min talang, utan bara på att mina vänner är otroligt dåliga fotografer och har en total brist på förståelse för den heliga facebook-kodexen.
Och sedan finns det ju värre saker att oroa sig över...
Dagens låt: Interpol - The Heinrich Maneuver
The Storm Is Coming
Tunna, små lätta vattendroppar som hänger i luften. Stockholm är grått och luften är vit.
I boken jag läser har världen just gått under. Eller, ja, det där var ett typiskt megalomanianskt uttalande, för det är inte världen som gått under, utan alla männiksor som dött. Helt plötsligt känner de sig väldigt, väldigt trötta, somnar och dör i sömnen. Som flugor, en efter en. Vilket var lite av en oväntad vändning när bara en tredjedel av boken återstod.
Jag tror att det är som idag världen skulle se ut om alla människor dog. Som om den skulle vilja gråta, men är för stolt för att göra det och istället för tårar kommer bara spända muskler och en tryckande känsla i undre delen av ögonhålorna.
Sådär, nu har vi etablerat ett förhållande som läsare - galen tjej med absurda idéer!
Igår var jag ute och åt med lite släkt för att fira en kusins födelsedag. Det hela kändes ganska absurd. Vi hade jättetrevligt, det var inte det. Saken var den att det kändes som att alla var så gamla. Min kusin fyllde 37, men för mig är han, och kommer alltid att vara, 20-nånting. Hans 20-wannabe livsstil som han vidhöll väldigt länge, kombinerat med det faktum att han är en av de i släkten som jag känner minst bra, kan dock ha något med saken att göra. Kusinen har skaffat en norsk tjej sedan något år tillbaka och nu ska de ha barn om två veckor. Han? Pappa? jag hänger inte riktigt med i utvecklingen här. I december fyllde min morbror 50. Min mammas lillebror Casanova som alltid är pigg, stark och hema hos mormor för att få sig en god middag. Han är halvvägs till 100 och har just köpt en Volvo! Själv är jag snart 21, men ser fortfarande ut som en 15-åring och drömmer nostalgiskt om tiden då man var 7 år gammal, bad ens föräldrar göra läxor åt en och inte visste att det var meningen att man skulle tycka om pojkar. Det finns så himla mycket man borde ha gjort som 21-åring, så mycket som jag inte har gjort än. Och så finns det de som regisserar sin första film som 22-åringar. Eller debuterat i riksdagen som 18-åringar. Vart tar all tid vägen och vad gör jag under tiden?
Dagens låt: Timo Räisinen - Stop Rocking the Boat
Fortfarande dessa fyrverkerier! What's up with it? Och förresten fyller jag inte år förrän på söndag!
Då Skulle Det Inte Vara Jag
Jaha, så tillbaka i skolan igen. Det gick rätt bra ändå tyckte jag. Inte riktigt så som jag jag trodde att det skulle/borde funka, men det gick. Uppstod i och för sig en situation som jag borde ha hanterat bättre, men jag pallade inte, så jag flydde fältet innan någon hann säga något.
Men jag blir galen på mig själv. Jag har ju släppt det! Jag är inte intresserad längre. Det finns ingenting där, inte ens avsmak. Ändå var det jobbigt, spänt liksom. Äh, det har alltid varit spänt, bara att jag trodde att det var av en annan anledning förut och nu är det mest bara pinsamt. Det var dumt att fly, men det var svårt att stanna. Särskilt när det hade varit mellan sex ögon och man både måste låtsas som det regnar och försöka luska ut om det har stannat mellan oss.
Annars verkar det som att det kan bli en väligt rolig termin ämnesmässigt. Det är precis sådant här som jag tycker är intressant (och som alla räknenissar vill kalla flum).
Har suttit och författat CV och personliga brev hela veckan här för att söka internships och sommarjobb åt både höger och vänster. Så började jag tänka på hur det egentligen skulle se ut om jag lyckades ta mig ut i världen och resa. De skulle ju bli ett stort hål i mitt CV!
