If We Can Land a Man on the Moon...
Jag borde inte bli road över det. Jag är ju faktiskt inte 15 år gammal. Speciellt inte med tanke på att jag går på Handels. Eller, nej, stryk det där sista. Alla som läser till civilekonom snubblar väl över finansiell ekonomi någon gång.
Vi läser iallafall den kursen nu och varje gång min professor (som förresten har en massa klurigheter för sig som att uttala strategi med ett tydlig g - strategiii, eller blanda svengelska och svenska hej vilt; diversificiation-möjligheterna och capital allocation-teori) professorn säger portfölj fnissar jag litegrann. "Hur ser en bra portfölj ut?" Ja, den är förslagsvis av läder, robust, men inte tung osv. vill jag räcka upp handen och säga, men tanken på hur det skulle göra mig till ett tacksamt ämne för allmänt förtal gör att jag drar mig. Men vi har snackat portföljer och portföljteori hela veckan och är man inte lite grå måste man ju medge att det är lite lustig.
Iallafall lite.
Det måste ju komma från att man förr i tiden handlade aktiepapper som just papper och antagligen då bar dem i sin aktieportfölj.
Hela ämnet finansiell ekonomi är så otroligt abstrakt. Aktier som något slags immateriellt bevis på ägande-/bestämmanderätt, en aktiemarknad som bara styrs av vad folk tror, vilket i sig kan vara baserat på vad någon sagt kanske, eventuellt kan komma att hända ( hända i Kina, indien eller USA helst då)... Att man kan öka en förmögenhet (läs summa pengar) genom att luta sig tillbaka och inte göra ett skit... och sedan sälja...
Jag tror det hörs i mitt vokabulär att det nog inte kommer bli så mycket Financial Week, Investment Banking och London för min del.
Plugget är alltså i full gång. I den andra kursen - rättsvetenskap - har vi en kille som heter Herre i efternamn, alltid bär kostym och vit skjorta (i måndags i kombination med en rosa/lila-randig slips och en kaffekopp designad av Filippa K) och med myndig stämma proklamerar att vi kan i sällsynta fall åberopa särskilda skäl, varpå vi då skriftligen skall meddela detta, vilket självklart leder till stora, jobbiga, "men rättvisa" konsekvenser. På den nivån alltså...
Förra veckan var det intro för småttingarna. Jag skulle kunna berätta om det, men det känns lite dagboksaktigt och jag jobbar inte på det sättet. Så nej, helt enkelt. Det var roligt, men ekonomiskt kostsamt. Att börja andra året är ganska skönt. Man vet redan hur saker och ting fungerar. Det tråkiga är att man inte alls ser med samma snälla ögon på alla kursare. Förra året tyckte jag att de flesta var skitsnygga. Sedan fick jag ett span (som förvisso var en av dem som inte har utseendet som sin främsta fördel) och alla andra liksom försvann ur synfältet. Sedan fick ju mitt span en flickvän och de är jättesöta tillsammans och står och gosar i korridorerna. Yay. Det är inte att jag är avundsjuk på henne, när ett span får en flickvän är han plötsligt inte lika attraktiv längre (jag måste vara en biologiskt sjyst person), hans uppenbara brister överglänser hans fördelar. Jag är mer avundsjuk på företeelsen. Men dagarna är hur som helst inte lika roligt utan ett span to spice up your life.
Jag behöver lite hopp.
Until next time:
Dagens bästa låt(titel): Beulah - If We Can Land a Man on the Moon, Surely I Can Win Your Heart
Parental Advisory
Varför ska jag betala en massa pengar för att ha fått vara ansvarig över en massa fulla fitthår (nej, jag försöker inte vara osmaklig, de var faktiskt utklädda till "fitthår"), bebisar och superhjältar som springer runt i stans parker, åker flak och kastar ölburkar?
Jag borde snarare få betalt!
Men men, livet är hårt när man lever i ett i-land och det är bara att bita ihop. Men fan vad min plånbok har tunnats ut för att de små liven ska få ha det roligt. So much for the summer dough (som i princip var obefintlig redan den 25:e)
Kände bara för att gnälla lite. Så. All better now.
Conspiracy
Där har vi det. Humor är lätt att falla för. Alla gillar väl att skratta.
Igår på förfesten, A, X och jag står och snackar skit om Pers imponerande samling av Café-tidningar.
A: "Men jag menar, män tänker med sina snoppar, så enkelt är det!"
Jag: "Otroligt att vi kvinnor vill ha er egetligen!"
A: "Mmm, jag har ju flickvän, man undrar ju varför. Men det ger mig en jättebra utgångspunkt för att para ihop andra!"
Jag: "Haha, A the matchmaker!"
