And I Wish You Had The Courage
Dagens låt: Ida Maria - We're All Going To Hell
"...And expectations is such a drag..."
Den träffade rakt in i hjärtat. All of it. Varendra rad. Precis där det ömmar lite. Som när man har ett stort blåmärke gömt under kläderna och någon råkar klämma till just där.
Som om jag hade skrivit den själv. Eller är det kanske mig den handlar om.
Nu har jag förbrukat alla chanser. Men förlåt mig för att jag inte vill sitta nära när jag är sjuk, smittsam och allmänt äcklig! Fast det här med chanser är ju också en tolkningsfråga. Har jag missuppfattat allt?
Och jag är ledsen för att jag alltid säger vad jag tycker. Vad som inte är okej.
Det är inte okej, jag vet, men det bara kommer. Jag jobbar på det.
Är inte särskilt regelbunden med uppdateringar här. Oftast när jag skriver är det för att jag måste avreagera mig.
Oftast för att jag är frustrerad för att någonting pågår så jag borde bli glad, men så händer inget.
Allt är bara ett stort jävla antiklimax.
Skriver just nu rakt från hjärtat ut i fingrarna. Utan att passera hjärnan. Det här kommer jag att ångra någon dag.
Dessutom har jag insett att jag är väldigt lik presentationsbilden nuförtiden. När jag lade upp den var jag brunett och miles away from that girl och tänkte att ingen ändå skulle känna igen mig och en bild piggar upp lite. Det blir inte lika anonymt. Vilket iofs är en stor motsägelse eftersom målet är att vara så anonym som möjligt.
Men to hell with it! Orkar inte bry mig om vem som vet vad - vad gör det egentligen för skillnad?
"...Just be glad someone bothers to tell..."
The Good News Is...
...att jag åtminstone inte behöver vara nervös imorgon. Att jag inte behöver välja kläder, eller sminka mig med ögonskugga.
The bad news is att det är starkt korrelerat med att mitt självförtroende fått sig en törn. Det var liksom roligare att låtsas. Kom ihåg det om du råkar läsa nästa nummer av tidningen (som vi just blivit färdiga med, yieehoou!) så kanske min del av ledaren makes more sense. Du kommer att förstå vilken del det är. Ledtråd: jag är inte den med afrot.
Någon som förresten kommer ihåg de där tv-programmen som var så populära på 90-talet: America's Funniest Home Videos. Någon som faktiskt tyckte att det var roligt? "Oh my God, Daisy! That was one crazy hamster!" "Yeah, it sure was, John!"
Näe, not really.
On a sidenote: Whale Rider är en riktigt bra film. Se den!
Dagens låt: Ida Maria - Oh My God
The bad news is att det är starkt korrelerat med att mitt självförtroende fått sig en törn. Det var liksom roligare att låtsas. Kom ihåg det om du råkar läsa nästa nummer av tidningen (som vi just blivit färdiga med, yieehoou!) så kanske min del av ledaren makes more sense. Du kommer att förstå vilken del det är. Ledtråd: jag är inte den med afrot.
Någon som förresten kommer ihåg de där tv-programmen som var så populära på 90-talet: America's Funniest Home Videos. Någon som faktiskt tyckte att det var roligt? "Oh my God, Daisy! That was one crazy hamster!" "Yeah, it sure was, John!"
Näe, not really.
On a sidenote: Whale Rider är en riktigt bra film. Se den!
Dagens låt: Ida Maria - Oh My God
Psycho Girl
Jag har lite svårt att se varför. Är det för att jag ser lodig ut? Är det för att jag ser mesig ut? Är det för att jag är liten och följaktligen inte tar upp så mycket plats?
Av någon anledning tycks lodisar, fyllon och allmänna psychos dras till mig på kommunaltransporten. När jag känner den där lite sura lukten vet jag på en gång att jag kommer att få sällskap mittemot.
Igår var det två tanter som luktade gammalt damm som klev på vid Telefonplan, satte sig bredvid mig och inledde en konversation om deras vänner, varav de var allt från konspirationsteoretiker, till grava hypokondriker, till schizofrena. "Man kan jöh förstå om hon tycker att alla på jobbet konspirerar mot henne, det är jöh så mycket sånt där nuförtidn. Ingenstans är man säker!" Genast började jag tänka på han som körde bil i Gamla Stan och skyllde på att han var styrd av en fjärrkontroll. Sträckan Telefonplan - Centralen har aldrig gått så långsamt.