Sedan tog jag mig samman och tänkte "vad fan håller jag på med?"
Handels är en väldigt liten skola. Trots den milda vintern är det lätt hänt att man blir lite insnöad där. På Handels är betyg viktiga. För att inte säga livsviktiga. Vill man bli banker i London måste man nämligen snitta högt. Vill man bli konsult räcker det inte heller med att vara godkänd. Godkänd is for losers. (Nästan) alla vill bli bankers och konsulter. Ingen vet dock varför, men det är tydligen det man borde vilja, så varför inte, liksom?!
Och vill man bli banker eller konsult gäller det att vara antällningsbar. Det blir man inte av att sommarjobba på ett dagis, ha ett extrajobb där man säljer telefonabonnemang eller helt plötsligt ta en paus från plugget, inte för att jobba utan för att (ack, ve och fasa!) resa!!! Detta skulle skapa ett stort jävla hål i ditt CV och då är du rökt, helt enkelt.
Men vad för slags liv lever man om rekryterare och eventuella arbetsgivare får bestämma vad man gör i sitt liv? Är det inte nästan en form av frivilligt slaveri?
Dessutom vill ju jag bli entreprenör. Och rik. Rik som fan.
Dagens observation: Vad lustigt det är att hur man mår är en självuppfyllande profetia. Känner man sig snygg blir man snygg och känner man sig nere och nobbad känner man sig inte bara ful - man blir lite fulare också. Eller det kanske bara är jag? Fan, jag behöver visst ett ragg.
Dagens låt: Jenny Wilson - Would I Play With My Band
The Heretic Side of Wisdom
Okej, så jag hade rätt. Jag visste hur det skulle sluta.
Varför kan jag aldrig ha så rätt i verkliga livet?
Kanske för att tv och film skrivs utifrån vissa dramaturgiska regler. Livet är improvisation.
Nu kan man tolka att jag visste hur allt skulle sluta redan efter ett par avsnitt på lite olika sätt, t.ex. att jag är helt sjukt, övernaturligt, fantastiskt smart. Det verkar mest positivt så jag tror att jag väljer det.
Annars kan man ju tänka sig att det beror på att jag tittar lite för mycket på tv, eller att serien var skriven så att man skulle kunna lista ut det. Alla skulle inte kunna lista ut det, men de allra flesta. På det sättet känner sig de som har gjort det väldigt smarta i tron om att de är ensamma om att ha rätt, medan de som inte listat ut slutet inte ens har fattat att man kan göra det.
I Rocky för någon vecka sedan var det någon som tog ett IQ-test och var jävligt glad över att han var "smartare än 3 procent av befolkningen!!!" utan att ägna någon som helst tanke på att han var dummare än de andra 97 procenten. Hur pass bra nu ett IQ-test på internet kan mäta intelligens. Hur mäter man egentligen intelligens på ett bra sätt? Intelligens kan ju dessutom förpackas i alla möjliga former. Hur står sig t.ex. EQ över IQ?
Betyg tycker jag också är en värdelös metod att mäta kvalitéer på, i synnerhet på universitet. Det enda betyget visar där är vad du hade lyckats memorera och hann plita ner på papper under 4 timmar en viss dag, i förhållande till vilken nivå professorn tyckte det var roligt att lägga tentafrågorna på.
Läste ett horoskop i Metro idag, minns inte om det var det vanliga eller det där skojiga kinesiska som de har delat in helt fel (so don't you go trusting that, acting upon it, boys and girls! You might not even be a tiger!)(förlåt att jagskriver på engelska, men när det kommer på det sättet är det så jobbigt att sitta och översätta). Hursomhelst, horoskopet sa något i stil med "det är en hård värld." Punkt, liksom. Det var nästan lite av en uppenbarelse. Uppenbarligen...
Jaha, är livet hårt ibland!? Har jag aldrig märkt!