A: "Ja, såhär! (sträcker fram handen) Hej, jag heter A (han heter ju mer än A, vilket han också sa, men bloggar har en läskig förmåga att bli väldigt publika ((haha, dagens ironi))...) och jag är upptagen!"
Jag:"Hej A, jag heter Loveseat (vilket jag självklart varken sa eller i verkligheten heter. Det krävs två elaka föräldrar med ett taskigt sinne för humor för att ett barn ska döpas till Loveseat) och jag är singel."
A: Jaha, så intressant, för här har vi X som också råkar vara singel! Jaaa, och hur var det nu med den där vinflaskan jag skulle korka upp...!" (och där försvinner A lite suggestivt iväg)
2 minuter sen, Malin på telefon: "Neeej, X och Y passar ju inte alls ihop! Jag tycker inte om Y, hon är så falsk!"
Jag: "Nä, vaddå? Y är väl jättetrevlig?"
Malin: "Y är falsk. Om de blir ett par börjar jag gråta! X behöver någon mycket gulligare! Du och X skulle ju passa jättebra ihop!"
Jag: "Ehm, jag vet inte..."
Den något subjektiva versionen. Är det bara jag som inte vill?
Common People
Nu var det väldigt länge sedan sist. Ibland blir det ju så. Man tänker att nu ska jag inte skriva något förrän jag har någonting att skriva om och så slutar det alltid med att man till slut sätter sig ned och skriver något emotionellt, introvert dravel som ändå bara är skit.
Men, men. Nu var det alltså dags att lufta skorstenen igen.
För det här med relationer är inte riktigt min grej. Jag är inte en sån där peoples? person. Vissa människor har en tendens att liksom alltid säga helt fel saker, känna sig lite obekväma när de på förfesten blir lämnade ensamma i hörnsoffan när deras vänner (sedan tidigare) går för att fylla på glasen. Trots att det finns en massa andra människor att prata med. En sådan är jag. Lite rädd för andra människor. Vilket är väldigt onödigt - de är ju inte mer än människor.
Det vore guld värt att vara bra på att mingla, när som helst, var som helst, eller att kunna stoppa sin glappande käft och tänka efter lite innan man säger det där otroligt puckade.
Eller att ha någon som helst radar för på vilket sätt någon är intresserad av en. Jag har fan ingen jävla aning. Jag har gett upp. Om man nu kan ge upp redan innan man börjat.
Det är svårt att förstå hur killar tänker. Strular han med henne precis framför mig på dansgolvet för att göra mig avundsjuk eller för att demonstrativt påpeka att han inte är intresserad? Eller tänker han inte ens på att jag står där? Antagligen inte.
Och varför bryr jag mig? Jag är ju inte intresserad. Även om det vore väldigt smidigt, logiskt och uppnåeligt så är det helt enkelt någonting som fattas. Väldigt opraktiskt.
Dagens låt: Moneybrother - No Damn, I Don't Love You
Way Out West
Det känns som att jag borde skriva något om Way Out West. För att berätta och för att komma ihåg.
Men saken är den att det skulle bli så himla mycket att berätta. Och att minnas blir nog definitivt inga problem.
Låt oss bara konstatera att:
- Manu Chao är en bra liveakt
- Inga spelningar är så bra som de i sommarnatten
- Det är jobbigt med låtar som du hör live innan du hör dem på skiva eftersom liveversioner alltid är bättre och får de inspelade versionerna att verka sega
- Ha inte på dig tighta stuprör om det är sol, 28 grader varmt och 98% luftfuktighet
- Är du lite snitsig kan du få en kofta att se ut som en kjol
- Johannas mamma är mysig
- Börja alltid med att kolla bakfickorna om du tror dig ha tappat något
- Mediafolk och andra VIP:s (typiskt sett skivbolagsrepresentanter och kompisars kompisar till trummisen i något halvstort band) tror att de är världens mittpunkt och anser sig därför vara aningen fiinare än resten av packet
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Eftersom jag i Italien mördade kameran med mitt arsle kan jag tyvärr inte bjuda på några illustrationer. Men.
Det var vackert.
(Det enda som gör lite, för att inte säga mycket, ont är att festivalen tvingade mig att välja bort Smashing Pumpkins på Cirkus. Mina barndomsidoler. Men den dagen då de bästa händelserna inte krockar är den dagen då tiden stannat.)
A One Horse Town
Ord är rätt lustiga. Vem kom egentligen på att en känsla ska kallas just för känsla? Hur förklarar man det för någon?
"Jo, men du vet, det där som, jaaa, är i kroppen när, jaaa, du vet, du är någonting: det ska vi kalla för en KÄNSLA! Sedan kan man ha en massa olika känslor, men vi kan hitta på namn till dem sen, för nu är jag jävligt kaffesugen..."
