He Ain't Heavy
Vad är det man säger: after a big rise comes the big fall? What goes up must come down?
Hursomhelst är det som infunnit sig efter den egentligen anspråkslösa, men osedvanligt underbara helgen en stor känsla av tomhet. Det tog liksom tvärstopp. Rent logiskt borde jag även fortsättningsvis vara on top of the world eftersom plugget mjukstartar, jag har långhelg och det finns anledning till festligheter i helgen (som om det behövs en anledning...). Istället finns där mest tomhet. En känsla av att det är på väg att ta slut istället för att det just börjar.
Kanske har det att göra med att jag byggt upp fantasier om hur allt var på väg att börja, men så var det inte så i verkligheten. Saker jag hade längtat efter gick i stöpet då personer jag räknat med inte ens kom dit.
Eller så har det att göra med att min bror ska iväg i 7 månader. Min bror och jag har en speciell historia. We go way back! Nämen seriöst, i de yngre tonåren var vi väldigt bra vänner. Väldigt bra. Ovanligt bra. Sedan flyttade våra föräldrar iväg och vi bodde själva, tillsammans ( vilket för övrigt är en mycket bra låt av The Strokes). Med tiden blev vi också allt mer själva, även fast vi bodde tillsammans. Till skillnad från andra syskonpar, som brukar bli bättre vänner när de blir äldre, tror jag att vår vänskap peakade tidigt och även om den säkert kommer att bli bättre än vad den är just nu (inte för att den är jättedålig) så kommer den nog aldrig kunna bli så bra som den en gång var.
Med denna bakgrundsinformation, plus det faktum att hela familjen fortfarande bor ihop, även fast han är 23 och jag är ....eehhhm..lite yngre...(jag är inte puckad, jag vet att åldern finns att ta reda på, men ålder är väl ett känsligt ämne för vem som helst. Ungefär som partisympatier), vilket inte är helt vanligt det heller (om inte ungarna har flyttat ut har väl oftast en förälder gjort det), ter det sig kanske inte så konstigt om jag kommer att sakna min bror litegranna...sådär...? I lördags var vi båda ute och härjade på varsitt håll och han kom hem senare än mig. Jag vaknar alltid när han kommer upp för trappan, så jag var, om än knappt, så vid medvetande när han öppnade dörren till mitt rum (vilket jag väljer att tro var) för att kolla så att jag också hade kommit hem ordentligt. Det är sånt storebröder är till för. Men jag blev lite rörd.
Dagens låt: The Hollies - He Ain't Heavy; He's My Brother
Om du kände honom skulle du fatta.
Hursomhelst är det som infunnit sig efter den egentligen anspråkslösa, men osedvanligt underbara helgen en stor känsla av tomhet. Det tog liksom tvärstopp. Rent logiskt borde jag även fortsättningsvis vara on top of the world eftersom plugget mjukstartar, jag har långhelg och det finns anledning till festligheter i helgen (som om det behövs en anledning...). Istället finns där mest tomhet. En känsla av att det är på väg att ta slut istället för att det just börjar.
Kanske har det att göra med att jag byggt upp fantasier om hur allt var på väg att börja, men så var det inte så i verkligheten. Saker jag hade längtat efter gick i stöpet då personer jag räknat med inte ens kom dit.
Eller så har det att göra med att min bror ska iväg i 7 månader. Min bror och jag har en speciell historia. We go way back! Nämen seriöst, i de yngre tonåren var vi väldigt bra vänner. Väldigt bra. Ovanligt bra. Sedan flyttade våra föräldrar iväg och vi bodde själva, tillsammans ( vilket för övrigt är en mycket bra låt av The Strokes). Med tiden blev vi också allt mer själva, även fast vi bodde tillsammans. Till skillnad från andra syskonpar, som brukar bli bättre vänner när de blir äldre, tror jag att vår vänskap peakade tidigt och även om den säkert kommer att bli bättre än vad den är just nu (inte för att den är jättedålig) så kommer den nog aldrig kunna bli så bra som den en gång var.
Med denna bakgrundsinformation, plus det faktum att hela familjen fortfarande bor ihop, även fast han är 23 och jag är ....eehhhm..lite yngre...(jag är inte puckad, jag vet att åldern finns att ta reda på, men ålder är väl ett känsligt ämne för vem som helst. Ungefär som partisympatier), vilket inte är helt vanligt det heller (om inte ungarna har flyttat ut har väl oftast en förälder gjort det), ter det sig kanske inte så konstigt om jag kommer att sakna min bror litegranna...sådär...? I lördags var vi båda ute och härjade på varsitt håll och han kom hem senare än mig. Jag vaknar alltid när han kommer upp för trappan, så jag var, om än knappt, så vid medvetande när han öppnade dörren till mitt rum (vilket jag väljer att tro var) för att kolla så att jag också hade kommit hem ordentligt. Det är sånt storebröder är till för. Men jag blev lite rörd.
Dagens låt: The Hollies - He Ain't Heavy; He's My Brother
Om du kände honom skulle du fatta.
Kommentarer
Postat av: Lania
Haha, jag fattar.
Trackback