Borde inte de där horoskopen vara positiva, förresten? Ska de hålla på och vara sådana där pessimister tänker jag sluta att sarkastiskt läsa dem och istället lägga min tid på fortune cookies. Tänker inte starta dagen med ett jävla "Livet är hårt. Live with it, kid!" Det är ju inte särskilt upplyftande.
Dagens låt: The Decemberists - The Mariner's Revenge Song
Lost In The Supermarket
(Applåder, applåder)
Har ett lite lustigt förhållande till shopping. Lite som många tjejer har med mat. Jag shoppar ingenting, ingenting och ingenting. Och sen jättemycket! (vilket i mer konkreta mått vore ca 1 par jeans, 1 kofta, 1 kjol, 1 linne, 1 sjal, 1 par vantar (de ingick i dealen), 1 läppstift och 1 mascara) Allt på en gång!
Jag vet, helt galet! Det allra bästa är ju att allt är så jävla snyggt! Nya kläder gör mig glad. Det var så länge sedan jag shoppade att jag hade glömt hur det kändes. Men vilken lättnad, jag är nog tjej trots allt. Även om jag 99% av tiden ärvärdelös på att shoppa. I guess that's a good thing, though.
Men kläder är ju roligt! Eftersom människan som art är rätt enkelspårig kan man säga rätt mycket genom hur man klär sig. Och eftersom hon är förutsägbar är det ofta man kan utläsa ganska mycket genom att utvärdera hennes kläder. Sedan finns det ju alltid undantag till regeln.
Jag känner hur det här blir mer och mer ytligt för varje ord jag skriver. Äntligen kanske det här kan bli en det-här-har-jag-på-mig-idag-blogg! Har länge velat det, för då kanske jag slutar spill my guts över hela internet. Då kanske jag slutar gnälla. Då kanske jag slutar svära. Eller kanske inte...
"...På H&M har de en jävlig fin klänning just nu. Den är röd i en nyans som får mig att känna mig alldeles... Ni förstår, jag har just..."
Tror inte att det skulle funka heller. Kanske borde uteslutande recensera avsnitt av Dexter. Eller flera olika serier, en serie i taget.
"Dagens avsnitt (8) inleddes med en vy över en park, klipp, Dexter springer i parken, klipp, Dexter minns Harry. I denna första sekvens är fotot inte helt hundra, de vanligtvis så färgsprängda bilderna över Miami känns glåmigare och varför den minnessekvensen placerats redan efter 20 sekunder övergår mitt förstånd och strider mot alla regler om kvalitativt historieberättande."
See, jag tror inte att det skulle funka särskilt mycket bättre det heller...
Läste i DN imorse: " Tony Wilson (grundare av Factory Records, Joy Divisions skivbolag, DN:s anm.) brukade alltid säga att den första punkmusikens attityd var "fuck you". Postpunkarna, som Ian (Curtis), sade: "I'm fucked".
Dagens låt: Beirut - Nantes
Birds
Vaknade just av fågelkvitter och morgonsol. Okej, det kanske är lite för tidigt att börja glädjas över våren, men ändå. Härligt var det. Apokalyptikern i mig undrar dock om det är normalt i början av januari? Är det inte typ bara domherrar som ska finnas kvar här då? Och efter två veckors fågeltema på NO:n i 9:an (bara i Sverige, kids, bara i Sverige...), självklart med en obligatorisk avslutande fågelskådning kl. 04 på morgonen, (vi kände oss verkligen berikade och som om det var början på ett nytt liv när vi kom hem och hade fått se exotiska arter som blåmesar och talgoxar...) känner jag igen en domherres kvitter och det låter inte sådär.
Skrev ett inlägg igår som inte gick att publicera. Efter år av långa, långa (självklart alltid de bästa) inlägg som inte publicerats, inte sparats och för alltid förlorats (nu låter det som om det här är på väg att bli en movietrailer: "After years of... Forever lost...But THIS spring") har jag blivit lite rutinerad och vidtar åtgärder för att slippa sådana nederlag. Här kommer därför gårdagens tankar (för jag vill komma ihåg dem), all for your reading pleasure:
Hahaha. Jag har visst sovit på en bläckpenna i natt.