Och vem förstod sedan att ordet känsla korresponderar till engelskans feeling?
I Italien fick jag en plötslig uppenbarelse över män och hästar, vilket inte hade något att göra med det italienska språket, men latinska språk som latinska språk, right?
Ofta när man besöker en spansk toalett kommer man in i ett rum med två dörrar, varav den ena är skyltad med señoras och på den andra står det caballeros. Alla som läser spanska i en månad får lära sig att me llamo betyder jag heter, me gusta betyder jag tycker om, el perro betyder hunden och un caballo betyder en häst.
Då behöver man inte heller vara särskilt slug för att kunna lista ut att caballero betyder (manlig) ryttare, eller kanske (manlig) hästförare, om det nu finns ett sådant ord. Då ställer man sig frågan: är det bara hästmänniskor som får besöka den där toaletten då?
Antagligen inte. Vad brukar det stå på engelska toaletter? Ladies and gentlemen! Okej, och på italienska heter häst enligt affischen vid Termini med ett stort hästschabrak på cavallo. Detta får mig i sin tur att tänka på det svenska ordet kavaljer, som antagligen måste komma från franskan, precis som typ en tredjedel av alla andra "svenska" ord i det svenska språket. Den tredjedel som inte kommer från tyskan eller engelskan. Säkerligen finns det ett franskt ord som stavas något i stil med cavalier och som på ett eller annat sätt har med hästar att göra.
Summa summarum: man måste inte vara ryttare för att få gå på spanska toaletter och språk hänger ofta ihop.
Dagens ord: spaljerad. Varför hör jag aldrig någon beskriva en sak eller en person som spaljerad? "Hon var en väldigt spaljerad person" eller "vi hade spaljerat alltihop, så det blev precis som vi ville". Pure gold.
Early Mornings
1. Jag är definitionen av patetisk. Kolla wikipedia, jag lovar att du hittar en länk hit.
2. Jag börjar jobba 06.30 imorgon. Som nästan varje helg den här sommaren. Tidiga morgonar är trevligt, men inte på lördagar.
3. Fanny och Alexander ain't what's it's cracked up to be.
Pengarpengarpengar stavas det faktum att jag tar emot Rolf, som gnäller på mig över att Perra inte har bokat någon tid som "han faktiskt sa att han skulle göra" och nu står där utan tid och vill ha 12.34 trots att det inte finns en enda tid ledig, med ett leende. "Fixa det då!", säger Rolf till mig på fullaste allvar. Pengarpengarpengar, om än inte mycket, men iallafall något, tänker jag och ler bara och låtsas se ett stort dollartecken där Rolfs ansikte borde sitta, trots att det känns som om pannan snart sjunkit ner över näsan.
Lyssnar på Kevin Tihista's Red Terror:
"I was not convinced of the fact that I was not meant to fly, so I climbed up on the roof and I decided I would give it a try. I should've used my good wings... Flying is not the problem, you know, the landing is...."
Live It Up
Igår var jag på halvt släktkalas på Waxholms Hotell för att fira mina mormors bemärkelsedag. 77 jordsnurr har hon hunnit upp i.
Ordet jordsnurr får mig alltid att tänka på det numer nedlagda tv-programmet Bullen.
..."Och kom ihåg: killen i filmen är inte killen som har skrivit brevet."
"Hej bullen! Jag är en kille på 13 jordsnurr (13 vårar var också ett frekvent använt uttryck) och jag har ett problem..."
Det faktum att min mormor hunnit bli 77 år skrämmer mig lite. Min mormor är, precis som de flesta andra mormödrar, världens bästa. Och varje dag i tidningen bläddrar jag förbi dödsannonserna och ser Gerda, född 1933 har avlidit. Jack, född 1936 har avlidit. Ingrid, född 1935 har avlidit. Karl, född 1932 har avlidit. Alla yngre än min mormor. Det gör mig lite rädd att min mormor börjar närma sig kanten.
Att jag själv ska dö känns inte särskilt skrämmande. Dels beror det på ungdomlig optimism och känslan av odödlighet, men det beror också på att dör jag så dör jag. Jag har inga som helst föreställningar på den andra sidan. Att det ens ska finnas någon annan form av existens. Än. Men skulle jag dö är det inget jag behöver leva med. Skulle å andra sidan min mormor dö är det något jag tvingas bearbeta. Att det på något sätt finns ett liv utan henne också.
Om alla bara visste hur mycket de betyder för så många andra.
Dagens soundtrack: John Legend - It Don't Have To Change
Insåg just att det här ligger mycket bra till för att vara det mest pretentiösa jag någonsin skrivit. Det är lungt, världen behöver lite kärlek. Det är du och jag, Bono.