Världens Värsta Vän
Jag har just ringt till en av mina bästa vänner och förklarat att jag inte kommer på hennes (och två till av mina allra bästa vänners) fest.
Hon bor i Eskilstuna. Needless to say: henne träffar jag inte alltför ofta direkt. Den andra bor i Bromma och sist jag såg henne var iofs förra fredagen, men innan dess var det typ i början av juni... Den tredje flyttar till Skottland om lite mer än en vecka och kommer att vara borta i fyra år.
Jag sitter här i prickig 50-talsklänning, fädigsminkad och allt.
Men jag klarar inte av att gå.
Linserna försöker enträget att hoppa ur ögonen. Min kropp skriker efter sömn. 4 timmars genomsnittssömn per natt den här veckan har gjort sitt. Att över huvud taget ens resa på sig vore antagligen förenat med livsfara - för att inte tala om att ge sig ut och cykla.
Men jag borde verkligen.
Faktum kvarstår - jag kommer inte att gå. Jag är en otroligt genomrutten vän. Fy fan.
Det kändes otroligt viktigt att gå. Speciellt nu när många av oss ligger i brytpunkten till ett nytt liv. Jag vill inte tappa mina riktiga vänner i den nya biten av mitt liv. Risken är dock överhängande - jag förtjänar verkligen inte att ha dem som vänner.
Vad ska jag göra nästa gång vi träffas? Vad ska man säga? Fy fan vad jag skäms.
Förlåt.
He's the Brat
Det är mycket nu. Men som vi brukar säga: ända in i kaklet!
Måndagen var det inskrivning och rundvandring på skolan (till de olika kårutskotten), småtting-grupper, småttingföräldrar, möte med rektor, storlunch, pub och lurendrejerier.
Jag är ruggigt besviken över att SSE Wealthcare och Matchmaking inte är på riktigt. Det var ju så bara så otroligt bra! Det bekräftade ju bilden av Handels som incestens högborg där alla har sidennäsdukar i kavajfickan, snackar om hedgefonder och avslutar alla meningar med "preciiiis, preciiis". Vad ska man nu tro på?
På måndagskvällen var det intropub med förfest hemma hos småtting-gruppsmamman. Man träffade många intressanta personer, bland annat en superhjälte från Göteborg. Kanske allierad med Metal Joe? De verkade iallafall komma från samma metal institution.
Imorgon är det brännbollsmatch. Brännboll är allvar. Blodigt allvar. Minst. Jag skyr absolut inga medel. Krävs det att jag använder slagträet på okonventionella sätt så gör det. The road less travelled...
Helgen fortsätter med pub på fredag, lekar i skärgården och glamorös 20-årsfest på lördagen och sedan flakåkande i stan på söndagen.
Och på måndag börjar det på riktigt. Ledig tid? Överskattat. Vi har iallafall jävligt kul.
Veckans replik:
-Haha! Så har du typ ett slott eller nåt i Tyskland då eller?
- (dödsseriös) Nej, det är snarare en borg...
(I varje småtting-grupp hade de stoppat in minst en tvåa som skulle sätta sina skådespelartalanger på prov. I min grupp fanns en tysk greve som hette Didrik von Aufenbaschenwülder (eller nåt åt det hållet...), som senare på kvällen visade sig vara en helt vanlig Carl som hade mig grundlurad. Vilken otrolig besvikelse!)
Put Me Out With No Shoes On My Feet
Då skulle det bli Beast of Burden av The Rolling Stones.
Man kanske skulle tro att det det skulle ha varit något med The Smashing Pumpkins, eller Stripes eller Strokes eller whatnot. Men Rolling Stones...? Joo, vissa låtar är tidlösa. Jag menar: strofer som
"Music on the radio, come on baby make sweet love to me..."
Lyrik av den högre skolan. Eller nåt åt det hållet...
Annars då? Joråsåatteeh... Igår anordnade vi kräftskiva hemma hos Malin. Idag har jag spelat golf för första gången sedan eldkvarn brann. Eller nåt åt det hållet. Och det var faktiskt ganska roligt. Fan tro't.
Imorgon är det inskrivning i skolan. Det har florerat rykten om att det ska vara en ordentlig ceremoni. Blåsorkester, tjocka läderböcker - med diverse Wallenbergare i - som man ska skriva under i, dresscode med sjal och småprat med rektorn. Och imorn är första puben.
Där ser man.
Dagens Luke: Jag har alltid haft en speciell soft spot för Luke Donald. Nu ligger han och jagar Tiger, två slag efter i US Open. Jag vet inte vad det är med honom. Han ser ut som en förvuxen 15-åring. Kanske är det det där löjliga leendet han trippar omkring med mest hela tiden. Eller det fakum att han vid sidan om golfen är konsertpianist. Hursomhelst ska han veta att han har mitt fulla stöd. Jag telepaterar.
Vision of Division
Post-gymnasial stress. Eller kanske pre-allt-det-andra-ångest?
Jag vet inte. Välj och vraka.
Det är iallafall något slags stadium som jag och många av mina vänner kommit in i. Är det det här de kallar för 20-årskrisen?
Är det här verkligen vad jag vill? Jag tycker inte om att derivera. Jag hatar integraler. Finansiell ekonomi och redovisning? Säg debit & kredit och jag blir som det där meep-meep-djuret i looney tunes.
Man hör om andra som läser till musikalartist. Som ska åka till London nästa år. Folk som läser film. Som åker till L.A för att fördjupa sig nästa höst. Man hör om folk som jobbar på dagarna, men som på kvällarna tar sig i kragen och faktiskt lär sig att bli den där heroiska gitarristen vid lägerelden som de hela sommaren önskade att de hade varit.
