Loveseat's blogg

Pratar just nu på msn med en kompis som är i Australien sedan ett halvår tillbaka. Klockan var 22.14 i Sydney. Kan tänka mig att nyår där borta är da bomb. Haha, den gamla svunna tiden, på 90-talet då Fresh Prince fortfarande var het och uttryck som da bomb fortfarande gick hem... Ah, those were the days...

Själv kommer jag att fira nyår med fyra av mina vänner. Första gången vi inte firar allihop tillsammans. Inte för att vi alla är på olika platser (vissa är iofs utomlands, but that's another story). Det märks så tydligt det jag tidigare skrev om. Drifting apart...
 
Å andra sidan ska det sägas att det är ganska skönt att slippa bråket som uppstår när vi alla ska komma överrens om vad som helst. Minst 10 starka viljor som aldrig vill samma sak. Förra året spenderade vi 5 timmar på en mataffär i Kungens Kurva. Och maten vi till sist lagade blev misslyckad beyond belief.
Haha, men visst fan kommer man sent att glömma nyåret 2004 iallafall. "Hjälp, hur gick det med rommen?" "Tack hörrni, jag mår bara bra!"

Jag vågar sätta rätt mycket på att det mesta kommer att gå ganska diplomatiskt till ikväll...

Det blir nog strålande.

Dagens favoritföda: Ipren

Det här med vänner är mycket svårt. Varför tycker man om de man har egentligen? Vanligtvis för att man har samma intressen. Men så är det ju inte i det här fallet. Det måste ha någonting att göra med att jag tycker att de är snälla människor - och de tycker förhoppningsvis att jag är snäll. Därför har vi funnit varndra och nu finns där så mycket historia. Det vore omöjligt att släppa taget.

Samtidigt är det så sorgligt att se hur vi långsamt, långsamt glider ifrån varandra. För vi har ju trots allt inte samma intressen och när vi inte går i skolan tillsammans längre - vad binder fast oss då?

Det hela kristalliseras, blir så tydligt av det faktum att ingen vill följa med mig till Thailand. Jag kommer att åka dit själv. Jag kommer att göra en rolig, billig, lång resa - alldeles själv. Det är faktiskt lite sorgligt. 
För vald ensamhet är ett privilegium, men ofrivillig ensamhet - det är mest bara sorgligt. Gud, jag känner mig så ensam ikväll.

You left me lonely, right down there lonely
And how I wish you were so lonely too

Dagens låt: Maxïmo Park - Apply Some Pressure

Idag har jag fixat och fibblat med bokföringen hela dagen. Usch, bokföring - so not my style! Hur fan kunde jag ta över ansvaret för det? Ibland hatar jag mig själv för att jag tog på mig det, men å andra sidan kan det vara ganska skönt att ha kontroll och dessutom lär ju jag mig något som de andra två inte gör.

Just try to stay positive...

Trying so hard not to be a criminal. Och min farsa börjar bli lite orolig. Minst sagt.

Å andra sidan är ju det lite småcoolt; 18 bast och EM-vinnare i något, egen företagare och ekonomisk brottsling...

Dagens låt: Fiona Apple - O'Sailor

No one knows drama like Fiona.

Var iväg på Friskis en sväng idag. Vad bra man mår av sånt! Man blir lätt beroende av det...

Var på Intersport för att byta ett par träningsbyxor idag, och by golly; människor klarar inte av den psykiska påfrestning som en mellandagsrea innebär. De glömmer all hyfs. Människor på rea och mensvärk är ingen lyckad kombination. Det var bara ren tur att ingenting jag senare skulle skämmas för hände.

På tunnelbanan hem klev det på en dam med en käpp i min vagn. Vagnen fylldes snabbt och hon ställde sig vid dörren. Stackars tant - hon borde få sitta ned, tänkte jag och petade henne på axlen och sa "där borta finns en ledig plats!" Hon blev så otroligt tacksam. Hon log och tackade och log och tackade. Och jag vet inte riktigt hur man ska ta sånt. Jag är skitdålig på att ta emot komplimanger. Jag log väl tillbaka tittade ner på öronsnäckan, tittade upp och log, stoppade in öronsnäckan i örat, tittade ut genom fönstret. Nice, loveseat!   