Idag klev en gubbe på tåget genom dörrarna allra längst bort i vagnen. Jag satt i andra änden och såg honom bara vagt, men det syntes på långt håll att man inte ville att han skulle sätta sig bredvid en. Han knatade framåt, svängde sina påsar. Långamt, långsamt kom han närmare och närmare. "Inte här, inte här, inte här" tänkte jag och försökte få honom att sätta sig ner med ren viljekraft. Men icke då. Självfallet såg platsen mittemot mig extra mjuk ut och han klämde in sig där. Sedan sträckte han ut benen så att mina inte fick plats och jag hade behövt lyfta upp dem på sätet för att hans ben inte skulle vidröra mina.
Man ska älska alla!, Det där var väl inte så farligt?! och yada yada yada.
Att säga att det är otäck vore att överdriva, men obehagligt är det fanimej.
I somras blev det dock riktigt otäckt när tuben sent en kväll saktade in i Fruängen och psychot, som var den enda andra passagerare i vagnen, började skrika åt mig för att jag inte svarade eller mötte hans blick när han mumlade "subba!" åt mitt håll.
Varför? Jag har lite svårt att se det. Att ta den.
Dagens låt: The Decemberists - Infanta
Av någon anledning tycks lodisar, fyllon och allmänna psychos dras till mig på kommunaltransporten. När jag känner den där lite sura lukten vet jag på en gång att jag kommer att få sällskap mittemot.
Igår var det två tanter som luktade gammalt damm som klev på vid Telefonplan, satte sig bredvid mig och inledde en konversation om deras vänner, varav de var allt från konspirationsteoretiker, till grava hypokondriker, till schizofrena. "Man kan jöh förstå om hon tycker att alla på jobbet konspirerar mot henne, det är jöh så mycket sånt där nuförtidn. Ingenstans är man säker!" Genast började jag tänka på han som körde bil i Gamla Stan och skyllde på att han var styrd av en fjärrkontroll. Sträckan Telefonplan - Centralen har aldrig gått så långsamt.
Idag klev en gubbe på tåget genom dörrarna allra längst bort i vagnen. Jag satt i andra änden och såg honom bara vagt, men det syntes på långt håll att man inte ville att han skulle sätta sig bredvid en. Han knatade framåt, svängde sina påsar. Långamt, långsamt kom han närmare och närmare. "Inte här, inte här, inte här" tänkte jag och försökte få honom att sätta sig ner med ren viljekraft. Men icke då. Självfallet såg platsen mittemot mig extra mjuk ut och han klämde in sig där. Sedan sträckte han ut benen så att mina inte fick plats och jag hade behövt lyfta upp dem på sätet för att hans ben inte skulle vidröra mina.
Man ska älska alla!, Det där var väl inte så farligt?! och yada yada yada.
Att säga att det är otäck vore att överdriva, men obehagligt är det fanimej.
I somras blev det dock riktigt otäckt när tuben sent en kväll saktade in i Fruängen och psychot, som var den enda andra passagerare i vagnen, började skrika åt mig för att jag inte svarade eller mötte hans blick när han mumlade "subba!" åt mitt håll.
Varför? Jag har lite svårt att se det. Att ta den.
Dagens låt: The Decemberists - Infanta
Innocent White
Jag tror att jag kan ha kommit att bli allergisk mot färgen vit.
Jag får jätteont i huvudet av vita datorskärmar, nästan som kramp i vänstra pannloben. Läskigt.
Dessutom börjar det rycka i mitt vänstra öga, vilket är hemskt irriterande.
Klart att hon får huvudvärk av att sitta framför en vit datorskärm, tänker ni. But see, there's more to it than that!
I fredags fick jag samma ryckningar i vänsterögat på redofin-seminariet. Av den vita tavlan!
Oh wait, i det klassrummet är det ju fortfarande krit-tavla. Titta, nu håller jag på att förlora minnet också!
Märks det att jag skriver uppsats?
Jag får jätteont i huvudet av vita datorskärmar, nästan som kramp i vänstra pannloben. Läskigt.
Dessutom börjar det rycka i mitt vänstra öga, vilket är hemskt irriterande.
