Loveseat's blogg

Haha:

Var tvungen att springa ner till Vivo och köpa tamponger och trosskydd idag. Jag vet egentligen inte varför det borde vara pinsamt, jag är liksom 20 bast, det vore väl konstigt om jag inte behövde sånt...

Hursomhelst, i kassan satt en yngre kille som blev lite lätt generad när allt jag lade upp på bandet var bindor och tamponger. När han ska tala om vad det kostar tittar han upp på mig, slår sedan ned blicken och säger "eeehhm, eeeh, sextiosex, tack!?"

                                         


Imorgon bär det av till Uppsala för att fira Valborg. Jag har mensvärk, halsont och feber.
We're gonna have a swell time! Nej men seriöst; jag har sett fram emot det här i minst en månad, kanske till och med sex veckor, så jag tänker ha kul. Krasslig, sjuk eller döende, oavsett. 

Igår gick Enterprise Day 2007 av stapeln. En otroligt märklig känsla; stolthet blandat med skam (inte helt befogat dock), sorg, lättnad, glädje, trötthet.

Det var lite synd att sammanhållningen i projektgruppen blev som den blev. Vems fel det var eller vad det berodde på är egentligen ointressant. Vem som får credit eller vad andra tycker om mitt eget arbete är precis lika irrelevant. Gudarna ska veta att jag är stolt över vad jag har gjort, jag har lärt mig så otroligt mycket under tiden (kanske mest om vad jag tycker kännetecknar en bra ledare) och jag kommit ännu en liten bit på vägen mot Loveseat ? en social människa.

Dagen inleddes med alldeles för långa tal av Signhild Arnegård Hansen, ordförande för Svenskt Näringsliv och Ung Företagsamhet och Handels rektor och sedan en föreläsning med Johan Stëal von Holstein. Sen berättade Ola Lauritzon om GI-Viktkoll och avslöjade knep som t.ex. påstricket, som är ett sätt att testa om brödet man äter är hälsosamt eller inte. Det går ut på att slänga ner en brödskiva i vatten och se om det löses upp snabbt eller inte. Snabbt = dåligt. Varifrån namnet ?påstricket? kommer ifrån kan man ju fundera på...

Efter Ola snackade Tasteline-Anna om vikten av att kunna sälja, sedan körde Mika Kjellberg och Annie Wegelius en talkshow-inspirerad grej. Sist ut var en paneldebatt med sex personer som gått ut Handels och startat företag som t.ex. Metro, Resfeber och WESC. Till det serverades det Ben&Jerry-glass. Vilka grejer, va?

På kvällen var det middag uppe i Stora Salen och efterfest på Café Opera. En riktigt lyckad heldag, även om det var lite svårt att njuta då. Såhär efteråt känns det dock som sagt helt underbart.  

(Går)dagens misstag/Dagens sludder-som-bara-jag-själv-förstår-men-är-skönt-att-få-ner-på-papper...eller...typ papper...:

Varför är jag så himla feg? Hela det här ?i år är året då jag ska bli modig?-mantrat har ju gått...sådär...

Tänk om det låg en tanke bakom allt. Eller i alla fall en liten vilja. Vad är det värsta som kan hända? Vilken skenoptimist...

Och återigen spelas Postal Service?s Such Great Heights...   


                                                                                                              
                        

Hej då, Enterprise Day!

Det är mycket nu. Önskar att jag kunde säga "det går bra nu..." också. Pengar rullar in som de ska.

Nope. Inte direkt. Rullar ut däremot, det gör dom. Och inte till roliga saker som nya skivor eller alldeles för små byxor.

Men det är mycket nu. Mycket som egentligen borde vara jätteroligt, men blir mest bara jobbigt och stressigt för att det är för mycket. Samtidigt har jag den här föreställningen att alla litar på mig och att jag alltid sviker, så jag går runt med en ständig känsla av att alla är sura och besvikna på mig. Fast man kan ju inte vara på två platser samtidigt, det är liksom inte fysiskt möjligt. Vore skönt om man kunde dock.

Prestationsångest, välvilja, själviskhet, dåligt samvete.

Fan också.


Har löst det här med sommarjobb nu iallafall. Blev ingen glassig PR-byrå tyvärr, men jag är nästan mer nöjd med hur det löste sig. Blir receptionen på golfklubben. Blir nog asbra; hinner spela lite golf, slipper tänka så mycket, träffa människor jag inte sett mycket på sistone, det blir nog bra. 