Dagens sanning: Vin är väldigt gott. Men inte vilket vin som helst. Det måste vara bra vin. Är dyrt vin godare än billigt? Jag vet inte. Mina föräldrar föder mig med fina viner. Jag blir skadad. Kommer inte att kunna köpa vin som jag tycker är gott när jag går ut och äter, för det vinet har jag inte råd med... Och så blir man lite skönt snurrig. Tycker om den känslan. Mini-alkis. Näe, jag om någon är långt ifrån alkis.

Egentligen är jag väl bara rädd. Jag vill, fast jag vill engentligen inte.  För om man utforskar något kan det som man trodde var så bra och perfekt från början visa sig vara helt värdelöst och fullt av en massa småfel. Ibland har man så höga förväntningar på något att det inte kan bli annat än bara helt fel. Anything short of perfect... 

Fast ibland blir det precis så bra som man trodde, och ännu lite bättre. Som med min bästa väns hemkomst. Jag hade länge, länge (sedan hon åkte) längtat efter att få ses igen. Och vad lite längtan kan göra för ett förhållande (vare sig det är romantiskt, vänkapligt eller bara bekanta). Jag hade redan bestämt mig. Det skulle bli så otroligt roligt när hon kom hem. Men så kom hon hem och jag träffade henne inte första dagen. Och jag träffade henne inte andra dagen. Och jag kände mig inte skadeskjuten. Kanske var det inte så viktigt som jag trodde... Men så tredje dagen. Och det blev precis sådär perfekt som jag hade målat upp i min skalle. Jag hade saknat henne. Jag mådde bättre när hon var hemma.
 
Men det här är inte samma sak. Sometimes I like standing in the shadows. 'Cause I'm the biggest coward this side of the ocean. Så otroligt rädd för det okända. 

Det är egentligen helt ologisk. Min catchphrase är ju "Äh, det ordnar sig...". Vart tog den inställningen vägen? Jag är en sådan hycklare. Med oh så stora drömmar, men utan modet att förverkliga dem. Hela jag är som en Dalímålning: på håll är det ett porträtt av Lincoln, men när du kommer närmre ser du att det egentligen bara är en massa färgade, completely random, rutor. Allt beror på vilket avstånd du håller. 
Jag vill se ut som Lincoln, är det därför jag har lite svårt att öpnna mig? Vilken otroligt dum, självbesvarande fråga... 

Dagens obehagliga sanning: Folk är inte så dumma som de ser ut. Hur kryptiskt du än skriver fattar de precis vad du syftar på. Jag måste lägga av med det här... God knows vem som sitter i ett halvdunkelt rum hemma och läser.

Äh, don't flatter yourself Loveseat!




 

Har varken orkat eller haft tid att sitta särskilt mycket framför datorn på senaste tiden. Det har hänt så mycket så egentligen borde jag ju ta mig tid och skriva om det någon gång. Vi får se...

Hursomhelst:

God Jul och Gott Nytt År till mig själv och (alla, hahaha) mina trogna läsare!

Igår kväll var jag på Kägelbanan och såg Ed Harcourt. Det var en riktigt bra konsert, med riktigt härligt mellansnack. Eftersom det är en så pass liten venue blev det sådär "intimt" som många recensenter brukar vilja skriva.

"This next song is about... It's about... Well, just listen to the lyrics! Well, it's... it's about a farm boy who murders women. I don't know where that came from...!" 

Det märktes verkligen att Ed ville vara där, på den scenen, just då, och spela.  Jag har aldrig tidigare varit med om 3 encores... Konserten var nästan 2 timmar lång. Musiken passar otroligt bra till jul och den där konserten hade varit idealisk som första date. 
 
Sorgligt att jag var där alldeles ensam då. Ensam där i mörkret kände jag starkare än någinson förr att jag behövde en arm runt mig. Gud, vad sorglig jag låter.  

 Det är faktiskt lite av ett problem att jag inte har några vänner (som bor i Sverige) med bra musiksmak. Nä, med någon musiksmak. Två av mina vänner var och såg Carolas Julshow igår...  

Och jag är ju världens sämsta raggare. Jag är alldeles för feg, har alldeles för dåligt självförtroende för sånt. Jag fick ju till och med en öppning igår - fri med bollen liksom - och ändå lyckas/vågar jag inte göra något med det.

Dagens sanning: Stockholms snygga människor går inte ut och dansar på helgerna - de går på konserter.
 
