Alone, Together
Varför blir jag alltid intresserad av helt fel killar?
Det är inte de som klär sig snyggt. Det är aldrig de som lyssnar på rätt musik. Det är sällan de som jag skulle ha särskilt mycket gemensamt med.
Snygga killar som klär sig bra är, ja, just snygga killar som klär sig bra. Oftast inget mer än det när min intresseradar jobbar. Det är ju jävligt dumt, det är ju dem jag vill vara intressad av! Jag menar inte att de jag faktiskt blir intressead av är fula, nej, klart de måste vara snygga, men de är aldrig snyggast. Och de är framförallt aldrig så som jag skulle beskriva om någon bad mig idealisera. Det där med att ha något gemensamt skulle man ju annars tycka borde vara ett starkt kriterium, men tyvärr är ju valet ungefär lika medvetet som att äta just det 53:e russinet (räknat uppifrån) i russinkartongen.
Nej, det måste vara något annat, (förhoppningsvis) viktigare.
Och ännu värre är det med mina vänner. Man skulle ju kunna tro att jag hade vänner som är lika mig själv. Samma intressen, samma värderingar, liknande smak (i väsentliga frågor i.e. musik, film etc.), stora badbyxor, klarar 130 i bänkpress osv. Allt det där viktiga. Men nej.
Mina vänner, nya som gamla, vill gå på Cafét eller White Room (wtf mate!), vill se den senaste rom-comen, tycker att basshunter är en betydande del av den svenska musikfloran, äger kroppsdelar som börjar spatta när Crazy Frog spelas på golvet, idrottar inte alls, har absolut ingen aning om hur en genomsnittlig startelva i AIK skulle kunna se ut, shoppar på Gina Tricot och äter helst svenskt, italienskt eller amerikanskt (dvs. pizza, pasta, sallad eller hamburgare).
Missförstå mig rätt: jag avgudar mina vänner. Att en självcentrerad och ignorant person som jag ens fått några vänner är ett smärre mirakel i sig, att de sedan står ut med mig i vått och torrt är otroligt.
Men varför har jag inte vänner som jag träffar varje dag som jag kan byta skivor med? Som vill se Little Miss Sunshine? Som vill hänga på Söder?
Vad gör jag för fel? Alla andra tycks ju umgås med andra människor som har liknande intressen och smak. Och i båda mina "gäng" är jag liksom en outsider. Alla de andra har liknande intressen och smak.
Är det här någon slags självföraktsreaktion stöpt i formen jag-har-svårt-för-mig-själv-så-jag-undviker-alla-andra-som-liknar-mig?
Knepigt är det iallafall.
Dagens bästa säljtrick: knäckebrödskampanjen med bilder på stränder eller bara en bikini med uppmaningen "Du hinner!" Genious!
So Sick
Begin
Tänk om man kunde välja när man ville fylla år. Då skulle jag fylla år i början av juni. Tveklöst.
Rent teoretiskt skulle man ju kunna det. Fast det skulle aldrig kännas äkta. Det skulle inte göra någon som helst skillnad, men det skulle nog kännas lite fel.
Som alltid när man ljuger.
Att födas är ju annars (tyvärr) ett väldigt definitivt ögonblick i historien. Svårt att rucka på liksom. Inte mycket till en definitionsfråga. Eller ja, klart att det finns specialfall, de som föds runt midnatt t.ex. Är man då född när första kroppsdelen kom ut, eller när hela kroppen är ute? När navelsträngen är klippt? När?
Viktigare saker har folk filosoferat om. Därför lägger jag av nu. Det var bara en tanke.
Dagens ursäkt: Jag är förkyld, OKEJ?!
Rebel Without a Cause
Idag hade en Hitchcock-film passat bra.
Men nej. Vad gör jag? 1. Tar hand om saker som måste tas hand om. 2. Pluggar redovisning 3. Pluggar ek. statistik.
I och för sig bör det ju sägas att jag hunnit med en promenad på 1 ½ timme och att äta frukost/lunch i sammanlagt 2 timmar. Wow, vilken rebell!
Fan, jag framstår som en riktig blond flicka i rosa klänning... Kanske borde ta och bli lite mer destruktiv.
Destruktivitet is da shit har jag hört. Räknas att misslyckas med en hårfärgning så till den milda grad att man ser ut som en gibbon-apa?
Dagens förändring: har alltså gått och blivit ett år äldre sen förra veckan (skål tamejfan!). Det märks inte. Inte alls - snarare tvärtom. Kanske börjar jag devolvera efter 20...
Time On Me Is Wasted Time
Jag är verkligen skitdålig på det här med att ha fritid.
Hur gör man? Framförallt - vad gör man?
Det paradoxala är att jag egentligen är så lat att klockorna borde stanna. Det bästa jag vet är att inte ha något som helst att göra. Nej, förresten, något som helst som jag måste göra. Att ha trettioelva grejer som jag skulle kunna göra - om jag har lust - är skitbra. Det är inte direkt så att jag vill ha plugg eller jobb att ta tag i, men om alla kompisar är upptagna, det inte går några filmer, man läst ut boken man påbörjade under lovet men beslutat sig för att inte påbörja en ny eftersom den om tre dagar kommer att ligga där och förruttna (för en bok som man påbörjat, men sen inte kan avsluta inom en viss tidsram är ju liksom förstörd - den tar man sig aldrig an igen...), jag har redan organiserat alla bilder på datorn i flera små mappar och kartlagt alla reklambyråer i Sthlm. Vad finns det kvar att göra? Dessutom är jag ju faktiskt sjuk.
