Damned Dried Figs
Men så skulle jag posta en bild på ett fikon. Ett fult jävla fikon var det dessutom. Då sket sig allt. De där jävla fikonen är en ständig källa till frustration idag!
Så det blev helt enkelt inget. Varken inlägg eller kvällsfika...
This Has Got to Die...
...I said this has got to stop
This has got to lie down
with someone else on top...
Ibland känns det verkligen som att alla är out to get you. Riktigt så har det inte känts, mer som att jag i ett par veckors tid gått runt med ketchup på kinden. Eller en Stig Helmer-tofs. Någonting.
Det har känts som om en grupp människor i skolan har tittat väldigt mycket på sistone. Inte liksom ”sett en” när man gått förbi, utan liksom tittat. Som om någon i det gänget har sagt något om en på en förfest eller nåt. "Har ni sett hennes enorma...?...på...?...??? Men jag är inte medveten om något abnormalt, så det kanske bara ligger i skallen. Får väl köra på mina gamla vanliga, trötta konspirationsteorier. Antingen så konspirerar hela Handels för att mörda mig för att ta över min...otroligt vackra...iPod(?)...
Eller så har jag bara helt enkelt haft otur med borttorkandet av matrester under en period.
Eller så håller jag på att bli galen och har snart en låtsaskompis som heter Lukas, som självklart ingen annan kan se, men som är den enda som säger sanningen...
Dagens jobbigaste:
Helvete! Var han tvungen att spela piano också? Fan också.
Bara för det var jag tvungen att gå och träna efter lunch. Var tvungen att avreagera på något sätt och gymmet förenar nytta med nöje på ett exemplariskt sätt i en sådan situation.
Enda kruxet var att jag hade feber och halsont, så nu dör jag väl i en hjärtattack. Oh well, då slipper jag i alla fall tentorna.
Coconut Skins
Det började på en gammal sliten scen i en bortglömd källarlokal. Som så många gånger förr var det en gitarr inblandad. (But of course). Men sedan hände det ingenting egentligen.
Och ingenting och ingenting och ingenting.
Det dröjde till slutet av november, då jag helt plötsligt såg honom igen. Han hade ju funnits där ute i periferin någonstans hela tiden, men plötslig såg jag honom igen. Varje dag.
Och sen var han fast där. Plötsligt hade jag stenkoll på vart han gillar att sitta i aulan, vilka han hänger med, hur han klär sig och spetsade öronen så fort någon av mina polare sa något om honom
Självklart är det helt fel. Finns inte enda vettig anledning. Precis som vanligt.
Varför gör jag alltid såhär?
Det fortsätter precis som vanligt. Jag råkar titta väldigt mycket åt hans håll. Så fort han tittar åt mitt håll tittar jag bort och ser inte alls så stencool och oberörd ut som man hoppas.
Och så fortsätter det. Skulle aldrig i livet erkänna eller säga något till mina polare, för att inte tala om att faktiskt hinta något till honom.
Så då går man där, låtsas vara cool och självständig, aldrig över huvud taget intresserad av någon (alla andra spelar i en lägre division, förutom Fab Moretti kanske då...) och äts upp inifrån av inaktivitet. Varför kan man inte bara vara lite mer slampig, supa sig full och hångla upp någon lite oftare?
Varför känner jag mig fortfarande som en hormonstinn 14-åring?
Kanske har det med längden att göra...
Det är förresten svårt att skriva med röda naglar, man blir liksom psykad av sina egna fingrar om man tittar på tangentbordet. Som en parentes i tillvaron sådär bara...
Dagens soundtrack:
”…or you can wait for ages
watch your compost turn to coal
but time is contagious
everybody's getting old
so you can sit on chimneys
put some fire up your ass
no need to know what you're doing or looking for
but if anyone should ask...”
Har spelat Coconut Skins tretton gånger på ett dygn.
Plan B
Who Needs Action When You Got Words?
"The grass is greener on the other side, I've told some people now to know it.
Forget your own lawn, come over to mine!"
Det är de där låtarna, de som får en att le, som får blodet att krulla ihop sig i hjärtat, det är de man önskar att alla kunde få höra. Fast det är väl kanske snarare känslan man vill att de ska kunna uppleva, oavsett vilken musik som framkallar den. Om alla kunde känna så när de lyssnade på rätt musik är jag övertygad om att Stockholm skulle vara en otroligt mycket varmare plats. Vi pratar metaforisk nu, clearly.
Det är svårt att inte känna sig snäll och låta alla andra kliva på t-banan före, resa sig från sin plats om det kommer en tant, eller le åt busschauffören när man hamnar i den där stämningen.
Står där på perrongen på T-centralen och det rycker i mungiporna, du vill sjunga med. Av respekt för resten av alla levande organismer avstår du, men du lyckas inte hindra högerfoten från att följa basslingan. Efter en liten stund blir du väldigt trött i skenbenet och övergår istället till att lyfta hälen. I samma veva börjar vänsterhanden slå emot låret. Snart kommer den bästa biten i hela låten och dina axlar vet det. Där står du alltså och ser ut som en gogo-dansare i tvångströja på en tunnelbaneperrong och har minst 10 fascinerade åskadare. Det går upp ett liljeholmen för dig. Fast du skäms ändå inte, vafan, it's their loss att de inte hör det du hör! Du är inte töntig, du är frisläppt!
Dagens replik: Dylan Moran - Children are exactly like drunks! They look like drunks, they walk like drunks, they act like drunks. "Come on now, its time to get out of the bath now!" "NO!" Yes, it is, you look like a raisin!" "Nooooo!" Could you please refrain from totally unprovoked violence for just one second? "Noooooaaawwaaoo!"
Okej, det lät bättre när han sa det.
Men det var kul.
Bara så att du vet liksom.
Slow Dance
Det firas, kvällen till ära, med en kärlekspub på skolan. Det kan bli fint.
Det var faktiskt väldigt länge sedan jag sist var på pub nu. Hoppas bara att jag lyckas ta mig hem på något sätt... Eller, det är ju klart att jag kommer hem, det är bara att hoppas att det går förhållandevis smidigt till. I sådana här lägen önskar man att det var fler kompisar som bodde här ute med en, alternativt att man hade en lya inne i stan. Eller att ens kompisar som faktiskt har det inte hade valt att jobba på festen, så att man inte kan krascha hos dem (om man inte har lust att städa toaletter kl. 04...)
Äh, det blir säkert värt det.
Den kommer inte att spelas på puben, men dagens låt är ändå Slow Dance av John Legend. Den får nog gå på repeat på vägen hem...
Erase and Rewind
Dagens bästa: någon har hamnat på min blogg genom att söka på "otroligt kissnödig". För bra för att vara sant! Det är ju faktiskt så att skulle någon tvingas beskriva mig med två ord skulle "snäll" inte hamna på listan. "Ful", "snygg", "smart" eller "rolig" (lite självdistans, slängde ju iallafall in ett negativt ord där...) skulle också de te sig helt irrelevanta. "Otroligt kissnödig" däremot, det fångar allt!