Loveseat's blogg

Egentligen är det ganska lätt. Jag gillar solsken, helt enkelt. Är det sol blir jag glad, är det inte sol, jag då vet man aldrig. Rätt så primitivt.

Jag tycker ockå om söndagar. Det är dagen då man kan ta hand om allt det där man inte hunnit med. Komma ikapp med kurslitteraturen (för första gången på länge, länge anstränger jag mig för att läsa litteraturen ockå - undrar hur länge det håller den här gången...), ta hand om fötterna, skriva ansökningar, göra matlådor.
Söndagar går nästan som på rutin. Varje söndag börjar, trots enorm Gunde-varning, på samma sätt: en rejäl frukost och sedan en långpromenad. Oftast blir det dessutom samma, otroligt originella, runda: den runt sjön. 
Sådan här dagar som det var idag är det extra fint. Mjukt ljus som strilar mellan träden, solen värmer lite och Beirut's dragspel leker i mina öron. Det var nästan så att man kunde låtsas att man var i ett vårigt Frankrike. Vilket i och för sig vore ganska idiotiskt eftersom det var så fint då och där...
 
Anyways, det jag skulle komma till innan jag blev all mooshy och pseudo-poetisk  var att jag på dagens promenad såg vad som mycket möjligen skulle kunna ha varit det sötaste en människa någonsin fått se. 
Den här sjön ifråga är ganska avlång och vid ena kortändan är den enda vägen runt sjön, över den. Där har någon nämligen byggt en liten bro och vid denna bro brukar änderna hänga/flyta och snacka skit hela dagarna. Nu hade vattnet vid sjöns kortändor frusit och änderna fick trampa omkring på isen istället för att simma (vilket måste vara svinkallt! Tänk dig själv att gå barfota på is i flera timmar, det verkar dumt.), men änder är ju änder och de löser problemet med bravur. Svårare blev det dock för dem när det kom männiksor som skulle kasta brödsmulor åt dem. Då var de inte så coola längre, änderna. Tänk dig ett gäng på 10 änder, de står tätt ihop och tittar förväntansfullt upp på ett par människor som står med en limpa i händerna och kastar en smula åt änderna, som alla handlöst kastar sig mot smulan. Men is är halt och istället för att komma någon vart glider deras fötter bara bort. Och änder är ganska dumma, de lär sig inte. Gång på gång kommer en smula, alla börjar tjattra och försöker, försöker förflytta sina kroppar mot smulans nedslagsplats, men de kommer ingenstans. Alla änderna bara ligger där i en stor and-hög som ett stort biologiskt skämt och Moder Natur sitter var hon nu sitter och kippar efter andan mellan skrattattackerna. Stackars änder.       


Dagens tips: Det är roligt att laga mat med Manu Chao på hög volym.

Dagens låt: Beirut - The Penalty