Perfect?
Jag var aldrig en cool kid. Jag hade väldigt dålig hy och var på gränsen till lite småknubbig. Hade väl en egen klädstil, men vad hjälpte det när den var katastrofal? Jag tyckte om film, men favorifilmen var ganska länge Titanic (för "Leo var ju såååå söt i den, hihihi!"). Jag lyssnade på musik, men favoriterna hade gått från Carola, via Spice Girls och Backstreet Boys till amerikanska poprock-band som Blessid Union of Souls och Matchbox 20. Det finns ungar som är töntiga, men så speciella att de blir coola ändå. En sådan var inte jag.
Det var år 2000 och jag satt i en bil någonstans strax utanför Kuala Lumpur. På den tiden var det forfarande bärbara CD-spelare som gällde, så man fick noga välja vilka 15 skivor man kunde packa ner i CD-caset när man skulle ut och resa. Ett par dagar in på den här resan hade jag redan tröttnat på alla mina skivor (de flesta var blandskivor som hette "Mina favoriter vol. x") och frågade min storebror om jag inte kunde få låna någon skiva som han inte lyssnade på? Motvilligt gav han sitt medgivande och räckte över sitt cd-case. Ganska snabbt fastnade jag för en skiva täckt med ett blått mönster. Bredvid fanns en nästan likadan skiva i rosa. Kanonfint! Det här måste undersökas!
Första lyssningen var ganska brutal. Det var hårt, vilket i och för sig inte var något särskilt främmande för mig. En låt började med raden "The world is a vampire..." och den var lite too much for me to handle. Jag lyssnade hursomhelst igenom båda skivorna och tänkte sedan inte mer på det. Men så på kvällen hade jag fått en av låtarna på hjärnan. To Forgive vägrade släppa mig och jag var tvungen att lyssna på den en gång till när vi kom tillbaka till hotellet efter middagen. Och en gång till. Och en gång till... I en annan låt trodde jag att de sjöng mitt namn (vilket aldrig händer ) och följaktligen var detta på väg att bli min nya favoritskiva ( när jag förstod att det var "stumbleine" de sjöng spelade det ingen roll längre). År 2001 och jag kom hem från Malaysia som en ny människa med Mellon Collie and the Infinite Sadness som nytt favoritalbum och The Smashing Pumpkins som nytt favoritband. Det var liksom där det vände. Det var då jag blev intresserad, verkligen intresserad av musik. De var min första musikaliska kärlek. Jag lyssnade in mig på ALLT jag kunde komma över. Alla album, alla obskyra b-sidor - allt. Och jag älskade allt. Dessutom fanns så många intressanta historier om bandet, alltihop var så fascinerande. Drogrelaterade dödsfall, problematiska uppväxter, maktkamp, allianser och interna förhållanden mellan gitarrister och bassister. Osis att de just hade splittrats...
Jag kunde sitta hemma i timtals och surfa efter setlistor från spelningar de hade gjort i Phoenix 1996 och läsa transcripts från tv-intervjuer och mellansnacket på konserter(!). Alla arbeten jag skrev i skolan inleddes eller avslutades med citat från en Pumpkins-låt - alltid fanns det något som passade. Deras back catalogue var som min bibel. Varje gång någon fyllde år gav jag bort en blandskiva med... bara Pumpkins-låtar... Jag var helt besatt.
Även jag gick vidare från min första kärlek och fann så småningom att there's plenty of fish in the sea. Men den första kärleken har alltid en speciell plats i hjärtat.
Igår spelade "The Smashing Pumpkins" i Stockholm. Men det var ju inte riktigt på riktigt. Halva bandet är ersatta av semi-kopior och även om man kan hävda att det är Billy Corgan som är bandet så är det ju aldrig samma sak. Det kan aldrig bli samma sak. Kanske är Billy trött på att spela samma låtar som för 15 år sedan, eller kanske känner han lojalitet/avsky för det originalet och kan därför inte spela dem såsom de borde låta. Istället distortade de låtarna till knapp igenkännbarhet. Bäst var, överraskande nog, Lily (My One And Only). Spelningen i övrigt var helt okej och jag var länge nöjd. Tyvärr skulle de dra ut på den alldeles för länge och jag blev ledsen både på mig själv och på dem när jag i slutet kom på mig själv med att hoppas på att lamporna kunde tändas snart. Jag kunde inte förmå mig att gå innan lamporna tändes, men kanske var det så jag borde ha gjort. Nu lämnade jag Hovet med en bitter eftersmak.
