Loveseat's blogg

Konsertsommaren fortsätter och igår var det Arctic Monkeys med stöd av The Coral som stod för underhållningen. Man skulle kunna tro att genomsnittsåldern för besökarna på en Justin Timberlake-konsert torde vara lägre än för dito på en vad man ändå måste kalla rock-konsert, men icke då. Sanna och Lania ville ändå in och brottas med 15-åringarna i the mosh pit, så jag hängde på dem, förundrad över att för en gångs skull faktiskt hjälpa till att höja medelåldern på en konsert. Efter ett litet tag var jag dock tvungen att ge upp och dra mig bakåt för att ha en chans att faktiskt se något av konserten, eftersom min längd inte direkt fungerar till min fördel. Lite längre bak i leden förslöt jag mig till de andra 20-plussarna som stog och stampade lite med en fot och på sin höjd klappade takten mot låret.

Konserten i sig var bra, men inte mer än så. Arctic Monkeys är egentligen ett typiskt förband. De sätter inte direkt upp mycket till show, de är inte särskilt karismatiska, de har inget skönt mellansnack, de har inga oplanerade solon, egentligen ingenting som skiljer en konsertupplevelse från att lyssna på skivan. Förutom skrikande, hoppande, taniga småtjejer då.
Med det inte sagt att det var dåligt, långt ifrån, men det var inget speciellt. 
Bäst av allt var faktiskt när The Coral spelade Dreaming of You. Inte för att ljudet var särskilt bra, vilket det traditionsmässigt inte heller ska vara för förbandet, inte för att det kom som en direkt överraskning, men bara att de spelade den, det kändes liksom bra på något sätt...   

Status update: Hur går det med flugorna på jobbet? Jodå, jag hittade en limegrön flugsmälla i ett av skåpen och viftade omkring lite med den och sedan dess har ingen fluga vågat sig nära mig. Jag vet inte om det beror på min snärtiga handled eller att flugsmällan är den fulaste flugsmällan någonsin (du undrar hur en flugsmälla kan vara fulare än en annan, men trust me on this one...), men borta är de iallafall.


Dagens musiktips: Flowers From the Man Who Shot Your Cousin - I Do Not Love You Anymore 

Man lär sig rätt mycket av att sitta i receptionen på en golfklubb. Till exempel att det finns väldigt många gamlingar.

Eller att det är rätt lätt att se vilka som är 70-talister. Okej, visst, de är alla ungefär i 30-årsåldern, men en sak som framförallt slår mig vad gäller dem, framförallt de födda i början av 70-talet är att de  ser ut som bajen-supportrar. Slående många har en prilla under läppen, pratar lite släpande och är ljusa och lite biffiga med tatueringar, på ett sånt där sätt som många finner väldigt attraktivt, dock inte jag.

Inte för att generalisera...

Man lär sig också att det finns en hel del kids födda på 90-talet. Och de börjar bli ganska stora! Många av dem är rentav tonåringar. När man ska boka en golftid har man ett golf-id som består av sitt personnummer plus tre siffror och varje gång en förälder kommer in och säger "ja, det är jag dårå, och sen mina ungar också dårå: 950615-022 och 920827-012"  
undrar jag lite hur en femåring kan ha blivit så duktig så snabbt... Fast den sorgliga sanningen är ju att de ungarna vore 12 och 14 år gamla och det är inte direkt purungt. 

Skit samma, i mina ögon kommer ingen 90-talist åtminstone vara äldre än 5 år. Åtminstone i fem år till!


Dagens irritationsobjekt: Flugor! Vad fan är det med dem? Stick! DÖÖÖÖÖ! 

Lite småläskigt är det allt. Det känns lite som en sekt. Med den allsmäktige sektledaren på en upphöjd scen i mitten. Spotlight on him.

Han dricker en klunk ur sin vattenflaska och 15.000 människor jublar. Han förklarar (på svenska) att hans svenska är...skit. 15.000 människor tjuter. Han spelar sån där gitarrsynt-sak (!) i en 90-tals nostalgisk låt och hela publikhavet jublar.   