Hela helgen har jag/ska jag sitta och skriva vykort. 350 vykort på italienska! För hand! Det låter inte så farligt, jag vet, det tyckte inte jag heller...
Hade jag vetat vilken tid det tar hade jag aldrig accepterat uppdraget. Okej att det är bra betalt, men det är fan inte värt det. Jag kommer dö! Har svinont i nacken, högerarmen och ryggen. Halva helgen har gått! Har skrivit 70 st än så länge...

Caro Stefan,

Adesso è di nuovo tempo per
l'appuntamento annuale del SBK.
Prenota perciò i giorni dal 12 al 15
maggio nel tuo calendario.

P.S. Glöm inte di portarti questa cartolina! D.S

I eftermiddag ska jag på julbord med mina vänner för att fira att två av dem har fyllt år. Jävlar vad dyrt det är med julbord! Anyhowzle, jag har förberett ett litet tal, men jag vet inte riktigt om tiden är mogen/publiken är rätt för att kunna ta den. Det är liksom min humor. Den är ganska elak. Många av mina vänner delar inte den humorn... Vi får se hur det blir med den saken.

Over and out!

Dagens observation: Folk i Stockholm trängs.

När jag skulle åka hem ifrån jobbet idag, lagom trött, irriterad, hungrig och slagsmålsbenägen ställde sig en kvinna precis framför mig, ett par centimeter från mitt ansikte, precis när tåget kom. Inte för att det var ovanligt mycket folk på perrongen, inte för att det var ovanligt mycket folk på tåget, utan helt enkelt för att hon kände ett behov av att komma på först. Nu är det här kanske inte en sensation i sig, but the thing is det här händer hela tiden. Jag har åkt kommunalt i många olika städer i många olika världsdelar (oh dear, I sound so smug...) och ingenstans har människor en sådan benägenhet att trängas utan anledning.

Om det vore tusentals människor och ett tåg, skulle jag kanske förstå det, men i själva verket händer det här inte bara då, utan jämt. Och nu snackar vi inte bara på perronger. En stockholmare måste ha vassa armbågar.

Jag tror att det på något sätt hänger ihop med att alla är så stressade. Vilket i sin tur hänger ihop med att ingen vill vara/vänta ute i kylan och mörkret. Jävla vinter! 

Vad vi skulle behöva i det här landet är en artificiell sol som man kunde sätta på på vintern. Den kan ju få sno en massa energi från Lappland under sommaren när det aldrig blir natt där, och sen kan den lagra det fram till vintern, då någon går och sätter på The Sol-O-Matic och alla är happy campers! 

Boy, am I smart! 

Det är okej om det börjar snöa nu. Jag lovar! Jag hade ändå inte tänkt gå utanförför dörr'n mer idag.
Jag skulle till och med kunna sträcka mig as far as to say att det skulle fungera om det snöade imorn bitti när jag ska åka till jobbet. Men bara för att det är Lucia...

Normalt älskar jag snö - men hatar när det snöar. Men tyvärr är ju det ett nödvändigt ont om man vill ha vita grantoppar.

Kan det inte alltid bara snöa på natten? Kan inte det vara liksom a law of physics? Omutbar.

Nu börjar julkänslan infinna sig hos mig, men ingen riktig jul utan snö! Resten av året är det bara skönt om man slipper frysa häcken av sig, men en white christmas (haha, tänker på dåliga knarkskämt...) - det är fan tradition! (vilket det inte är, men i ens egen, förskönade, idylliska bild av julen  är det snö och tända ljus, en jul där Kalles och Sven-Bertils eller-vad-han-nu-heter jul faktiskt fortfarande är roligt, och hela stora släkten är samlade - och sams. Och där är det snö!)

Men det får absolut inte vara minusgrader.

Det är helt otroligt vad gitarrer kan göra med människor! 

Ta en helt vanlig kille som du skulle passera på gatan utan att reagera, ge honom en gitarr (och helst  vetskapen om hur man använder den) och ställ honom på en scen. Ta sedan 200-3000 personer och ställ dem framför honom. Vips, har du en snygg kille! 

Formeln är ofelbar. 

Det kan i de flesta fall fungera med ett piano också, men resultaten blir ojämförbara om du använder ett trumset, en bas, eller (no, god forbid!) en keyboard. 

Det är läskigt vad förutsägbar man är egentligen...