Klart att hon får huvudvärk av att sitta framför en vit datorskärm, tänker ni. But see, there's more to it than that!
I fredags fick jag samma ryckningar i vänsterögat på redofin-seminariet. Av den vita tavlan!
Oh wait, i det klassrummet är det ju fortfarande krit-tavla. Titta, nu håller jag på att förlora minnet också!
Märks det att jag skriver uppsats?
Eagle vs. Shark
Idag har jag varit iväg på filmfestivalen igen. Den här gången såg jag filmen Eagle vs. Shark. Den skulle enligt beskrivningen vara en charmig historia om två weirdos och deras relationsproblem. Den skulle påminna lite om Napoleon Dynamite.
Det är en dålig beskrivning. Det gjorde den inte.
Missförstå mig rätt; den var helt okej. Men den var inget speciellt. Dessutom kändes den lite kall. Fotot behöver inte vara färgglatt och all chirpy och för filmer som ska vara roliga går det bra med lite kornigt foto, men inte kallt. Kallt foto funkar bara för seriösa, lite djupare historier. The Go-Getter kommer jag att komma ihåg, för att inte tala om The Darjeeling Limited, men den här är borta om ett par månader. Begränsade resurer, effektivitetsmaximera, ni vet.
Sitter för övrigt och skolkar från Word just nu. Försöker skriva juridik-uppsats #2, men det är svårt att skriva hur det borde vara, i förhållande till hur det är, när man inte har en jävla aning om hur det är.
Dagens låt: Maia Hirasawa - Star Again
Det är en dålig beskrivning. Det gjorde den inte.
Missförstå mig rätt; den var helt okej. Men den var inget speciellt. Dessutom kändes den lite kall. Fotot behöver inte vara färgglatt och all chirpy och för filmer som ska vara roliga går det bra med lite kornigt foto, men inte kallt. Kallt foto funkar bara för seriösa, lite djupare historier. The Go-Getter kommer jag att komma ihåg, för att inte tala om The Darjeeling Limited, men den här är borta om ett par månader. Begränsade resurer, effektivitetsmaximera, ni vet.
Sitter för övrigt och skolkar från Word just nu. Försöker skriva juridik-uppsats #2, men det är svårt att skriva hur det borde vara, i förhållande till hur det är, när man inte har en jävla aning om hur det är.
Dagens låt: Maia Hirasawa - Star Again
The Go-Getter
Var på filmfestivalen igen idag. Såg The Go-Getter som handlar om en kille som snor en bil och ger sig ut på vägarna för att leta upp sina storebror för att berätta att deras mamma har dött.
Den var precis sådär weird så att jag skulle tycka om den.
En bra eftermiddag. Orkar inte aktivera hjärnan mer. Punkt.
Den var precis sådär weird så att jag skulle tycka om den.
En bra eftermiddag. Orkar inte aktivera hjärnan mer. Punkt.
Rags to...Rags...
Jaha, så åkte jag på en släng av väldigt dåligt självförtroende igen.
Min första tanke var att jag skulle sluta äta. Men så fick tanken gro lite och så kom jag på att det verkade vara en osedvanligt dum idé eftersom ett sådant tilltag sällan löser några problem. Annat än utseendemässigt förstås.
Men så pass gammal i gemet har jag iallafall blivit att jag har insett att man aldrig någonsin kommer att vara smal nog. Framförallt inte de tjejer som inte äter. Och mer eller mindre ful kommer jag också alltid att vara eftersom jag inte är överförtjust i att låta andra skära i mig. Men å andra sidan är alla andra också mer eller mindre fula.
Nästa punkt på åtgärdsprogrammet var att sluta prata. Ofta säger min stora käft en massa skit och sen återspelar jag scenen i huvudet och tänker "vad fan tänkte jag egentligen?". Det här med att inte prata höll hela morgonen (förutom när jag skvätte fetaost och solrosfrön över hela köket och vardagsrummet och skällde ut matlådan så att han hade dragit öronen tillbaka om han haft några, vilket han inte hade eftersom han var en fyrkantig låda i plast). Det höll ända tills jag kom till skolan. Första personen jag träffade hälsade jag på genom att nicka bakåt och andra personen fick en Silvia-vinkning. När personen på platsen bredvid började ställa en massa frågor, en massa frågor som inte gick att svara jakande eller nekande på, då blev det jobbigt och jag bestämd mig för att dumpa den idén också.