Det syns.
Ryggen är full av bläckstreck. Jag måste ha varit trött...
Har inte kunnat sova på hela "jullovet" och sömnproblemen har bara förvärrats med tiden. Det har gått så långt att jag har börjat överväga att införskaffa...preparat...
I natt sov jag två timmar inför tentan. Underbar uppladdning. Inte för att satt uppe och panikpluggade in i det sista, utan för att jag låg och vred mig. Vid kl. 03 gjordes dock ett undantag och konkurrensrätten bankades in. Det var på det sättet bläckpennan hamnade i sängen, för övrigt. När jag skulle stiga upp imorse var jag lite osäker på vad som var upp och vad som var ner. Hoppas att det faktum att vi nu är post tentor kan hjälpa sömnen lite på traven.
Och så plötsligt händer det, det går över. Tänk om det har gjort det nu, vad skönt det vore!
Jag tror faktiskt att det är precis så bra.
Det hände idag. Jag stannade upp en stund och kände efter - och brydde mig inte. Ingen sorg, irritation eller ens revanschlusta.Helt plötsligt infann sig någon slags acceptans. Och jag undrar "hur fan tänkte jag egentligen?"
Hoppas att det inte är tillfälligt. Men glöm inte att det här inte gör allt jag tidigare skrivit mindre sant.
Jag tycker fanimej om mig själv, även om inte du gör det.
Dagens bok: Douglas Coupland - Girlfriend In A Coma
Final Days
En dag kvar nu, bara en dag kvar. Håll ut!
Nacken smärtar, jag har en pulserande huvudvärk och jag skulle kunna sova i två dygn - men nu är det dags för spurten. Den allra sista biten in till mål. Även om det redan känns som att jag redan spelat en final i och med tentan igår. Men det är bara att dricka lite salt, socker & citron-vatten (gammalt golfarknep - är precis lika äckligt som det låter), smeta på lite tigerbalsam och ladda om. Haha, sportmetaforerna haglar.
Sista biten nu, sedan en hel veckas vila. Självfallet kommer jag att vara uttråkad och rastlös efter två dagar, men det är nog inte helt fel det heller. Fast kanske skulle man ha följt med till Barcelona iallafall?
Äh, det löser sig.
Dagens låt: TheJames Last Orchestra feat. Derek Watkins - Theme From Rocky
(sorry about the cliché, men kolla in videon - damn, those are some nice suits!)
Eventually It'll Break Your Heart
Oj, det kommer att bli en lång vår. Det är extremt många timmar schemalagd undervisning, minst fem tentor, två uppsatser och fyra arbeten. Än så länge...
Dessutom har, well you can guess who, envisats med att anmäla sig till samma grupper som mig, so I guess I'll be seeing a lot of him. Varken vill eller orkar förklara hans beteende, men innan var det ännu värre med smicker och konformism också. Inte konstigt att en tjej får för sig något. Eller så var det just bara en tjej som fick för sig något inte helt överensstämmande med den verkliga världen. Utifrån praxis ter sig det mer troligt.
Äh, vi kommer säkert fixa det galant. Ge mig en vecka så har vinden vänt och jag kommer fråga mig själv hur tänkte jag där? Och när jag/vi väl har kommit dit är det alltid roligt med nya vänner.