Därför har jag sedan klockan tolv idag gjort absolut ingenting. Skittråkigt. Såg 40 minuter av Bröllopsfixaren (jag vet, jag skäms...) - fråga mig inte varför. Det är 40 minuter av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Å andra sidan - vad var alternativet? Räkna prickarna på tapeten i mitt rum?
Ärligt talat ska det faktiskt bli ganska skönt att komma igång med skolan igen. As spoken by a true nerd.
Dagens bästa nyhet: Senast på onsdag, efter två antagligen mycket långa, mörka dagar i skolan ska jag äntligen få sällskap av Eddie och Damien! De borde iofs vara här redan idag, men man får vara glad för det lilla.
Hur går det den där Smahing Pumpkins-återföreningen förresten?
Sweet Dreams
Jag älskar att drömma mysiga drömmar.
Sådana där som man försöker somna in i igen så fort man vaknat. Som med sin nästan överdrivet positiva ton får dig att känna dig on top of the world.
Som abrupt kastar ut dig i den riktiga världen alldeles för tidigt.
Jag drömde en sådan inatt. Igår natt kunde jag inte sova alls. Kanske är tricket att vara så trött att man inte orkar annat än att vara aningslöst positiv i sömnen.
Jag har alltid tyckt om den där irrationaliteten som präglar drömmar. Ena stunden står du på toppen av en rutschkana iförd Spindelmannen-mundering och i nästa plockar du blåbär i en skog gjord på toarullar där ekorrar i dinosauriestorlek klampar omkring. Det är helt kravlöst och du kan vara hur psycho som helst.
Den freudianska bearbetningen.
Jag undrar vad Lania & Sanna gjorde egentligen, och varför hade Lania en röd marängklänning?
Och han och jag hade väldigt roligt ihop. Vet han ens vem jag är?
Ståltrappor och stängda dörrar. Och sen en sal fylld av människor.
Någon gång läste jag att drömmar var hjärnans sätt att sortera och bearbeta alla de intryck, minnen, tankar och upplevelser du haft. Den information som hjärnan av någon anledning tycker är viktig att behålla sparar den, resten kasseras. Otroligt fascinerande! Där ligger min hjärna och tar hand om allt åt mig – utan att jag behöver göra ett skit.
Muchas gracias, hjärnan!
Hoppas bara att du vet vad som är viktigt...
Undrar om man på något sätt kan muta hjärnan att drömma fina drömmar?
Å andra sidan är det ju en befrielse att få kliva upp om man inte haft trevliga drömmar. Så vad ska man egentligen hoppas på: hemska drömmar och ett skönt uppvaknande, eller härliga drömmar och irriterande väckarklockor. Äh, vafan, jag väljer det senare. Väckarklockor är alltid irriterande.
On the Radio
En sak förbluffar mig: varför envisas SR med att degradera P3 till radio i samma klass som alla andra skitstationer som Mix, NRJ och packet?
Först ut var musiken – de spelar mer och mer topplistemusik. Precis som alla andra stationer.
VARFÖR?
Vad är vitsen med att ha en massa radiostationer som spelar precis samma sak?
Sedan tog de bort Annika Lantz.
VARFÖR?
Igår läste jag att de ska ge sig på Morgonpasset också.
VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?
Morgonpasset som är det enda morgonprogrammet som tyder på att svenskar inte alls är humor- och smakbefriade kollin. Morgonpasset som ibland får en att ligga kvar i sängen i en kvart, fastän man är sanslöst kissnödig. Morgonpasset, vars programledare var de skönaste på radio. De ska nu bytas ut mot någon som kommer från NRJ, via Rix (eller nån annan skitkanal) och ska förpesta etern ytterligare lite till.
VARFÖR?
Inte för att döma folk utan att veta något om dem, men det säger sig självt; NRJ som har en smurf (!) och Rix, vars morgonprogram har ändelsen ”zoo”. Det är ju helt hopplöst.
Varför ska det hela tiden bli en så extrem polarisering av allt? Finkultur versus populärkultur. Box office hits versus smal independentfilm på Zita.
Antingen lyssnar man på musik som 10-åringar bestämt är bra eftersom det finns en dansande animerad get i videon, eller så lyssnar man på gerillaradio som sänds på AM-bandet.
Tack gode gud för Ceasar!
Dagens skiva:
Jag har lyssnat rätt mycket på Regina Spektors Begin to Hope på sistone. En mycket märklig skiva det där; den inleds med alla radiohits och det femte (!) spåret (Fields Below) är ett klassiskt avslutningspår. Det är lite som om hon gjort två plattor – först alla hits och sen resten. Det, eller så lät hon tärningen avgöra vilket spår varje låt blev.
There's a First For Everything
Den första dagen på det nya året. Tidningar och TV kastar i ett godisregn ut tips till folket: "Såhär slutar du röka!", "Det här är året då du äntligen ska tappa vikt; vi visar hur!"
Vore jag ambitiös skulle jag lova att skriva en bok i år.
Men det tänker jag inte.
Dagens bästa textrad:
Summer in the city
It means cleavage, cleavage, cleavage
- Regina Spektor