Nu är jag inne på att klä mig uteslutande i svart, sloka lite med axlarna (it comes all natural), nagla fast blicken i marken, svara på frågor i en knappt hörbar ton och aldrig, inte under några som helst omständigheter, starta konversationer själv.
Då kanske ingen läger märke till mig och då kanske jag iallafall slipper göra bort mig. Då räcker det med att jag själv tycker att jag är lite B-betonad, så kan resten av världen skita i vilket.
Lustigt; saker som borde göra mog glad gör mig istället osäker och ledsen. Det är som att vara 15 år all over again. Självklart får ju Smashing Pumpkins dra ett tungt släp då och får följaktligen står för dagens låt.
Dagens låt: The Smashing Pumpkins - We Only Come Out at Night
Min första tanke var att jag skulle sluta äta. Men så fick tanken gro lite och så kom jag på att det verkade vara en osedvanligt dum idé eftersom ett sådant tilltag sällan löser några problem. Annat än utseendemässigt förstås.
Men så pass gammal i gemet har jag iallafall blivit att jag har insett att man aldrig någonsin kommer att vara smal nog. Framförallt inte de tjejer som inte äter. Och mer eller mindre ful kommer jag också alltid att vara eftersom jag inte är överförtjust i att låta andra skära i mig. Men å andra sidan är alla andra också mer eller mindre fula.
Nästa punkt på åtgärdsprogrammet var att sluta prata. Ofta säger min stora käft en massa skit och sen återspelar jag scenen i huvudet och tänker "vad fan tänkte jag egentligen?". Det här med att inte prata höll hela morgonen (förutom när jag skvätte fetaost och solrosfrön över hela köket och vardagsrummet och skällde ut matlådan så att han hade dragit öronen tillbaka om han haft några, vilket han inte hade eftersom han var en fyrkantig låda i plast). Det höll ända tills jag kom till skolan. Första personen jag träffade hälsade jag på genom att nicka bakåt och andra personen fick en Silvia-vinkning. När personen på platsen bredvid började ställa en massa frågor, en massa frågor som inte gick att svara jakande eller nekande på, då blev det jobbigt och jag bestämd mig för att dumpa den idén också.
Nu är jag inne på att klä mig uteslutande i svart, sloka lite med axlarna (it comes all natural), nagla fast blicken i marken, svara på frågor i en knappt hörbar ton och aldrig, inte under några som helst omständigheter, starta konversationer själv.
Då kanske ingen läger märke till mig och då kanske jag iallafall slipper göra bort mig. Då räcker det med att jag själv tycker att jag är lite B-betonad, så kan resten av världen skita i vilket.
Lustigt; saker som borde göra mog glad gör mig istället osäker och ledsen. Det är som att vara 15 år all over again. Självklart får ju Smashing Pumpkins dra ett tungt släp då och får följaktligen står för dagens låt.
Dagens låt: The Smashing Pumpkins - We Only Come Out at Night
Do Something!
Vad håller jag på med egentligen? Tänker lite för mycket är nog svaret på den frågan. Planerar lite för mycket. Pratar lite för mycket.
Gör lite för lite.
Varför var jag nervös när jag skulle dit?
Vill inte ha när jag tror att jag kan få, men vill ha när det verkar förlorat. Handlar det bara om prestige för mig?
Idag verkade det helt plötsligt annorlunda. Så nu vill jag. Jag vill väldigt mycket. Men imorgon är det säkert annorlunda igen...
Idag när jag satt på pendeln hem lyssnade jag på låten Perfect Day (vilken ironi...) och Lou Reed sjunger "you're gonna reap just what you've sown". Där, just då, kände jag mig väldigt liten och maktlös.
Var förresten på filmfestivalen i helgen och såg The Darjeeling Limited. Den var precis så bra man kan vänta sig av en Wes Anderson-film och lite till. En sådan där film som, när man märker att den börjar ta slut, funderar på vad man kan göra för att få den att ta slut lite långsammare.
