The Horrors
Det första numret av skoltidningen under mitt och min kollegas roder har släppts.
Jag är livrädd.
Det hade dock varit ännu värre om jag faktiskt hade varit nöjd med hur numret blev. Nu är jag rätt så missnöjd, det finns minst hundra miljoner saker som jag skulle vilja ha ändrat på, rättat till, gjort om innan vi skickade den till tryck och alla mindre eller större fel skriker mig i ansiktet varje gång jag öppnar tidningen.
Men kanske är det faktum att jag bara mentalt är en perfektionist (och inte i praktiken) det som gör att jag trots allt håller mig ovanför ytan. Så om/när andra inte gillar tidningen är det okej; hur kan jag begära att de ska göra det när jag inte gillar den själv?
Sedan får man ju faktiskt försöka se till det positiva: det här var lite av en provomgång. Nästa gång vet vi hur man använder layoutprogrammet, vad som fungerar i tryck, hur stort/litet typsnittet kan vara osv...
Sedan kan vi ju faktiskt inte jämföra oss med de gamla chefredaktörerna. Vad de gjorde med sitt sista nummer baserade sig på ett helt års ackumulerade kunskaper.
Om alla andra vill jämföra oss med dem så...jaha...Oh well. Då får de väl göra det då!
Just don't vote for Li & Gibas!
Det vore dock en bra idé att sluta bry sig om vad alla andra tycker. Om de inte tycker att jag och min partner in crime gör ett bra jobb med tidningen påverkar väl ändå inte det vad jag... äter till frukost... eller hur jag scorar på tentorna... Det är så otroligt lätt att felfokusera.
Har börjat come to terms med det här eländiga tentapluggandet nu. När man väl kommit upp en bit för berget känns det alltid mycket bättre. Speciellt när man känner att fan, det här kan nog vara ganska bra för mig att kunna i framtiden...
Har bara en enda futtig liten föreläsning kvar innan mitt första år på Handels är slut. Med undantag för två mastodonttentor. Jag vet att jag mest bara gnäller, men faktum är att jag trots allt kommer att (lite, lite grann) sakna det i sommar.
jag har inte en enda morgon under det senaste året vaknat och känt enorm ångest över att behöva gå till skolan igen. Snarare har det varit gud, är det lördag? Varför är jag inte i skolan? Eller iallfall på MedU? Inte många lektioner har jag suttit och intensivt önskat mig bort - som jag kunde göra under gymnasiet.
Visst, men hur ofta har du suttit på en lektion och tyckt att det du pluggar är jävligt kul?
Okej, inte jätteofta, men handen på hjärtat; är det någonsin svinkul att plugga?
Dagens irritationsmoment: Jag har damm innanför iPod-displayen. Går det att ta bort på något sätt?
Dagens lyrics: If you ever need you hair braided (and I know that's a long shot) - she's your girl.
You Can Have My Number
...Jag älskar hur last.fm alltid börjar med Such Great Heights när man ställer in den på indie...
...Jag brukar ofta (tjuv)läsa tidningar på Pressbyrån om det är långt kvar tills tåget ska gå. Kombinera nytta med nöje. Inspiration och sjyst tidsfördriv. Idag läste jag i en tidning ett sak som verkligen fastnade. "I often find that the most beautiful things also are the most useless. Like peacocks and lillies." Började genast tänka på en av mina favoritfilmer: Adaptation."Life seems to be filled with things that are just like the ghost orchid; wonderful to imagine and easy to fall in love with but a little too fantastic and fleeting - and out of reach"...
...I dag lade jag in två nya skivor på iPoden, vilket jag verkligen dragit mig för att göra. Jag hade 1111 låtar på den. Nåt sånt fint vill man ju inte bryta...
Dagens bästa: Skulle avboka tågbiljetter hos SJ. De har något slags automatiserat röstsystem, så du kommer till en man med en mycket pedagogisk stämma som ber dig läsa upp ditt bokningsnummer.
Just som du öpnnar munnen för att börja lägger han in ett villkor: du måste använda välkända namn. DavidAnnaKalleThomas0954Gustav t.ex. alltså. Okej. Visst. Mitt bokningsnummer började med ett X.
Tack för den kompispassen.
Så efter diverse försök med Xylofon, Ex, Xavi, Ex och ÄÄÄÄX! ville jag strypa telefonen. Vilket förvisso inte hade hjälpt alls och dessutom är en omöjlighet, rent tekniskt. Så jag fortsatte försöka lirka med den jobbiga telefonmannen. Och han försökte om och om igen. Ceasar? Kalle? Sanna? ...Är detta ditt bokningsnummer? NEEEEJ!
Till slut säger han "kanske vill du försöka med Ceasar för C, Zorro för Z eller Xerxes för X."
XERXES??????
Fine! Jag försöker väl med Xerxes då!
Inte fan hjälpte det...
