Pretzel Logic
Ibland är det väldigt små saker som kan göra dig på gott humör. Som idag t.ex. när jag smörjde mig och hudkrämen vid ett tillfälle kom ut ur flaskan och lade sig som en perfekt kringla i min handflata. Jag undrar vad det var ett tecken för.
Give me a break. Jag läste just Alkemisten.
Give me a break. Jag läste just Alkemisten.
Ni-na ni-na ni-na-na, Ni-na ni-na ni-na-na
Jag har inte skrivit så mycket på senaste tiden. Rent logiskt borde det betyda att jag haft så fullt upp att jag aldrig hunnit sätta mig vid datorn.
Nope.
Snarare har jag haft fullt upp med att försöka fylla dagarna med något. Och i förra veckan föll jag ned i ett litet svart hål av självömkan och riktig depression (tänka sig: inte ens Alkemisten av Paulo Coelho gjorde det bättre!), men det lättade lite när jag träffade the long lost friend Lania och det här trassliga nystet that is företagsskiten började räta ut sig lite.
Redo för en nya tag alltså.
Då passar jag på att gå och bli sjuk. Jag blir så otroligt rastlös av att vara sjuk. Inte för att jag hade gjort något speciellt om jag varit frisk, jag hade antagligen suttit hemma och växlat mellan tv:n och datorn. Men blotta tanken på att jag inte kan göra något för att jag är sjuk, det är otroligt jobbigt!
Med all denna dö-tid och halv- till heltaskiga vädret borde man inte ha annat än tid till att underhålla sin blogg. Men det funkar ju inte riktigt så. För gör man absolut ingenting får man ju inte heller någon som helst inspiration.
Idag var jag dock iväg och köpte mig en bok. Denna fysiska kamp kan någotsånär jämnställas med en frisk människas försök att bestiga K2 (notera att valet av bergsmassiv är medvetet - Mount Everest vore att överdriva min prestation... Någon som kommer ihåg att det en gång i tiden fanns en glass som hette K2 btw?). Efter minst en kvart framför fiction-hyllan på Akademibokhandeln (skönlitteratur på engelska för den språkkunskapbefriade) föll valet på en bok som hette The Curious Incident of the Dog In the Night-Time av Mark Haddon.
"This is a murder mystery novel like no other. The detective, and narrator, is Christopher Boone. Christopher is fifteen and has Asperger's Syndrome. He knows a very great deal about maths and very little about human beings. He loves lists, patterns and the truth. He hates the colours yellow and brown and being touched. He has never gone further than the end of the road on his own, but when he finds a neighbour's dog murdered he sets out on a terrifying journey which will turn his whole life upside down."
Förutom den obligatoriska "han-ger-sig-iväg-på-en-resa-som-kommer-att-förändra-hela-hans-liv-avslutningen" låter det kanon, eller hur!
Nope.
Snarare har jag haft fullt upp med att försöka fylla dagarna med något. Och i förra veckan föll jag ned i ett litet svart hål av självömkan och riktig depression (tänka sig: inte ens Alkemisten av Paulo Coelho gjorde det bättre!), men det lättade lite när jag träffade the long lost friend Lania och det här trassliga nystet that is företagsskiten började räta ut sig lite.
Redo för en nya tag alltså.
Då passar jag på att gå och bli sjuk. Jag blir så otroligt rastlös av att vara sjuk. Inte för att jag hade gjort något speciellt om jag varit frisk, jag hade antagligen suttit hemma och växlat mellan tv:n och datorn. Men blotta tanken på att jag inte kan göra något för att jag är sjuk, det är otroligt jobbigt!
Med all denna dö-tid och halv- till heltaskiga vädret borde man inte ha annat än tid till att underhålla sin blogg. Men det funkar ju inte riktigt så. För gör man absolut ingenting får man ju inte heller någon som helst inspiration.