Trotsandes mina plågade stackars infekterade luftrör var jag på Jonna Lee, Maia Hirasawa & Salem al Fakir på Rival igår. Får inte en fullsatt biosalong luftrören att fullständigt säcka ihop och ge upp så gör en konsert med rökmaskin definitivt det. Natten var med andra ord inte så rolig. Kvällen däremot, var underbart bra och mer än kompenserade för alla hostattacker. De tre bjöd på en riktigt lång kväll, trots det kändes det som en den var över i vad vi brukar kalla a jiffy. Jonna och Maia var båda ruskigt bra och tvärtemot min förväntan att Salem skulle kännas lite...gammalt... hade han jobbat på att omtolka sitt material och lagt till riktigt sjyst koreografi.
En riktigt bra helg med andra ord. Tänk om veckan kunde fortsätta så.
Dagens låt: The Plan - Do Something
Maybe Not
På senare tid har jag funderat lite på om foam kan vara ett verb också (engelska). Oftast är engelskan mycket smidigare än svenskan. Läste nyligen en krönika om hur vi i Sverige använder 13 ord för att säga "mind the gap". Därför bör man ju inte behöva säga "the soap becomes foam", utan det bör räcka med ett simpelt "the soap foams". Samtidigt säger någonting mig att man i själva verket använder sig av ordet löddra i det fallet och att det så blir "the soap lathers".
On another note: Idag läste jag i Metro att kurvigare tjejer är smartare än smala. Om man bortser från det faktum att sådana generaliseringar alltid är idiotiska kändes det ganska bra. Ju större skillnad mellan höfter och midja, desto smartare. Vet dock inte riktigt vad de baserade den tesen på. Att kvinnor med mer fett kring lår, rumpa och höfter har större reserver av omega-3, vilket gör att hjärnan lättare kan ta upp information, lät då iallafall inte lika taget ur luften. Hursomhelst skulle dessa kvinnor vara mer intelligenta (oj, nu blir jag livräddd att jag stavat det fel...) och dessutom ur ett rent instinktivt perspektiv mer attraktiva för män eftersom de, kort sagt, lättare kan klämma ut en unge eller två. Men jag klagar inte, det här är goda nyheter!
Goda nyheter passar bra en eftermiddag som detta när jag gått runt och varit sur hela dagen på grund av en petitess; de jag skriver en andra juridikuppsats med kom inte på uppsatsintro-föreläsningen. Egentligen spelar det väl inte så stor roll, de var långt ifrån ensamma om att dissa den föreläsningen och slidesen hade redan igår kväll lagts ut på kurswebben. Men jag tänkte att föreläsaren kanske skulle säga något som inte stod på slidesen, annars vore det ingen mening med att ha en föreläsning över huvud taget, då vore det mer tidseffektivt att bara lägga ut all info på webben och skita i en timme i aualan. Även om erfarenhet säger att ofta så inte är fallet, så kanske, den här gången, kanske skulle han säga något viktigt, eller ge mer vägledning.
(Det gjorde han)
Dessutom tyckte jag att det vore taskigt mot de andra i min grupp att bara skita i föreläsningen. Jag är av lika-illa-för-alla-skolan. Men så tänkte tydligen inte de. Jag gick ju säkert upp kl. 6 för att jag var så himla pigg och längtade iväg till skolan...
Som sagt är det väl egentligen ingen big deal, men jag har gjort det till en. Mest för att det ger mig en ursäkt att inte tycka om honom. Det är jätteskönt att ha något att vara sur på då. Dessutom är han ju uppenbarligen en riktig slacker, sånt funkar inte. Eller nåt åt det hållet. Och så har jag ont i halsen igen, det är säkert hans fel det också. (Vilket jag nu inser inte skulle behöva vara konstigt, men nej nej, på det sättet kan det inte vara hans fel)
Damn it, jag försöker ju få till det med den snygga grabben som kommer att bli rik banker och aldrig kommer att hälsa på mig! Få till det genom väldigt oskyldiga blickar som lika gärna skulle kunna vara för att kolla vad klockan är, för det är ungefär hur ball och modig jag är.
Dagens låt: Cat Power - Maybe Not
Stalked
Ibland kan jag känna mig förföljd av ett ord. Det dyker upp i dagstidningen, du hör det på radion, de säger det på TV, du läser det i VA till kvällen. Det är överallt.
Just nu är paradigmskifte ett sådant.
Vilket säger ganska mycket om hur schmancy fancy (andra skulle kanske använda ordet pretentiös) jag är.
Dagens låt: Johnossi - Summerbreeze
Den säger...så mycket...
