Loveseat's blogg

Det har varit ett bra år.

Det har inte varit ett år präglat av stora och omvälvande händelser, som 2005 och 2006, men det har varit ett år jag lärt mig mycket av. Har kommit en bra bit på vägen till att hitta mig själv och vart min plats i pusslet är.

Och jag lyckades till slut hålla mitt nyårslöfte, att vara modig.

Till slut...

Det har varit ett år som kännetecknats av längtan. Nu kanske det låter lite sorgligt, men jag skulle snarare vilja hävda att det är något positivt. Längtan efter något är ofta den bästa biten. Att ha någonting att längta efter är det som för dig framåt och de är de stunder du jag inte har något att längta efter inom en överskådlig framtid som du blir deppig. Det där borta, där framme är alltid lite bättre, lite grönare. Det måste vara så, annars hamnar du i stiltje.

Ett år fullt av bra konserter där Damien Rice i mars nog var bäst. Way Out West i augusti var också minst sagt en upplevelse.

Årets mest användbara: Pressleg.

Nästa års löfte ska inte handla om mig, utan om alla andra. Eller kanske om mitt förhållande till alla andra.
Nästa år ska jag bli bättre på att lyssna.  Och då menar jag inte bara bättre på att lyssna, utan också bättre på att höra.  

Dagens låt: Jamie T - Alicia Quays 

Igår var jag ute med mitt old crew igen. Först var jag väldigt tveksam. Jag har ju inte varit sådär otroligt jolly på sista tiden och det kändes lite som ett hån att gå ut med alla sina "gamla" vänner och deras hitresta respektive.
De söta paren och...Loveseat. Det kändes inte jättelockande, helt enkelt. Men jag tog mig i kragen, åt upp den sista pilgrimsmusslan, turbofixade och gick till bussen. Inte helt överraskande blev det en väldigt mycket bättre kväll än det hade blivit med ett Dexter-maraton, det var som vanligt roligt att träffa alla mina gamla vänner och detta var trots allt sista gången innan de far tillbaka till Sveriges alla universitetshålor och Brasilien.  

Det är så svårt att sätta fingret på vad vi har. Det är ju lite lustigt; egentligen har vi ju inte särskilt mycket gemensamt (med undantag för Lania, men hon är ett kapitel i sig). Vi blev kompisar för 15 år sedan för att vi delade ett intresse för färgen cerise, men där tog likheten slut. Det vi dock har, det vi har som slår allt, är historia. Man behöver aldrig tänka, man behöver aldrig låtsas. Man är den man är och det vet de. Hursomhelst, det där blev ett väldigt långt sidospår, det jag skulle komma till var att det var överraskande roligt att träffa deras respektive.
Och jag är/blev så glad för deras skull. Så glad av att se hur glada de var, hur söta de var tillsammans. Hur bra de var ihop. För att låta sådär lagom Hallmark tv-movie-aktig: Jag blev alldeles varm i hjärtat.
 

Som vanligt sitter jag här och skriver för att jag, mitt i kapitlet om likviditet, helt plötsligt fick en formulering i huvudet och sedan inte kunde släppa den utan att skriva ned den någonstans. Datorn låg närmast.

Jag älskar skolan, jag älskar kompisarna och livet jag har där. Men ibland (läs ofta) undrar jag om det verkligen är det här jag är intresserad av. När varje tentapluggsperiod är som att dö en smula, är det verkligen rätt då?
De finns ju faktiskt de som lever på att göra saker som de faktiskt tycker är roliga. Några förhastade slutsatser bör dock inte dras, när man läser något så eklektiskt som ekonomi blir det ju självklart så att man läser en del kurser som man tycker är intressanta och en del som man hatar ochnu bara råkade det komma sig så att de som jag är mindre intresserad av kom i ett enda stort sjok under år 2007. Innan och efter det kom/kommer alla roliga kurser. Så med andra ord: det roliga ligger framför oss.    