Idag var jag dock iväg och köpte mig en bok. Denna fysiska kamp kan någotsånär jämnställas med en frisk människas försök att bestiga K2 (notera att valet av bergsmassiv är medvetet - Mount Everest vore att överdriva min prestation... Någon som kommer ihåg att det en gång i tiden fanns en glass som hette K2 btw?). Efter minst en kvart framför fiction-hyllan på Akademibokhandeln (skönlitteratur på engelska för den språkkunskapbefriade) föll valet på en bok som hette The Curious Incident of the Dog In the Night-Time av Mark Haddon.
"This is a murder mystery novel like no other. The detective, and narrator, is Christopher Boone. Christopher is fifteen and has Asperger's Syndrome. He knows a very great deal about maths and very little about human beings. He loves lists, patterns and the truth. He hates the colours yellow and brown and being touched. He has never gone further than the end of the road on his own, but when he finds a neighbour's dog murdered he sets out on a terrifying journey which will turn his whole life upside down."
Förutom den obligatoriska "han-ger-sig-iväg-på-en-resa-som-kommer-att-förändra-hela-hans-liv-avslutningen" låter det kanon, eller hur!
Honestly
Vi spelade ju faktiskt aldrig bra under detta VM.
Möjligen undantaget 30 minuter i Englandsmatchen. Men annars har det ju aldrig känts riktigt bra. Kanske var det därför man med hopp, men utan egentlig tro bänkade sig framför tv:n klockan 4 och fick se Sverige ha spelat bort sig ur VM redan 17.15.
Besviken? Absolut! Men förvånad? Nja...
Som den tappre krigare jag är försökte jag dock vara positiv, ända in i kaklet. Men Robert Perlskog var ju lika hemsk som vanligt och blev därför utbytt mot Lasse Granqvist i 22:a minuten som knappast visade sig vara ett steg mot det bättre det heller.
Men det spelar ingen roll. Hur mycket tid man än har haft att förbereda sig på en förlust är det precis lika tungt efteråt.
Helt tomt.
Visst känns det som om sommaren tog slut?
Möjligen undantaget 30 minuter i Englandsmatchen. Men annars har det ju aldrig känts riktigt bra. Kanske var det därför man med hopp, men utan egentlig tro bänkade sig framför tv:n klockan 4 och fick se Sverige ha spelat bort sig ur VM redan 17.15.
Besviken? Absolut! Men förvånad? Nja...
Som den tappre krigare jag är försökte jag dock vara positiv, ända in i kaklet. Men Robert Perlskog var ju lika hemsk som vanligt och blev därför utbytt mot Lasse Granqvist i 22:a minuten som knappast visade sig vara ett steg mot det bättre det heller.
Men det spelar ingen roll. Hur mycket tid man än har haft att förbereda sig på en förlust är det precis lika tungt efteråt.
Helt tomt.
Visst känns det som om sommaren tog slut?
Words So Leisured
Dagens ord: Nachosekund.
Vad är då en nachosekund? Well, det är den totala motsatsen till en nanosekund. Kanske skulle man kunna kalla det den internationella termen för fortet-sekunder. Ordets ursprung är en fusion av just ordet nano-sekund och filmtiteln Nacho Libre, samt de centralamerikanska mañana, mañana-värderingar som är det första man tänker på när man hör ordet Nacho (red. anm. inte det allra första; via associationer till Mexiko - Centralamerika (fråga mig inte varför) - det som Lauren berättade om hur folket var i Panama).
En nachosekund är alltså en lång period. Ordet kan även användas som en indikering på att man inte tänker göra något. Ex:
-Gör du det?
- Visst, om några nachosekunder! (uttalat utan minsta touch av ironi)
Betyder i detta fall "nej".
Mycket användbart, huh?!
Btw: farsan fick ett Londonåterfall igår och för att dämpa ångesten åkte vi och åt på Ramen Ki-Mama. Ruskigt gott. Wagamama och High Street Ken kändes plötsligt inte lika långt bort.