Come Down Now
Varför ska det vara så svårt?
Varför kan de inte bara ha en skylt i pannan som säger intresserad.
Så skulle man slippa make an ass out of oneself när man lite "glad i hatten" försöker ta tag i saker och ting.
Så skulle man slippa fundera. Så skulle allt snurra mycket snabbare.
Fast det kanske är just det som är pirret. Att inte veta. Att leta ledtrådar.
För om man inte riktigt vet, då kan man utgå från att man har rätt och må bra eftersom man är så otroligt eftertraktad. Man slipper konfronteras med den brutala sanningen att man kanske är totalt jävla ointressant.
Dagens låt: Miriam Aida - Que Te Viu, Quem Te Ve
Thursday, Why Won't You Love Me?
Sitter här med en släng av dåligt självförtroende. Jag är ful, ingen tycker om mig, jag låter som Kalle Anka, jag är puckad - hela den harangen. Måste vara dags för mens snart med andra ord...
Hade en dålig morgon, som egentligen inte alls var särskilt dålig, rent objektivt sett, men som med alla taskiga tankar blev det.
Eftersom min hjärna har min mage på speed-dial dröjde det inte länge förrän magen också var med och ville bråka. Tror jag ska sikta på att bli den första männiksan någonsin som får genomgå en magtransplatation.
På väg mellan tåget och tunnelbanan blev jag påflugen av en fågel. Påflugen av en påflugen jävla fågel!
That's a first. Ja, jag antar att man ska få uppleva mycket. Men det gjorde faktiskt ont ju.
Kom fram till bilen som mamsen parkerat där på morgonen, kollar i väskan: inga bilnycklar!
Gaaaaaaaaah!
Den dag du har med dig ett block, en övningsbok, Alexander&Nobes och lagboken så att väskan väger strax under 70 kg, du har för lite kläder på dig eftersom du lever efter devisen "hellre snygg än varm" och du är på jävligt dåligt humör - det är inte dagen du känner för att promenera hem från stationen...
När jag kom hem tänkte jag ego-boosta lite genom att googla på mitt namn, må bra över att det faktiskt är jag som har genererat de flesta träffarna på det namnet och sedan luta mig tillbaka i en bubbla av självgodhet. Det gick inte riktigt så bra. Det visade sig snabbt att det var ett tag sen jag gjorde sånt här i syfte att boosta egot och träffarna på mitt namn var förvisso fortfarande många, men de ledde till en namne i Gävle och en i Annersta och all skit de har hittat på med StayFriends och sånt skit. Första grejen om mig kom på först andra sidan (!)
Gosh. Det är tur att det är tidningsdeadline snart så jag inte får någon tid över till att tänka över huvud taget.
Zombie state of mind. Men jag blir fan galen. Gör något någon gång! Varför är folk så blyga? Varför är jag så blyg?
Idioter.
Dagens låt: Miss Li - Autumn Cold
Hade en dålig morgon, som egentligen inte alls var särskilt dålig, rent objektivt sett, men som med alla taskiga tankar blev det.
Eftersom min hjärna har min mage på speed-dial dröjde det inte länge förrän magen också var med och ville bråka. Tror jag ska sikta på att bli den första männiksan någonsin som får genomgå en magtransplatation.
På väg mellan tåget och tunnelbanan blev jag påflugen av en fågel. Påflugen av en påflugen jävla fågel!
That's a first. Ja, jag antar att man ska få uppleva mycket. Men det gjorde faktiskt ont ju.
Kom fram till bilen som mamsen parkerat där på morgonen, kollar i väskan: inga bilnycklar!
Gaaaaaaaaah!
Den dag du har med dig ett block, en övningsbok, Alexander&Nobes och lagboken så att väskan väger strax under 70 kg, du har för lite kläder på dig eftersom du lever efter devisen "hellre snygg än varm" och du är på jävligt dåligt humör - det är inte dagen du känner för att promenera hem från stationen...
När jag kom hem tänkte jag ego-boosta lite genom att googla på mitt namn, må bra över att det faktiskt är jag som har genererat de flesta träffarna på det namnet och sedan luta mig tillbaka i en bubbla av självgodhet. Det gick inte riktigt så bra. Det visade sig snabbt att det var ett tag sen jag gjorde sånt här i syfte att boosta egot och träffarna på mitt namn var förvisso fortfarande många, men de ledde till en namne i Gävle och en i Annersta och all skit de har hittat på med StayFriends och sånt skit. Första grejen om mig kom på först andra sidan (!)