"I know we're just like old friends
We just can't pretend
That lovers make amends
We are reasons so unreal
We can't help but feel that something has been lost
Next time I promise we'll be...
...Perfect..."
Det var år 2000 och jag satt i en bil någonstans strax utanför Kuala Lumpur. På den tiden var det forfarande bärbara CD-spelare som gällde, så man fick noga välja vilka 15 skivor man kunde packa ner i CD-caset när man skulle ut och resa. Ett par dagar in på den här resan hade jag redan tröttnat på alla mina skivor (de flesta var blandskivor som hette "Mina favoriter vol. x") och frågade min storebror om jag inte kunde få låna någon skiva som han inte lyssnade på? Motvilligt gav han sitt medgivande och räckte över sitt cd-case. Ganska snabbt fastnade jag för en skiva täckt med ett blått mönster. Bredvid fanns en nästan likadan skiva i rosa. Kanonfint! Det här måste undersökas!
Första lyssningen var ganska brutal. Det var hårt, vilket i och för sig inte var något särskilt främmande för mig. En låt började med raden "The world is a vampire..." och den var lite too much for me to handle. Jag lyssnade hursomhelst igenom båda skivorna och tänkte sedan inte mer på det. Men så på kvällen hade jag fått en av låtarna på hjärnan. To Forgive vägrade släppa mig och jag var tvungen att lyssna på den en gång till när vi kom tillbaka till hotellet efter middagen. Och en gång till. Och en gång till... I en annan låt trodde jag att de sjöng mitt namn (vilket aldrig händer ) och följaktligen var detta på väg att bli min nya favoritskiva ( när jag förstod att det var "stumbleine" de sjöng spelade det ingen roll längre). År 2001 och jag kom hem från Malaysia som en ny människa med Mellon Collie and the Infinite Sadness som nytt favoritalbum och The Smashing Pumpkins som nytt favoritband. Det var liksom där det vände. Det var då jag blev intresserad, verkligen intresserad av musik. De var min första musikaliska kärlek. Jag lyssnade in mig på ALLT jag kunde komma över. Alla album, alla obskyra b-sidor - allt. Och jag älskade allt. Dessutom fanns så många intressanta historier om bandet, alltihop var så fascinerande. Drogrelaterade dödsfall, problematiska uppväxter, maktkamp, allianser och interna förhållanden mellan gitarrister och bassister. Osis att de just hade splittrats...
Jag kunde sitta hemma i timtals och surfa efter setlistor från spelningar de hade gjort i Phoenix 1996 och läsa transcripts från tv-intervjuer och mellansnacket på konserter(!). Alla arbeten jag skrev i skolan inleddes eller avslutades med citat från en Pumpkins-låt - alltid fanns det något som passade. Deras back catalogue var som min bibel. Varje gång någon fyllde år gav jag bort en blandskiva med... bara Pumpkins-låtar... Jag var helt besatt.
Även jag gick vidare från min första kärlek och fann så småningom att there's plenty of fish in the sea. Men den första kärleken har alltid en speciell plats i hjärtat.
Igår spelade "The Smashing Pumpkins" i Stockholm. Men det var ju inte riktigt på riktigt. Halva bandet är ersatta av semi-kopior och även om man kan hävda att det är Billy Corgan som är bandet så är det ju aldrig samma sak. Det kan aldrig bli samma sak. Kanske är Billy trött på att spela samma låtar som för 15 år sedan, eller kanske känner han lojalitet/avsky för det originalet och kan därför inte spela dem såsom de borde låta. Istället distortade de låtarna till knapp igenkännbarhet. Bäst var, överraskande nog, Lily (My One And Only). Spelningen i övrigt var helt okej och jag var länge nöjd. Tyvärr skulle de dra ut på den alldeles för länge och jag blev ledsen både på mig själv och på dem när jag i slutet kom på mig själv med att hoppas på att lamporna kunde tändas snart. Jag kunde inte förmå mig att gå innan lamporna tändes, men kanske var det så jag borde ha gjort. Nu lämnade jag Hovet med en bitter eftersmak.
"I know we're just like old friends
We just can't pretend
That lovers make amends
We are reasons so unreal
We can't help but feel that something has been lost
Next time I promise we'll be...
...Perfect..."
Kommentarer
Trackback