Birds
Vaknade just av fågelkvitter och morgonsol. Okej, det kanske är lite för tidigt att börja glädjas över våren, men ändå. Härligt var det. Apokalyptikern i mig undrar dock om det är normalt i början av januari? Är det inte typ bara domherrar som ska finnas kvar här då? Och efter två veckors fågeltema på NO:n i 9:an (bara i Sverige, kids, bara i Sverige...), självklart med en obligatorisk avslutande fågelskådning kl. 04 på morgonen, (vi kände oss verkligen berikade och som om det var början på ett nytt liv när vi kom hem och hade fått se exotiska arter som blåmesar och talgoxar...) känner jag igen en domherres kvitter och det låter inte sådär.
Skrev ett inlägg igår som inte gick att publicera. Efter år av långa, långa (självklart alltid de bästa) inlägg som inte publicerats, inte sparats och för alltid förlorats (nu låter det som om det här är på väg att bli en movietrailer: "After years of... Forever lost...But THIS spring") har jag blivit lite rutinerad och vidtar åtgärder för att slippa sådana nederlag. Här kommer därför gårdagens tankar (för jag vill komma ihåg dem), all for your reading pleasure:
Hahaha. Jag har visst sovit på en bläckpenna i natt.
Det syns.
Ryggen är full av bläckstreck. Jag måste ha varit trött...
Har inte kunnat sova på hela "jullovet" och sömnproblemen har bara förvärrats med tiden. Det har gått så långt att jag har börjat överväga att införskaffa...preparat...
I natt sov jag två timmar inför tentan. Underbar uppladdning. Inte för att satt uppe och panikpluggade in i det sista, utan för att jag låg och vred mig. Vid kl. 03 gjordes dock ett undantag och konkurrensrätten bankades in. Det var på det sättet bläckpennan hamnade i sängen, för övrigt. När jag skulle stiga upp imorse var jag lite osäker på vad som var upp och vad som var ner. Hoppas att det faktum att vi nu är post tentor kan hjälpa sömnen lite på traven.
Och så plötsligt händer det, det går över. Tänk om det har gjort det nu, vad skönt det vore!
Jag tror faktiskt att det är precis så bra.
Det hände idag. Jag stannade upp en stund och kände efter - och brydde mig inte. Ingen sorg, irritation eller ens revanschlusta.Helt plötsligt infann sig någon slags acceptans. Och jag undrar "hur fan tänkte jag egentligen?"
Hoppas att det inte är tillfälligt. Men glöm inte att det här inte gör allt jag tidigare skrivit mindre sant.
Jag tycker fanimej om mig själv, även om inte du gör det.
Dagens bok: Douglas Coupland - Girlfriend In A Coma