Efter 20 minuter i telefon hos SJ:s tidssparande automatiserade system får vi ett genombrott, jag och robotidioten. Är ditt bokningsnummer Xerxes, ... JAAA!!!
All's well that ends well...
To Kyu
Igår såg jag Planet Earth. När man hör "Den unga myskoxen tar sina första stapplande kliv. Den måste snabbt lära sig att gå för att inte frysa ihjäl. 50 meter bort står en hungrig fjällräv..." vet man att det kommer att gå åt helvete. Antingen för den söta lilla myskoxen, eller för den söta lilla fjällräven som blir ihjältrampad av en stor, fet myskoxmamma.
Lite på samma sätt känns det inför tentorna. Och ja, jag vet att jag alltid håller på såhär och sen efter tentorna skriver ett inlägg som inleds med "fy fan, vad jag är bra!" . Men den här gången känns det verkligen inte alls bra. Inte alls bra. Kombinerat med det faktum att omtentorna ligger precis före och efter Way Out West. Yippie kay yay...
Är så trött på detta asketliv och vill egentligen allra helst bara släppa allt och åka långt, långt bort. Typ hitta mig själv, börja fläta och sälja armband på en strand på Fiji eller gå lös på en massa new age crap och gå med i en skum sekt. Eller åtminstone åka långt bort, länge och få lite nya intryck. Bli lite sugen på något.
Meanwhile spelas Best of Kyu Sakamoto i bakgrunden...
Dagens låt: Loveseat is once again adoring Smashing Pumpkin's To Sheila (just like in the good 'ol days) and thinking she's very clever...
Don't Blame It On the Sunshine
Är det inte lite skumt när solen skiner och är varm, men det ändå är svinkallt utomhus? Känns det inte lite... jag vet inte... mars?
Dagens i-landsproblem: Jag exercerar rätt så frekvent på ett specifikt träningscentra. I höstas såg jag aldrig en själ jag kände igen när jag besökte detta träningscentra ifråga. Otroligt skönt tyckte jag då jag inte är sådär jätteförtjust i att träffa folk jag semi-känner när jag pustar, stånkar och ser allmänt äcklig ut. Nu har det dock gått någon slags boom i Handelsstudenter på gymmet. Antagligen är det den sista fåfänga spurten mot Beach 2007. Varje gång jag är där träffar jag minst 10 pers. Om jag har tur. Missförstå mig inte; jag är inte o-främlingsfientlig! Eller jo, det är jag ju visst... Hatar att småprata om väder och annat oviktigt med ena hörsnäckan i örat. Men iallafall, det jag ville komma fram till var en uppmaning: FÖRSVINN!!! Det är mitt gym, okej?! Jag var där först!
...För att spä på gårdagens förrvirrade skriverier om charm; ibland är inte heller charm tillräckligt. Det är så jävla skumt det där. Vissa skulle man vilja tycka om, men bara helt enkelt inte gör det, medan de man faktiskt tycker om inte alls är lika snygga, charmiga eller tillgängliga, men ändå är man fast där i träsket. Jag är alltså inte en av 87%. Däremot en av säkert 56% som tycker om den killen.
Varför ska man behöva ha ett s.k. (väldigt fult uttryck, btw) känsloliv? Det behövs ju egentligen inte i det moderna samhället! Nuförtiden har vi ju insemination och all möjlig sorts konstgjord befruktning - vi behöver inte kärlek som fortplantningspådrivare!
Fan vad mycket lättare det vore om man bara var ett lejon eller nåt sånt. Savannen i Afrika, I heard that's the shit.
Stay Free
Det är ganska illa att man inte kan styra vad man känner. Ofta reagerar jag på något sätt eller säger något, för att två sekunder senare undra varför jag sa så, eller varför jag inte bara log lite istället.
Ännu oftare undrar jag varför jag dras mot vissa människor, som helt tydligt inte har något som helst intresse av att bli vän (eller något annat) med mig.
Ofta funderar jag på varför jag funderar så mycket på sådant. Tänka mindre, göra mer. Jo, tjena.
Alldeles för sällan funderar jag på hur man utför en hypotesprövning av stickprovsmedelvärdet när variansen är okänd, eller varför en ABC-kalkyl är överlägsen en självkostnadskalkyl. Det är liksom inte så upphetsande. Nu lät det där mycket snuskigare än det var tänkt och färgade mina tidigare funderingar, men det är längre till backstep än att bara fortsätta skriva...
Jaha, så snart är det alltså sommar. Visst är det lite läskigt?! Roligt, men lite läskigt.
Nu har det här visst blivit ännu ett inlägg om egentligen ingenting alls. Oh well.
Dagens kommentar: (under en Stat2-föreläsning i aulan)
- Men betyder inte det att de ökade med 600 miljoner?????
- Ja, juste ja.
- Det är ju...jättemycket!