Vad är då en nachosekund? Well, det är den totala motsatsen till en nanosekund. Kanske skulle man kunna kalla det den internationella termen för fortet-sekunder. Ordets ursprung är en fusion av just ordet nano-sekund och filmtiteln Nacho Libre, samt de centralamerikanska mañana, mañana-värderingar som är det första man tänker på när man hör ordet Nacho (red. anm. inte det allra första; via associationer till Mexiko - Centralamerika (fråga mig inte varför) - det som Lauren berättade om hur folket var i Panama).
En nachosekund är alltså en lång period. Ordet kan även användas som en indikering på att man inte tänker göra något. Ex:
-Gör du det?
- Visst, om några nachosekunder! (uttalat utan minsta touch av ironi)
Betyder i detta fall "nej".
Mycket användbart, huh?!
Btw: farsan fick ett Londonåterfall igår och för att dämpa ångesten åkte vi och åt på Ramen Ki-Mama. Ruskigt gott. Wagamama och High Street Ken kändes plötsligt inte lika långt bort.
Disarm You With a Smile
Har jobbat som konferensvärdinna de här senaste dagarna. Jobbet är lika skönt som det är tråkigt. Det enda man egentligen gör att att ta hand om gästerna och registrera dem när de kommer, sen är det mest bara att sitta och se representativ ut. Eller vara trevlig om någon frågar något. Vilket de nästan aldrig gör. Istället blir det mest till att läsa tidningen - flera gånger om - medan deltagarna lyssnar på en talare och sedan gömma tidningen och stå och le när de kommer ut.
Igår satt jag mest bakom den disk jag hade försetts med och försökte se villig ut att svara på frågor.
Idag utökade jag min repertoar till att öppna dörren vid varje rast. Ibland försökte jag dessutom spatsera omkring lite bland gästerna för att verka lite mer mottaglig för frågor eftersom ingen jävel verkade vilja fråga något annars.
Genidraget hjälpte inte.
Totalt fem personer kom fram till mig idag och ville ha hjälp med något.
Jag var där i 9 timmar.
En person frågade om hon skulle hinna till närmaste apotek i pausen.
Jag sa nej.
Då frågade hon om jag hade en alvedon.
Jag sa nej.
En annan frågade om lösenordet till internet i caféets lokaler.
Jag berättade att det är lokalens trådlösa nätverk och att det kostade pengar att surfa, men att man kan köpa surf-tid i infodisken en trappa upp, varpå tanten undrade "hur mycket pengar?"
Jag sa 50 kr/timme.
Det tyckte tanten var oförskämt dyrt.
Genomgående tycker jag ändå att det är ett ganska sjyst jobb. För det hela går egentligen ut på att vara så trevlig som möjligt mot människor som oftast är så trevliga som möjligt tillbaka. Och jag tycker om att vara trevlig mot trevliga personer.
I slutet av dagen skulle deltagarna lämna in en utvärdering av konferensen, där en av frågorna behandlade konferenspersonalen på plats (jag). Genomgående fick jag lagom till lysande recensioner, på en skala från 1 till 5. Men en kärring (som gav mig 3:or) skrev att jag var "oengagerad" och "inte log".
Elisabeth hette hon. VIlken jävla kärring! Jag har ju inte gjort annat än verkat engagerad och lett! Det roliga är att trots 61 bra recensioner hänger man upp sig på den som är dålig.
Men jag ska hämnas - var så säker Elisabeth! Imorgon är det tema-dag, där 80% av konferensdeltagarna deltar. Om du är där imorgon tänker jag le så mycket åt just dig att du kommer tro att jag är psycho och följer efter dig med en häftapparat innanför klänningen för att häfta till dig ordentligt i något halvmörkt hörn av Stockholms Central.
Vilket jag självklart inte kommer att göra. Det är ju fotboll imorn, för fan! Måste ju ladda!
Men att ingjuta rädsla är ju som bekant den bästa form av terror...
Igår satt jag mest bakom den disk jag hade försetts med och försökte se villig ut att svara på frågor.
Idag utökade jag min repertoar till att öppna dörren vid varje rast. Ibland försökte jag dessutom spatsera omkring lite bland gästerna för att verka lite mer mottaglig för frågor eftersom ingen jävel verkade vilja fråga något annars.