På Kobra på SVT har de just tydligen snackat om hur hela filmvärlden älskar att hata den dramaturgiska kurvan som är nästan alla filmberättares A-mall. Låter intressant. Iallafall mer intressant än fotbollskväll efter två och en halv spelade omgångar. Hur jävla mycket underlag kan man ha för analys då? "Jo den där Mikael Mensah  är en riktigt talang, han har spelat stabilt och bra i hela...två...matcher den här säsongen!
Men under tiden jag har skrivit det här har väl avsnittet hunnit ta slut. Oh well, slipper jag iallafall brottningsmatchen om dosan. Är för trött för fysisk ansträngning. Orkar inte gå uppför trappan. Undrar om jag ska sova på soffan i vardagsrummet istället inatt. Låter bra det.

Dagens klargörande: Jag är inte ett självcentrerat deprimerat kolli döende i magsår. Egentligen. Det är bara som det verkar. La vita é bella! Nåt åt det hållet...

Jag är en sån jävla mes. Dels är jag ungefär lika stark som en kokt sparris (vit, de gröna brukar vara rätt spänstiga) och dels har jag en förmåga att förstora upp allt.

Just nu har jag väldigt mycket att göra. So, what?s the fuzz? Det finns säkert andra som också har väldigt mycket att göra. Vad gör de? De gör vad de ska och håller käften. (En ruggig generalisering och försköning, men ändock). Vad gör jag? Jag gnäller en massa över hur mycket jag har att göra, hur lite tid jag har och hur jag inte har någon fritid. Jag får ont i magen och ångest över allt jag borde göra.

Men.

Jag gör ingenting.

Istället för att bli otroligt tidseffektiv, som sig bör, slutar det alltid med att jag istället inte gör nånting. Jag hamnar framför datorn och nördar, eller kollar på TV. Mer än vad jag gör om jag inte har mycket att göra.

Sjukt, huh?!

Det är ju också lite lustigt att jag har självdistans nog att upptäcka det här beteendet, men gör inte ett skit för att göra något åt det. Livet är hårt, helt enkelt. Eller nåt sånt.


Dagens reflektion: har ni någonsin tänkt på vilka vitt skilda betydelser uttrycket "killing time" får beroende på vart man lägger betoningen?

Igår såg jag Salem al Fakir på Chinateatern.

Det var hur bra som helst.

Salem har en air av galen vetenskapsman över sig. Han stod en bit ifrån sin keyboard och spelade med en hand, samtidigt som han böjde rygg och huvud bakåt och utstötte ett sådant där galet skratt upp i taket, sådär som bara galna vetenskapsmän med fladdrigt hår kan.

På sätt och vis är det lite så hans musik låter också; framställt i ett laboratorium genom att mixtra en massa saker och se om det uppstår någon reaktion...

Det var en ruggig energi på scenen och Salem sprang från kant till kant, ut i publiken för att skaka händer och sedan en bamsekram till fotografen vid scenen. Men utan att vara sådär överlägsen ?okej, ni får väl beröra mitt fagra anlete då...? (som i och för sig Howlin? Pelle gör på ett skönt sätt), utan det var av ren glädje. Det kändes ärligt, liksom.  

Han lever inte alls upp till rockstjärnemyten - även om han hade trasiga jeans - och gör det med glimten i ögat.

Kvällens bästa replik: ?Ser ni? SER NI? Ja, ni där uppe på balkongen ser ju inte, men titta! Jag håller på att få mustach! Min nya idol är Rudi Völler, det är honom jag försöker se ut som!?

Jag säger som Joe Strummer: Rudi can't fail...

                            
                            (rockfoto.nu)


Hade jag varit sjyst hade jag rekommenderat alla att gå på parkturnén Salem ska köra i sommar tillsammans med Moneybrother och Säkert, eftersom det kommer att vara helt sanslöst, fantastiskt, makalöst bra, men det tänker jag inte göra, för jag vill också gå och tänk om biljetterna tar slut! Så snälla människor: Skit i det!

Eller nej förrresten, det blir ju inte så roligt om det bara är jag, Lania, Sanna, farsan och Tommy som går, så gör såhär: gå gärna, men ta det lite lugnt med biljettköpandet!

Dagens insikt: Jag kanske borde ta och flytta till Asien. Malaysia eller Singapore eller nåt sånt. Där skulle jag betraktas som lång, köpa kläder i storlek large och slippa känna mig som en pygmé. Dessutom är det varmt och gott.