Det är lite lustigt hur det sällan blir som man tänkt sig. Jag kände mig så otroligt sviken i början av september när alla hade delat upp sig i grupper utan att säga något till mig. "Ooops, blev du över, vi tänkte inte på det", svarade de när jag sa "hörrni, vi måste fixa de här grupperna på något snitsigt sätt, eftersom vi är sju och det ska vara grupper om tre". De hade ju åtminstone kunnat säga något så jag hade kunnat snacka ihop mig med någon annan kunde ju tyckas... Sedan dess har de varit väldigt, väldigt snälla. Och jag är väldigt glad att det blev som det blev eftersom jag lärde känna nya människor, sköna människor. Det kunde ju ioch för sig ha gått åt skogen också, de kunde ju ha varit Hitler och Napoleon Bonaparte reinkarnerade (Hitler, Napoloeon och Loveseat - det skulle bli ett intressant samarbete...), men nu blev det ju inte så. Aldrig hade jag heller trott att jag efter grupparbeten mer skulle se dem, eftersom jag knappt sett dem innan. Men det blev som det blev. Och framöver får det bli som det blir. För vad jag än planerar, hittar på och dagdrömmer om så blir det sällan så. Oftast blir det mycket bättre.
Till slut...
Dagens låt: Hästpojken - Andas
Morning glory
Kapitalbehov, koncernredovisning och tillväxtsamband?
Bring it on, bitch!
Godnatt!
But Hey, Who's On Trial Now?
Fel, jag bloggar...
Jag bloggar, alltså tänker jag. Eller nåt sånt. Tänker gör jag rätt mycket utan att blogga. Jag tänker mycket på honom. Hur han helt enkelt bara är en sådan där person som får andra att må bra, som får dem att känna sig lite utvalda. Det är bara hans sätt. Tänker att jag kanske borde försöka inte umgås med honom så att jag inte får för mig något. Ett litet, ändå, men kanske... De är livsfarliga. Tänker på hur jag borde lägga ned, hur jag inte ville i början, men kan jag inte få något vill jag ha det ännu mer. Och sedan ser jag bilder, läser inlägg och kommer på, (eller kanske snarare fantiserar? Dock alltid till min egen nackdel...) hur det hela ligger till. Trots att hela konversationen är mellan en person och en vägg. Internet is just such a wonderful thing! Handlar det ens om honom? Jo, det gör det.
Tänker att jag kanske bara lyssnar på musik som ger utlopp för besvikelsen i rent självplågerisyfte, egentligen är allt just hunky dory. Inser att det tyvärr inte är så.
Inser att jag är jag, inte hur någon annan definierar mig. Inser att jag måste komma över sånt här, inte ta det så hårt. Inser att det tar lite tid.
Tänker att det är okej. Tänker att allt är relativt. Tänker att det är bra att ha det värsta som utgångspunkt, för då blir alla överraskningar positiva. Tänker att det var en shit ass coward theory, för den som inget vågar vinner inte heller något.
Det löser sig, det gör det alltid. Med lite tid så...
Tänker att jag är en idiot som bjuder personer som helt uppenbarligen vill mig illa på sånt här. Inser att den sekund jag lever mitt liv efter andra är livet förlorat. Tänker att jag kanske tar i lite. Det är nog är det goda vinet. Ibland är det bra att bo hemma.
Dagens jag-tror-jag-vet-hur-det-slutar-men-snälla-säg-inget!: Okej, läkaren är the ice truck-killer, vilket vi får reda på när han försöker mörda syrran. Den mörkhyade polisen räddar syrran i sista stund och det antyds att de två inleder något. Dexter, å sin sida, blir nästan upptäckt men lyckas avstyra det med kniven mot strupen. Hans och flickvännen förhållande tas "to the next level". Fade to black, credits roll.
Dagens låt: Hästpojken - Shane McGowan
Summer In The City...
...it means cleavage, cleavage, cleavage.... (Det var inte jag, det var Regina Spektor)
Helt utan att återkoppla till ovanstående; jag tror att det kommer att bli ett bra år i år.
Bara sex månader kvar tills man får ha på sig den här igen.
Dagens låt: Death Cab For Cutie - The New Year
Dagens jaha-vad-jobbigt då: Först kom ilska, sedan kom ingenting. Men efter ingenting kom bitterhet och revanschlusta.