Killen är ju inte exakt min smak utseendemässigt, inte klassiskt snygg heller. Ändå är 87% av skolans kvinnliga studenter lite småkära i killen. Tänk att lite charm kan göra så mycket.
Dagens låt på repeat: The Clash - Stay Free
Roll Up Your Sleeve
Det är inte så svårt att impa på mig...
Det här med att plugga går inte så bra. Inte så bra alls. Kommer man hem till lunch är det väldigt lätt att lunchen råkar ta två timmar för att man ska läsa tidningen och all post. Sen pluggar man i tjugo minuter innan man blir så trött att det inte längre känns som någon vits att plugga. Så då sover jag lite. Because I'm worth it intalar jag mig själv och somnar till Claudia Schiffers lena stämma. När man sedan samlat ihop nog med kraft för att slänga ena benet över soffkanten börjar det så småningom bli dags för middag. När väl det är avklarat är ju kvällen nästan slut. Eller kanske inte om man tänker i timmar, men det är iallafall så det känns när klockan är 19.30. Och då är det ju ingen vbits att plugga - då måste man börja varva ner. Det läste jag i Hälsosektionen i Metro.
Jag är helt övertygad om att de här tentorna kommer att gå riktigt bra. Yay.
Som vi brukar säga: Shit is da shit.
Megalomaniac
Eller det kanske bara är jag.
Är inne i en sådan där elak period. När jag har massor att göra, får ont i magen och helt plötsligt får för mig att allt kretsar kring mig och hela universum existens går ut på att uppfylla mina mål och alla levande varelsers uppgift på jorden är att hålla sig ur vägen för mig. Särskilt när jag åker kommunalt.
Empati är en bristvara just nu.
Och självklart tittar alla på mig för att jag är cool/söt/allmänt bra sådär och inte för att min frisyr har lagt sig i en omiteverad mittbena värdig den nördigaste av nördar.
Märk väl att hela detta inlägg handlar om mitt state of mind.
Nu är det iallafall en tidning på väg ut. Så småningom.
Det var roligt, men jag har ingen aning om hur jag ska orka med det tre gånger till. Fyratimmarsnätter har gjort sitt. Idag var ögonlocken så svullna att det gjorde ont när jag petade på dem.
Men solen skiner, fåglarna kvittrar och buskagen blommar. Tack.
Groupie Ambitions
Så var Valborg över också. Vi var en sväng över till Uppsala; åkte i ottan, tog en lunch-picnic i ekonomikum-parken, en champagnegalopp, klassisk osofistikerad förfest med pizza och inte sushi, popcorn och choklad och sen utgång på Snerikes nation. Vi satsade på Göteborgs för kvällen och stod i kö och frös arslet av oss i en kvart innan kön började dissolvera. Vi anade genast oråd och visst visade det sig att det sålts så många förköpsbiljetter att de inte tänkte släppa in några till förrän möjligen vid midnatt. Då var klockan halv elva.
Vi orkade inte gå så långt, så vi gick tvärs över gatan till Snerikes och stod i den kön och frös i 45 minuter istället.
Aaaaww, it?s moments like those.
Eller inte.
Hursomhelst, in kom vi och dansade gjorde vi. På ett av golven lyckades de till och med spela Peter, Bjorn and John. Vissa drack bort sina bekymmer, andra försökte flirta bort dem. Vissa lyckades bättre än andra och drog en bortamatch, vilket var tur eftersom Ylva inte hade sovplats till alla.
Hon tog den för laget, helt enkelt. Precis som alltid.
Vi som inte däckat hade djupa filosofiska konversationer under en alldeles för liten filt när man inte har några varma pyjamasbyxor alldeles för länge och mådde inte alls som vi förtjänade när vi vaknade imorse.
Bakis utan att ha varit full. Vad är det för fel på mig? Dessutom känns det som att en hjärtat flyttat en dm längre upp i kroppen och bultar alldeles för hårt och oregelbundet. Kanske är det brustet.
Ooooh, lägg ned, Loveseat! Vad cheesy!
Hur fan ska jag våga lite mer om jag aldrig lyckas bli lite full?
Haha... Pling: dagens i-landsproblem...
Under den djupa filosofiska diskussionen (som i själva verket bestod av 97% snack om killar och förhållanden och skvaller) kom det fram att mitt span-som-jag-trodde-att-jag-lyckats-lägga-på-hyllan-i-tisdags-och-sluta-spana-på-men-som-det-i-fredags-visade-sig-att-jag-inte-alls-riktigt-gjort blivit inspanad av andra i min krets. Fan också. Jävla groupie tänkte jag i en sekund, men kom sen på att jag väl inte är bättre själv. Jag som var på ett så bra spår i tisdags - för att inte tala om i onsdags.
Gud, jag måste sluta spill my heart out all over the Internet. Men det går inte, det är som en drog. En blyg exhibitionists (försök säga det med lite alkohol i kroppen!) puckade öde.