Gosh. Det är tur att det är tidningsdeadline snart så jag inte får någon tid över till att tänka över huvud taget.
Zombie state of mind. Men jag blir fan galen. Gör något någon gång! Varför är folk så blyga? Varför är jag så blyg?
Idioter.
Dagens låt: Miss Li - Autumn Cold
Creativity Killer
Facebook har en förmåga att döda all form av kreativitet. Att titta på bilder och snoka på andra är ju mycket mindre ansträngande än att blogga.
Minsta möjliga motståndets lag.
Att blogga är ju förresten väldigt introvert. Navelskådning deluxe.
Att facebooka däremot, det är att ta hand om sitt sociala nätverk.
Och sen passar det just oss svenskar så bra. Det är ju mycket lättare att facebooka än att behöva träffas på riktigt.
Nä nu ska jag inte vara så cynisk. Världen är fin, himlen är blå och alla männiksor är underbara. Lalalajaghörintelalalala.
Men on a sidenote: Mun- och fotmålarna, det är välgörenhet.
Dagens låt: Arcade Fire - Neigborhood # 2 (Laika)
Minsta möjliga motståndets lag.
Att blogga är ju förresten väldigt introvert. Navelskådning deluxe.
Att facebooka däremot, det är att ta hand om sitt sociala nätverk.
Och sen passar det just oss svenskar så bra. Det är ju mycket lättare att facebooka än att behöva träffas på riktigt.
Nä nu ska jag inte vara så cynisk. Världen är fin, himlen är blå och alla männiksor är underbara. Lalalajaghörintelalalala.
Men on a sidenote: Mun- och fotmålarna, det är välgörenhet.
Dagens låt: Arcade Fire - Neigborhood # 2 (Laika)
Memory Lane
Det är inte roligt att vara sjuk. Det är inte roligt att inte känna smak. Det är inte roligt att inte kunna andas genom näsan. Det är inte roligt att ha ont i halsen.
Men det är roligt att bli ompysslad. Iallafall skönt. Fan, jag borde spela ut det här sjukdomskortet lite hårdare!
Utnyttja det faktum att jag bor hemma. Fast jag tror att det ger en motsatt effekt. Hade jag inte bott med mina föräldrar, men varit hemma och hälsat på, då hade vi kunnat snacka ompyssling. Ompyssling royale.
Det är ju så med familjekärlek - den blir bättre ju mer sällan man ses.
Gick igenom gamla fotoalbum idag och hittade ett par riktiga guldkorn. Det är med total avsaknad av ödmjukhet jag tvingas konstatera att jag och min bror var det sötaste som någonsin befolkat jorden i slutet av 80-talet.
Och min farsa såg ut som Håkan Hellström, fast med sämre tänder.
Så, straight from the archives:
På landet, 1989
En posör redan då
Dagens låt: M. Ward - Oh Take Me Back
Men det är roligt att bli ompysslad. Iallafall skönt. Fan, jag borde spela ut det här sjukdomskortet lite hårdare!
Utnyttja det faktum att jag bor hemma. Fast jag tror att det ger en motsatt effekt. Hade jag inte bott med mina föräldrar, men varit hemma och hälsat på, då hade vi kunnat snacka ompyssling. Ompyssling royale.
Det är ju så med familjekärlek - den blir bättre ju mer sällan man ses.
Gick igenom gamla fotoalbum idag och hittade ett par riktiga guldkorn. Det är med total avsaknad av ödmjukhet jag tvingas konstatera att jag och min bror var det sötaste som någonsin befolkat jorden i slutet av 80-talet.
Och min farsa såg ut som Håkan Hellström, fast med sämre tänder.
Så, straight from the archives:
På landet, 1989
En posör redan då
Dagens låt: M. Ward - Oh Take Me Back
I Am The Walrus
Dett är inte lätt. Skulle till och med sträcka mig så långt till att påstå att det är ganska knepigt, nästintill svårt.
Hinner dock inte elaborera mer - spaghetti kallnar snabbt.
Dagens låt: The Beatles - I Am The Walrus
Eeeeh. Joråsåatteeehh... The Beatles höll absolut inte på med droger. Nä nä.