Eventually It'll Break Your Heart
Oj, det kommer att bli en lång vår. Det är extremt många timmar schemalagd undervisning, minst fem tentor, två uppsatser och fyra arbeten. Än så länge...
Dessutom har, well you can guess who, envisats med att anmäla sig till samma grupper som mig, so I guess I'll be seeing a lot of him. Varken vill eller orkar förklara hans beteende, men innan var det ännu värre med smicker och konformism också. Inte konstigt att en tjej får för sig något. Eller så var det just bara en tjej som fick för sig något inte helt överensstämmande med den verkliga världen. Utifrån praxis ter sig det mer troligt.
Äh, vi kommer säkert fixa det galant. Ge mig en vecka så har vinden vänt och jag kommer fråga mig själv hur tänkte jag där? Och när jag/vi väl har kommit dit är det alltid roligt med nya vänner.
Det är lite lustigt hur det sällan blir som man tänkt sig. Jag kände mig så otroligt sviken i början av september när alla hade delat upp sig i grupper utan att säga något till mig. "Ooops, blev du över, vi tänkte inte på det", svarade de när jag sa "hörrni, vi måste fixa de här grupperna på något snitsigt sätt, eftersom vi är sju och det ska vara grupper om tre". De hade ju åtminstone kunnat säga något så jag hade kunnat snacka ihop mig med någon annan kunde ju tyckas... Sedan dess har de varit väldigt, väldigt snälla. Och jag är väldigt glad att det blev som det blev eftersom jag lärde känna nya människor, sköna människor. Det kunde ju ioch för sig ha gått åt skogen också, de kunde ju ha varit Hitler och Napoleon Bonaparte reinkarnerade (Hitler, Napoloeon och Loveseat - det skulle bli ett intressant samarbete...), men nu blev det ju inte så. Aldrig hade jag heller trott att jag efter grupparbeten mer skulle se dem, eftersom jag knappt sett dem innan. Men det blev som det blev. Och framöver får det bli som det blir. För vad jag än planerar, hittar på och dagdrömmer om så blir det sällan så. Oftast blir det mycket bättre.
Till slut...
Dagens låt: Hästpojken - Andas