Snart kommer en årssummering. Den kommer också att gå i den andan. Please bear with me, here.


Dagens låt: Jenny Wilson - Let My Shoes Lead Me Forward

Säkert tredje gången jag använder den gamla Mike Skinner-dängan som titel...

Jag tänker fokusera på det positiva.

Som att sådana small mishaps alltid framkallar en enorm målmedvetenhet hos mig. När sånt här händer är jag jävligt bra på att ta all energi och kanalisera den till något konstruktivt, något som gör mig gott.
För ett par år sedan hände någonting som fick mig att må lite sådär. Istället för att gräva ner mig i svärta och smärta bestämde jag mig för att börja springa. Så jag sprang och sprang och sprang. Sedan började jag gymma. Det mår man bra av. Att tycka synd om sig själv mår man inte bra av, så enkelt är det.

Mitt tentapluggande går nu bättre än någonsin. Som sagt: maybe it's all for the best.

Positiv aspekt # 2: Det var roligt medan det varade. Även om allt såhär i efterhand känns som en lögn tar det inte bort alla bra stunder jag hade. Särskilt där på slutet mådde jag otroligt bra och kände mig väldigt levande. (Hur man nu kan känna sig mer eller mindre levande då alla levande människor per definition är just levande...)  

Idag hade jag och Daddy-O lite quality time i Enskede rackethall. Måste erkänna att jag trodde att jag skulle kunna ta åtminstone ett set av honom i badmintonmatchen, men det gick inte. Jag trodde att jag skulle ta honom på konditionen, men nej. Det var dock väldigt roligt, otroligt jobbigt och imorgon kommer jag att ha så ont i höger underarm och rumpan...    
 

Kägelbanan ikväll? Hey Joe - Joe Strummer Tribute? Vi får se...


Dagens låt: (Igen) Ida Maria - We're All Going To Hell 
(Guess I'm human after all...)

Seriöst, what's up with this fireworks blastin' today?

Fyrverkerier, överallt! Mitt på dagen, sent på kvällen, anytime fyrverkerier! Är det något jag har missat? Är det inofficiella fyrverkeridagen idag? Dan före dan före dan före...nyår..? Alternativt dan efter dan efter, äh, you get the point!

Last.fm har en förmåga att spela en massa tysk gitarrpop. När sa jag att jag gillade det? Va? VA?
Är det inte markering nog att varje gång principfast trycka på "don't ever play me this track again!" Är det budskapet för diffust? Eller är last.fm bara inte så intelligent...

Annars då? Jo, långkalsonger är Guds gåva till mänskligheten (vilket jag säger trots att jag är ateist, så förstå magnituden i det uttalandet!).
Inget annat klädesplagg får dig att hålla värmen utan att offra stilpoäng (för det känns viktigt när man är ute och promenerar i hooden/skogen kl. 8 en torsdagskväll...). Och så het man kan se ut i endast en topp och ett par långkalsonger dessutom! Helst ska de vara lite slappa i rumpan. Ny facebook-klubb (det är tydligen så man skapar opinion nuförtiden(!)): National wear långkallingar to school/work Day, January 21st !

Who's with me?

Dagens fråga (/or): Är jag verkligen mänsklig? Eller var det så att jag bara drömde alltihop? Hur kan jag vara så oberörd? Eller, well, helt oberörd var jag väl inte, men hur kunde det gå över så snabbt? Sist tog det flera månader och fick mig att flytta till Spanien ett tag... 
Om någon skulle undra så är det här inläggets titel kommer in: "You can't touch this, whoa, it's Hammertime..."

Dagens låt: Violent Femmes - Blister in the Sun 

Åh fy fan, det där gick åt helvete. Det var inte alls så som jag hade tänkt mig. Jag hade inte räknat med ett nej. Hade jag räknat med ett nej hade jag aldrig frågat över huvud taget. Man är väl inte dum...