Pappa säger att det här en en investering. Jag kommer att ha roligt sen, då 99% de där som åkte till London för att bli musikalartister kommit hem med krossade drömmar, utan utbildning och kanske ett jobb på Lindex.
"Tycker man inte om matte borde har man ju kanske valt fel högskoleutbildning...!", säger überstöddiga Lena och knäcker lite med huvudet. Inte till mig, men bara rent allmänt sådär.
Jag vet inte jag. Kanske har pappa rätt. Kanske har Lena rätt. Kanske har ingen av dem rätt (hur nu det skulle gå ihop, men vi låtsas i något slags kosmiskt, fritt, universalt Thomas Di Leva-universum...).
Oh well.
The Beginning Stages Of...
Så var första veckan på Handels avklarad. Den präglades av plugg.
Och ännu lite mera plugg.
I och för sig handlar det ju om matte, vilket inte alls är my cup of tea, men såhär mycket tid har jag sällan lagt ner på skolan under en vecka. Vi snackar matte på morgonen, matte på förmiddagen, matte på eftermiddagen, matte på kvällen, you get the picture. Och då har skolan inte ens börjat på riktigt än. Jag kan tänka mig att det blir ett par tuffa, intensiva år framöver.
Samtidigt blir man lite av en masochist. Idag kändes det nästan lite tomt när jag kl.3 inte hade mer matte att göra. Det är ju i och för sig relativt: det finns alltid lite mer matte att plugga.
Vilka typer det är som går på handels! Fast det är väl så på alla ställen: några (okej, ganska många) snobbar, några personer som ser ut sådär som man själv önskar att man vågade/kunde, några messerschmidtar, några bortskämda skitungar som tror att de alltid har rätt och bara är ute efter att hitta hål i professorns resonemang, några sköna typer och några som man inte alls skulle ha något emot att hångla med.
Helgen blir otroligt lugn. Haha, som om det vore ett ovanligt undantag...
En vinprovning imorgon kväll är allt som är inbokat. Nej, jag skäms inte alls för att jag älskar vin.
På tal om det: idag flyttade min bästaste bästis upp till kylan och mörkret i Piteå. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa varför, men det är väl bara att acceptera...
Dagens låt: Bill Withers - Ain't No Sunshine (When She's Gone)
This one goes out to you mi dear!
Back to School
Jag har aldrig varit särskilt duktig på matte. Fast jag skulle dra mig för att kalla mig dålig också.
Trodde ju att jag skulle slippa matten from now on. Icke då.
Första dagen av förberedande kurs gick: åt helvete.
Dessutom kändes det lite som om alla nya männiksor redan kände varandra. De kom liksom i grupper om tre och stod och väntade på varandra utanför entrén.
Å andra sidan var ju inte jag heller ensam ifrån min gamla gymnasieskola. Det enda lilla kruxet var dock att den andra personen är en gammmal ärkefiende från den tiden då vi drev företag ihop (hösten i 3:an), vilket slutade med att grönsaker flög, elaka ord utbyttes och grabbarna fick dra sig ur vårt företag och bilda ett eget (mindre lyckat, mohaha) företag.
Ställningen efter dag 1:
Nya vänner: 0
Gamla fiender: 1
Antal timmar på matteläxan: 3 (än så länge, har kommit halvvägs...)
Antal gånger tanken "jag skiter i det här - jag hoppar av" kommit upp: 6290
Men, men. Ungefär likadant kändes det när jag åkte till Spanien. Helt vilse. Men det blev ju bra.
Jag är inte ett dugg orolig. Det ordnar sig nog. Det brukar ju göra det.
The Last Days of Disco
På måndag börjar jag alltså skolan för 13:e gången. Igår spanade jag igenom matteboken och insåg att jag inte kom ihåg någonting. Not a fuckin' thing...
Men seriöst - matte är inte så otroligt roligt. Till och med tråkigare än ett myggbet på foten. Jag skulle snarare rubricera det som "ett nödvändigt ont".
Hursomhelst i lingonskogen. Är dock lite efter i shoppandet inför skolstarten. SL-kort och mattebok är inköpt, men allt det där andra (I'm thinking ryggsäck med något coolt motiv, kanske lurvig eller nåt, ett matchande pennskrin med blyertspennor, linjal, suddgum och pennvässare, samt blockflöjtsrensare), det går det lite trögare med. Det får väl helt enkelt bli en liten shopping spree idag. Jag menar börjar man skolar så gör man.
Golden Oldies
Nio personer starka var vi ute på Skansholmens sjökrog på Mörkö och åt lite mat, drack lite vin och snackade lite skit. Kanske mest av de två senare...
Vanligtvis när släkten från mamsens sida samlas brukar det sluta i bråk om något obetydlig (á la huruvida den där Thomas Andersson var med på Kreta '78 eller inte) och sura miner, men nu gick allt nästan oroväckande geschwinte. Jag åt "smörstekt strömmingsflundra med marinerade lingon och mandelpotatispuré (fråga mig inte hur eller varför, men har ett elefantminne när det gäller oviktiga saker...), vilket lite krasst skulle kunna översättas till stekt strömming med potatismos och lingonsylt.
Inte riktigt. Men nästan.
Å andra sidan ligger ju kvalité i vår egen välvilja. Alltså: hur bra någonting är beror ofta på hur angelägen du är att gradera det som "bra". Visst var det gott, men efter det där restaurangbesöket i Obernai ska det till bra mycket mer än en Melker eller två för att övertyga mig.
Snobb är ett ord. Connoisseur ett annat.
Men ni kan kalla mig Loveseat.
Grattis Ingegerd Forsberg, 76 år! Mycket ruter är det i den damen minsann.