Genidraget hjälpte inte.
Totalt fem personer kom fram till mig idag och ville ha hjälp med något.
Jag var där i 9 timmar.
En person frågade om hon skulle hinna till närmaste apotek i pausen.
Jag sa nej.
Då frågade hon om jag hade en alvedon.
Jag sa nej.
En annan frågade om lösenordet till internet i caféets lokaler.
Jag berättade att det är lokalens trådlösa nätverk och att det kostade pengar att surfa, men att man kan köpa surf-tid i infodisken en trappa upp, varpå tanten undrade "hur mycket pengar?"
Jag sa 50 kr/timme.
Det tyckte tanten var oförskämt dyrt.
Genomgående tycker jag ändå att det är ett ganska sjyst jobb. För det hela går egentligen ut på att vara så trevlig som möjligt mot människor som oftast är så trevliga som möjligt tillbaka. Och jag tycker om att vara trevlig mot trevliga personer.
I slutet av dagen skulle deltagarna lämna in en utvärdering av konferensen, där en av frågorna behandlade konferenspersonalen på plats (jag). Genomgående fick jag lagom till lysande recensioner, på en skala från 1 till 5. Men en kärring (som gav mig 3:or) skrev att jag var "oengagerad" och "inte log".
Elisabeth hette hon. VIlken jävla kärring! Jag har ju inte gjort annat än verkat engagerad och lett! Det roliga är att trots 61 bra recensioner hänger man upp sig på den som är dålig.
Men jag ska hämnas - var så säker Elisabeth! Imorgon är det tema-dag, där 80% av konferensdeltagarna deltar. Om du är där imorgon tänker jag le så mycket åt just dig att du kommer tro att jag är psycho och följer efter dig med en häftapparat innanför klänningen för att häfta till dig ordentligt i något halvmörkt hörn av Stockholms Central.
Vilket jag självklart inte kommer att göra. Det är ju fotboll imorn, för fan! Måste ju ladda!
Men att ingjuta rädsla är ju som bekant den bästa form av terror...
Vi Är På Gång
Jag är ledsen, men Fotbolls-VM är som en drog. Det går in under huden din och du kan inte värja dig mot det.
Helt plötsligt är det okej att en värdelös Tomas Ledin-remake spelas stup i kvarten på radion och raderna "Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic
You da man, you da man"
är osannolikt nog bland det charmigaste du har hört.
Du skiter helt i A-delen av morgontidningen och ägnar istället minst tre kvart åt att läsa vartenda litet semikolon i sportdelen. Vem bryr sig om nån död afghan i Irak när du har möjlighet att läsa en mycket detaljerad simulering av hur svenska landslagets schema ser ut under matchdagen?
Du är helt plötsligt expert på världsfotboll över huvud taget (precis som alla andra) och är helt down med det polska lagets försvarsproblem, vet vem som skrattar mest i det brasilianska omklädningsrummet eller vem som använder mest hårgelé i det italienska landslaget och kan - väckt mitt i natten -rabbla statistik från Peter Crouch's tid i Hässleholm (div. 2).
Du och din familj är skitsura över att bli tvingade att gå på överraskningsträdgårdsfest hemma hos farmor samma dag som Sverige spelar mot Trinidad & Tobago (Vafan, det är ju match! Vi måste ju ladda!)
och har gjort det kristallklart att familjen Ek kommer att befinna sig i sin egen hemmsoffa 45 minuter innan matchstart - no matter what! För att demonstrera detta har familjen dessutom bestämt en intern dresscode: jeans och matchtröja.
Dina kompisar åker kvällen innan match in till stan för att träffa Owen Wilson...
Fråga mig inte...!
Du avböjer, eftersom du förstår att det kommer att bli en lång, blöt natt och vill absolut inte riskera att vara bakfull på matchdag.
Av ren eufori klarar du av att springa din löparrunda utan att ens märka att du blir trött. Och Sverige har inte ens spelat än...