Hur lyckas jag med att alltid misslyckas med det? Hur kan jag vara så dålig på att tolka? Börjar känna igen mig lite i Dexter. Det här med sociala koder kanske inte riktigt är min grej. Va fan, ja var ju helt säker!

Åh fy fan, vad tråkigt det blev. Nu ångrar jag mig nästan lite. Det hade varit roligare att undra och hoppas än att veta och vara besviken. Det ska ju också sägas att jag mycket länge var mycket tveksam. Kanske bäst såhär.
 
Blir nästan lite arg! Mer arg än besviken. Vem fan tror han att han är? I can do better, a lot better! Ju mer jag tänker på det, desto argare blir jag.

Jag vill aldrig gå tillbaka. Jullovet får gärna vara för evigt.


Dagens låt: Moneybrother - I'm losing    

Äh, vafan, ryck upp dig. Ikväll är det utgång med the old crew. De kommer att se till att du rycker upp dig om du inte klarar det själv.

Jag bara undrar lite när det är min tur?

Jag har råkat ut för vad man skulle kunna kalla lite av ett påhopp här på bloggen. Det är vad som händer när man skriver mer för sin egen skull och därför fullständigt skiter i att vara politiskt korrekt.

För ett tag sedan var det någon som tyckte att jag hade förolämpat Sveriges mun- och fotmålare, vilket inte alls var syftet med det jag skrev. När man bara skriver en rad, utan att riktigt förklara vad man menar blir det ju å andra sidan helt plockat ur sitt sammanhang och betyder helt plötsligt något helt annat.

Det senaste påhoppet var för ett inlägg jag skrev för ett år sedan (undrar hur någon hittade dit!?), där jag anklagade ej namngivna personer (det hoppas jag iallafall, men orkar inte kolla hela arkiven...) för att vara skentrevliga och falska. 
Fick tillbaka en kommentar som menade på att det i själva verket kanske var jag som var skentrevlig och falsk.
Det har jag lite svårt att finna mig i. Otrevlig? Visst! Dömande? Absolut! Men skentrevlig? Skulle aldrig falla mig in!  
Men allra mest är jag sjukligt blyg och beter mig därför ibland lite osmidigt, vilket antagligen uppfattas som  att jag anser mig vara lite förmer. Kaxiga människor är oftast väldigt små längst inne och hela den biten, ni vet.

Hursomhelst. Nu utvecklades det här lite till ett försvarstal, vilket inte alls var meningen. om någon tycker att jag är falsk har den säkert anledning att göra det. Eller jag hoppas att personen i fråga har det, annars verkar det ju vara ett enormt slöseri med energi från hans/hennes sida. 

Allra mest skulle jag vilja veta vem denne anonyme är. Det är trots allt lite fegt att lämna anonym kritik. Då har jag ju heller ingen möjlighet till att förhålla mig till situationen och vilka förorätter jag kan ha utsatt personen för.

Antagligen är det väl bara en tomte som inte alls känner mig, men som tyckte att det var lite kul att provocera.   

Jag blir galen. Av att leva mycket mer inuti än utanpå.

...av att inte veta

...av att det alltid ska komma någon emellan

...av att ha slut på ursäkter och bortförklaringar

...av att känna att jag är sifferdyslektiker

...av att känna mig dum. Det verkar ju jävligt onödigt

...av att tänka och analysera

...av att inte träffa Lania på orimligt lång tid

...av att inte prata med någon. Prata om allt.  När jag faktiskt har många att prata med

...av att tiden bara försvinner
...av att frysa

...av det brummande jävla ljudet av den externa hårddisken

Snart kommer tidningen ut. Jag vill inte veta vad du tycker.


Det här var ju förövrig ett jävligt intetsägande inlägg. Grattis! (den där minuten får du aldrig tillbaka)

Dagens låt: Ida Maria - Drive Away My Heart

Ja, jag är lite stuck on her.