Loveseat's blogg

Tycker man inte om golf är man ungefär lika välkommen som kolera i min familj.

Jag brukade vara en riktig golfentusiast. Men sedan två år tillbaka har jag bara spelat lite, kommit på att det kanske är bäst så. Men i min familj får man inte spela lite. Inte alls - eller jämt, det är vad du har att välja på. "Årsavgiften blir ju så dyr annars."

Golf var nog aldrig riktigt en sport för mig. Jag kom redan i unga år på att jag kanske inte är så mycket att hänga i julgran och det är inte en särskilt lyckad inställning i en sport där 80% handlar om psykologi.
Utvecklingskurvan pekade dock starkt och stadigt uppåt i unga år och en gnutta hopp om att det kanske fanns lite talang inneboende väcktes hos många, inklusive mig själv. Fan, ett tag var jag riktigt vass jämfört med många andra.

Sedan kom stagnationen. Jag blev aldrig mer än en urkass elitsatsande golfungdom.

Dessa senaste två åren har golfsäsongen alltså gått ut på att jag tagit mig ut på banan med jämna mellanrum, spelat långt sämre än mitt relativt låga handicap, blivit skitsur för att "det inte går" och om och om igen lovat mig själv "aldrig mer" när jag står på åttan och bara önskar att varvet kunde ta slut någon gång.

I min familj däremot är golfintresset större än någonsin. Främst kanske för att min farsa haft möjlighet att spela en massa de senaste åren och efter mycket harvande har det äntligen lossnat rejält för honom.
Runt matbordet pratas det därför alltid golf.
På helgen spelas det därför alltid golf.
När de möter nya människor kommer därför alltid frågan förr eller senare: "spelar ni golf?"

Så fort jag är ute på Ågesta träffar jag någon jag känner och frågan kommer som ett brev på posten: "varför spelar du aldrig längre?"

Träffar jag en släkting på en middag frågar den: "du har inte spelat någonting i år, va?"

Varför känner jag som att jag är med i Nürnbergrättegången?
Det är ju bara en sport.

Men säg aldrig det till en golfare. ALDRIG. Golfare är ett speciellt släkte. Otroligt konservativa. Och skulle du ha sönder deras utrustning kommer de efter dig med en blåslampa. Utan att tveka.
So beware! Hade du tänkt börja spela golf bör du noga överväga det först. Consider this a warning. 

Jaha,

 

Det har hänt en del sedan sist. Det började med Tyskland. Semifinalen mot Italien, Willkommen zum Fan Fest Berlin, 500.000 osportsliga tyskar och ”Lu-Lu-Lu, Lukas Podolski” som senare blev ”Lu-Lu-Lu, Luca Toni”. Det gick vidare genom Schweiz, Italien, Frankrike, och genom Tyskland igen (jag har egentligen inget emot Tyskland, det bara kryper lite i skinnet så fort man passerar gränsen och sen känns det ju inte så jävla spännande där. Kanske är det att det är fullt av tyskar som är felet).

 

Sen bar det av direkt till Mariefred och Malins landställe för att återupprätta en gammal tradition. And I’ll tell you: a whole lot of återupprättande blev det… 

Igår kväll pallrade Lania och jag oss iväg för att avnjuta lite Deportees gratis på Skeppsholmen. Mysfaktor: gränsande mot rosa.

 

Ikväll blir det Kanye West. Kan bli precis hur bra som helst.

 

Men däremellan damp det ner ett kuvert från VHS i brevlådan. Det var med darrande händer och bultande hjärta jag, endast med hjälp av ren och skär viljestyrka (kroppen och hjärnan ville inte samarbeta, framförallt inte ansiktsmuskulaturen), lyckades få öpp kuvertet. Däri fann jag typ 758 ark papper. Första pappret: nåt skit om antagningsregler. Andra pappret: hur man gör om man vill överklaga. Tredje pappret: vet inte vad det var, men en snabb-scanning visade att det iallfall inte stod ANTAGEN nånstans – alltså: move on.

Fjärde pappret.

 

Allra högst upp:

 

ANTAGEN.

 

Så den 7 augusti i år börjar jag på Handels med en kurs i föreberedande matte. Matte och jag kanske inte är som Pimm’s och Sprite, men vafan, det är smällar man får ta.

 

Och jag måste faktiskt erkänna att det känns ganska bra.

 

Det enda jag är rädd för är att jag till slut blir en sån där tråkmänniska som kanske tjänar ganska bra, men som sitter där, ute i förorten, med ett tråkigt jävla jobb, som kräver många timmar, men betalar bra. En labrador, en man, två barn. Kanske en pick-up truck. The All-American Dream. Fast i Sverige.

Och kanske var det inte meningen. Kanske skulle jag ha sökt till filmskola. Blivit regissör. Fått utnyttja mitt kreativitetsbehov/Boss-behov.

Man har ju bara ett liv.

 

Jag måste vara den enda jäveln som klagar när hon kommit in på Handels. Jag känner till åtminstone 2999 andra som gladeligen skulle byta plats med mig.

  The shrink? Who ordered a shrink with an extra shot of confidence on the side?    
Please, therapist – not shrink. Only crazy people use shrinks and I’m only mildly crazy.  



Det har ju alltid varit tänkt att det skulle bli såhär. När vi var i yngre tonåren satt vi ofta och diskuterade framtiden; vem skulle få barn först? Vem skulle bli gold digger? Vem skulle göra karriär?  

Min framtid var alltid väldigt enkel att förutspå för mina vänner: ”Du kommer att få barn allra sist. Du kommer att plugga länge, sen få något fint jobb där du reser en massa. Strax innan 30 kommer du att träffa din framtida man (ditt 4 förhållande någonsin efter 3 andra långa och seriösa som tog slut för att ni inte hade samma mål och visioner) och ni gifter er, men skaffar inte barn förrän du är 35 och så pass mäktig att du kan ta mamma-ledigt utan att torska benefits. Golf, båt, hus i villaförort, blonda väluppfostrade barn och vinprovningar med Pierre och Renée.”

 Får det verkligen sluta så? Vad hände med Filmen, Hollywood, Musiken, New York, London?  


Veckans soundtrack: Gnarls Barkley – St Elsewhere (plattan).  Första gången var den hemsk. Andra gången var vissa låtar lite svängiga. Efter tredje gången satte den sig på skallen och har inte kommit ut därifrån sen dess.

Sådärja.

Nu har jag släppt allt vad bolagsarbete heter och ska ut och resa.

Två veckor bilandes i Europa med Como-sjön i Italien som southernmost point. Resan är tänkt att bjuda på "vackra vyer och kulinariska upplevelser", as my dad put it. 

Oh well. Blir skönt att komma bort iallafall.