Bakom oss hade vi ett gäng med tjejer vars gallskrik kunde ge en dövstum 86-åring tinnitus. 
Men vi älskade det. All of it. Fy fan, vad det var bra! 
Jag talar givetvis om Justin Timberlake i Globen. What an entertainer! Inte för att jag såg så mycket, men sällan har jag dansat så snyggt under en konsert.  

Vi sa det, jag och Lania: det är ju verkligen en speciell form av underhållning: 15.000 personer, Globen, arena-pop/ r n' b, lika mycket en visuell show med lampor och skärmar och skit, som musikalisk show. För ljudet var i i sanningens namn lite...sisådär...
Men det är så långt ifrån små klubbspelningar, Cirkus, Kägelbanan eller festival. Det är en helt egen genre. Och det är just det som är hela grejen. Men den enda jag skulle kunna tänka mig att se i den genren är just Justin. whoaaaooo. 

Oh, he brought sexyback, indeed...

Dagens visdomsord: det berikar att vara lite eklektisk.  

I hear you, Kanye! Fy fan, vad skönt det kan kännas!

För jag klarade den sista tentan! Tentan som egentligen är i princip fysiskt omöjlig att scora bra på, då en människa inte kan skriva så pass snabbt att man hinner svara fullständigt på särskilt många frågor.
 
Men jag klarade den! Precis som all annan skit jag har utsatts för under det här första året! Många gånger har jag frågat mig själv varför jag läser ett program där hittills bara ett par kurser varit intressanta och endast en endaste liten kurs varit mycket intressant. Har många gånger försökt intala mig själv att det är bra att bredda sitt register, kunna lite om mycket och, framförallt, ta sig över hinder man trott varit omöjliga att ta sig över och klara tentor i ämnen som får en att känna sig som en dyslektiker. 

Vilken tillfredställelse.

Och nu firar vi (jag, Lania och Sanna, reds anm. (förlåt, yrkesskada))  med lite Justin. Nu är jag så hög på självförtroende att jag kanske till och med föröker mig på lite ass pinchin' . Den som lever får se.

Slutspurten är slut. En sån klassiker: you don't know what you've got 'til it's gone. Det är söndag eftermiddag och jag har absolut ingen aning om vad jag ska hitta på. Känner inte alls för att skriva heller. Allt jag vet är att trots allt gnäll har jag haft ett jävligt roligt år och det känns jättekonstigt att inte gå till skolan eller träffa många av vännerna på över två månader.


Dagens news of last week:  Han är ful. har kommit fram till det nu. Det är fastställt. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful.Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful.Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful.

Och upptagen.

Så det är rätt skönt att ha kommit fram till att han är ful. Hon, däremot. Hon är jättesöt, det har jag tyckt hela tiden, så can't really blame him.

Dessutom var det en omöjlig ekvation. Skrev förut att 78% var intresserade av honom. En av dem är tydligen en av mina bästa vänner. Så det hade ju inte funkat hursomhelst. 

Det som är lite trist är dock att ha känt sig om än bara lite eftertraktad. Och sen få reda på att det var all in your head. 

 Men nu är det sommar och skönt är väl det. Det kommer att bli en bra sommar, jag känner det på mig.

Jag var och klippte mig häromdagen. Vill man vara snäll skulle man kunna påstå att jag ser ut som Mia Farrow i Rosemary?s Baby i uppsatt och som en hipp, sådär självsäker-så-att-det-blir-vackert slags person. Man skulle också rimligen kunna häva att jag ser ut som en pojke i uppsatt och som en tjeckisk hockeyspelare i utsläppt, but let?s just not go there?

Sitter som vanligt här istället för att plugga. StatII-tentan kommer garanterat att gå åt helvete eftersom jag fortfarande inte har något grepp om vad kursen handlar om och tentan är på måndag morgon. Och jag är inte en sån där som kan sitta ensam hemma och köra all-nighters.
Försöker upptäcka Shout Out Lousd och Those Dancing Days. Känns som det är dags nu.

Och nu är det helt plötsligt 2 juni. Det om något är helt sjukt.