Men låt mig få vara såhär. Åtminstone idag. För tänk om vi imorgon står där med en förlust mot T&T och skador på Linderoth och Ljungberg. Då har man åtmintone fått vara sådär oåterhållsamt lycklig en dag.
Men tänk om det går bra! Tänk om vi går till semifinal. Då känner jag någon som har biljetter.
Nej, det är inte fel på länken...
Hur det än går så hoppas jag bara att vi, om vi måste göra sorti, gör det med stil. Jag tänker på VM i Japan/Sydkorea (förlängning) eller EM häromsistens (straffar). Visst, det gör ont då. Det gör så ont att man inte vet hur man ska ta sig vidare. Men det går över. Och framför allt minns man det. Vem fan minns Sverige från EM i Belgien/Holland?
Helt plötsligt är det okej att en värdelös Tomas Ledin-remake spelas stup i kvarten på radion och raderna "Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic
You da man, you da man"
är osannolikt nog bland det charmigaste du har hört.
Du skiter helt i A-delen av morgontidningen och ägnar istället minst tre kvart åt att läsa vartenda litet semikolon i sportdelen. Vem bryr sig om nån död afghan i Irak när du har möjlighet att läsa en mycket detaljerad simulering av hur svenska landslagets schema ser ut under matchdagen?
Du är helt plötsligt expert på världsfotboll över huvud taget (precis som alla andra) och är helt down med det polska lagets försvarsproblem, vet vem som skrattar mest i det brasilianska omklädningsrummet eller vem som använder mest hårgelé i det italienska landslaget och kan - väckt mitt i natten -rabbla statistik från Peter Crouch's tid i Hässleholm (div. 2).
Du och din familj är skitsura över att bli tvingade att gå på överraskningsträdgårdsfest hemma hos farmor samma dag som Sverige spelar mot Trinidad & Tobago (Vafan, det är ju match! Vi måste ju ladda!)
och har gjort det kristallklart att familjen Ek kommer att befinna sig i sin egen hemmsoffa 45 minuter innan matchstart - no matter what! För att demonstrera detta har familjen dessutom bestämt en intern dresscode: jeans och matchtröja.
Dina kompisar åker kvällen innan match in till stan för att träffa Owen Wilson...
Fråga mig inte...!
Du avböjer, eftersom du förstår att det kommer att bli en lång, blöt natt och vill absolut inte riskera att vara bakfull på matchdag.
Av ren eufori klarar du av att springa din löparrunda utan att ens märka att du blir trött. Och Sverige har inte ens spelat än...
Men låt mig få vara såhär. Åtminstone idag. För tänk om vi imorgon står där med en förlust mot T&T och skador på Linderoth och Ljungberg. Då har man åtmintone fått vara sådär oåterhållsamt lycklig en dag.
Men tänk om det går bra! Tänk om vi går till semifinal. Då känner jag någon som har biljetter.
Nej, det är inte fel på länken...
Hur det än går så hoppas jag bara att vi, om vi måste göra sorti, gör det med stil. Jag tänker på VM i Japan/Sydkorea (förlängning) eller EM häromsistens (straffar). Visst, det gör ont då. Det gör så ont att man inte vet hur man ska ta sig vidare. Men det går över. Och framför allt minns man det. Vem fan minns Sverige från EM i Belgien/Holland?
It's A Hit!
Dagens one-liner:
Jag: "Fan, jag tycker inte om den här bilen, den ger mig alltid stötar!"
Storebror: "Well, det är väl den enda som stöter på dig..."
Badumdumptuschs.
Jag: "Fan, jag tycker inte om den här bilen, den ger mig alltid stötar!"
Storebror: "Well, det är väl den enda som stöter på dig..."
Badumdumptuschs.
Because of the Wine
Det är sjukt vad ljust det är ute. På sommaren existerar liksom inte mörker.
Det är också sjukt vad snygg jag är i håret just nu. Tänk vad lite hårnålar och spray kan göra!
Vidare är det likväl sjukt hur mycket jag faktiskt tycker om vissa väl valda delar av min släkt. Vi har just haft en livlig middag med diskussioner om allt från felet i dagens undervisning till fikon. Och planekonomi självklart, vi var ju hemma hos mormor. Många tycker säkert att det är töntigt att tycka om sin släkt och faktiskt välja att spendera en lördagskväll med dem. Jag tycker att det är gulligt. Så det så.
Det är roligt hur ofokuserad man blir med lite vin i magen. Meningar blir max tre ord långa (jag är trött, jag är hungrig, ge mig mat, gå och sova osv...) och alla tankar flyktiga.
Nu ska jag lyssna på Young Folks av Peter, Bjorn and John och läsa Lanias nostalgiska inlägg om studenten. Kommer inte att kunna gå och sova på en bra stund till...
Det är också sjukt vad snygg jag är i håret just nu. Tänk vad lite hårnålar och spray kan göra!
Vidare är det likväl sjukt hur mycket jag faktiskt tycker om vissa väl valda delar av min släkt. Vi har just haft en livlig middag med diskussioner om allt från felet i dagens undervisning till fikon. Och planekonomi självklart, vi var ju hemma hos mormor. Många tycker säkert att det är töntigt att tycka om sin släkt och faktiskt välja att spendera en lördagskväll med dem. Jag tycker att det är gulligt. Så det så.
Det är roligt hur ofokuserad man blir med lite vin i magen. Meningar blir max tre ord långa (jag är trött, jag är hungrig, ge mig mat, gå och sova osv...) och alla tankar flyktiga.
Nu ska jag lyssna på Young Folks av Peter, Bjorn and John och läsa Lanias nostalgiska inlägg om studenten. Kommer inte att kunna gå och sova på en bra stund till...
One Day In June
Började sommaren officiellt igår?
Var nere i centrum på linskontroll. Var där en timme för tidigt. Eller, ja, det beror ju på hur man ser det. När jag ringde för att boka tid frågade jag om det fanns något ledigt på fredag:
- Javisst, fredag 11.30, funkar det?
- 11.30 blir kanon
- Vad bra! Fredag 12.30 då!
- Okej. Hej då!
- Hej då!
Klick.
Helvete! Sa hon 11 eller 12.30?
Well, när jag satt på Synsam igår fick jag veta att hon iallafall menade 12.30. Det är inte förta gången det där händer på Synsam. Andra gånger kan man ha bokat tid tisdag den 20:e och så visar det sig att den 20:e är en onsdag... "Men ring tillbaka och fråga vad de menade då!"
Men, man bah, orka liksom!
Hursomhelst resulterade det här i att jag fick bli inklämd mellan två kunder som inte hade brytt sig om att komma (eller så hade de väl blivit tillsagda att de hade tid 12...). Men hos en annan optiker. Kufernas konung. Hans majestät drog snabbt igenom diabilderna med bokstäver. "Är det här bättre eller sämre?"
Men va fan, de får ju ta och byta de där jävla diabilderna någon gång! Det är fanimej sjuttioelfte gången jag gör det där, så jag vet liksom redan att det är R, D, Z, T! Och det är mot min karaktär att klämma till med ett "Nä, jag vet inte" eller "eeehhhm...P...O...eeeh...S...och sista vet jag inte..."
Personlighetsstörning nr. 1.
Så linserna de ska specialbetsälla nu är svagare än de jag hade innan. Ooops! Svagare och dyrare...
Oh well. Shit happens...
Hursomhelst. Det jag skulle komma till var att när jag gick ut från Synsam hörde jag hur den s.k. studentparaden från kyrkan tillbaka till skolan skulle starta. It was the drums and trumpets that gave them away...
Då slog det mig. Ett helt år har gått! Och vad har jag gjort med det? Inte ett jävla skit! Företaget och Spanien borträknat.
Mitt sociala liv har liknat Elvis' lite; man vet egentligen att det är dött, men det finns fortfarande arma, desillusionerade själar som klamrar fast vid den sista gnuttan hopp.
Lite glöd till elden gav mitt och Mikas spontanmöte igårkväll. Vi drog en sväng förbi Smaka på Stockholm i Kungsan bara för att kunna konstatera att det var precis lika överskattat som vanligt och för att kunna gå bakom tälten och se de stora avfallsbehållarna med fett och avfall i alla dess former och färger.
Efter det gick vi och fikade.
Med en varsin stor kopp varm choklad och en fleecefilt satt vi ute på ett kafé och hade sådär allmänt mysigt. Mikamys med andra ord. Sen var jag jävligt sugen på att gå ut, den enorma cheesecaken i min mage var överrens, men, som alltid, rådde stora meningsskiljaktigheter i vad för slags klubb som skulle kunna berikas av vår närvaro och vi lade snabbt förslaget åt sidan och åkte hem. Det fick bli till att köra runt i sommarnattenbland en massa villaområden med bilstereon på högsta volym i för min del istället.
Inte illa det heller.
Var nere i centrum på linskontroll. Var där en timme för tidigt. Eller, ja, det beror ju på hur man ser det. När jag ringde för att boka tid frågade jag om det fanns något ledigt på fredag:
- Javisst, fredag 11.30, funkar det?
- 11.30 blir kanon
- Vad bra! Fredag 12.30 då!
- Okej. Hej då!
- Hej då!
Klick.
Helvete! Sa hon 11 eller 12.30?
Well, när jag satt på Synsam igår fick jag veta att hon iallafall menade 12.30. Det är inte förta gången det där händer på Synsam. Andra gånger kan man ha bokat tid tisdag den 20:e och så visar det sig att den 20:e är en onsdag... "Men ring tillbaka och fråga vad de menade då!"
Men, man bah, orka liksom!
Hursomhelst resulterade det här i att jag fick bli inklämd mellan två kunder som inte hade brytt sig om att komma (eller så hade de väl blivit tillsagda att de hade tid 12...). Men hos en annan optiker. Kufernas konung. Hans majestät drog snabbt igenom diabilderna med bokstäver. "Är det här bättre eller sämre?"
Men va fan, de får ju ta och byta de där jävla diabilderna någon gång! Det är fanimej sjuttioelfte gången jag gör det där, så jag vet liksom redan att det är R, D, Z, T! Och det är mot min karaktär att klämma till med ett "Nä, jag vet inte" eller "eeehhhm...P...O...eeeh...S...och sista vet jag inte..."
Personlighetsstörning nr. 1.
Så linserna de ska specialbetsälla nu är svagare än de jag hade innan. Ooops! Svagare och dyrare...
Oh well. Shit happens...
Hursomhelst. Det jag skulle komma till var att när jag gick ut från Synsam hörde jag hur den s.k. studentparaden från kyrkan tillbaka till skolan skulle starta. It was the drums and trumpets that gave them away...
Då slog det mig. Ett helt år har gått! Och vad har jag gjort med det? Inte ett jävla skit! Företaget och Spanien borträknat.
Mitt sociala liv har liknat Elvis' lite; man vet egentligen att det är dött, men det finns fortfarande arma, desillusionerade själar som klamrar fast vid den sista gnuttan hopp.
Lite glöd till elden gav mitt och Mikas spontanmöte igårkväll. Vi drog en sväng förbi Smaka på Stockholm i Kungsan bara för att kunna konstatera att det var precis lika överskattat som vanligt och för att kunna gå bakom tälten och se de stora avfallsbehållarna med fett och avfall i alla dess former och färger.
Efter det gick vi och fikade.
Med en varsin stor kopp varm choklad och en fleecefilt satt vi ute på ett kafé och hade sådär allmänt mysigt. Mikamys med andra ord. Sen var jag jävligt sugen på att gå ut, den enorma cheesecaken i min mage var överrens, men, som alltid, rådde stora meningsskiljaktigheter i vad för slags klubb som skulle kunna berikas av vår närvaro och vi lade snabbt förslaget åt sidan och åkte hem. Det fick bli till att köra runt i sommarnattenbland en massa villaområden med bilstereon på högsta volym i för min del istället.
Inte illa det heller.