Rags to...Rags...
Jaha, så åkte jag på en släng av väldigt dåligt självförtroende igen.
Min första tanke var att jag skulle sluta äta. Men så fick tanken gro lite och så kom jag på att det verkade vara en osedvanligt dum idé eftersom ett sådant tilltag sällan löser några problem. Annat än utseendemässigt förstås.
Men så pass gammal i gemet har jag iallafall blivit att jag har insett att man aldrig någonsin kommer att vara smal nog. Framförallt inte de tjejer som inte äter. Och mer eller mindre ful kommer jag också alltid att vara eftersom jag inte är överförtjust i att låta andra skära i mig. Men å andra sidan är alla andra också mer eller mindre fula.
Nästa punkt på åtgärdsprogrammet var att sluta prata. Ofta säger min stora käft en massa skit och sen återspelar jag scenen i huvudet och tänker "vad fan tänkte jag egentligen?". Det här med att inte prata höll hela morgonen (förutom när jag skvätte fetaost och solrosfrön över hela köket och vardagsrummet och skällde ut matlådan så att han hade dragit öronen tillbaka om han haft några, vilket han inte hade eftersom han var en fyrkantig låda i plast). Det höll ända tills jag kom till skolan. Första personen jag träffade hälsade jag på genom att nicka bakåt och andra personen fick en Silvia-vinkning. När personen på platsen bredvid började ställa en massa frågor, en massa frågor som inte gick att svara jakande eller nekande på, då blev det jobbigt och jag bestämd mig för att dumpa den idén också.
Nu är jag inne på att klä mig uteslutande i svart, sloka lite med axlarna (it comes all natural), nagla fast blicken i marken, svara på frågor i en knappt hörbar ton och aldrig, inte under några som helst omständigheter, starta konversationer själv.
Då kanske ingen läger märke till mig och då kanske jag iallafall slipper göra bort mig. Då räcker det med att jag själv tycker att jag är lite B-betonad, så kan resten av världen skita i vilket.
Lustigt; saker som borde göra mog glad gör mig istället osäker och ledsen. Det är som att vara 15 år all over again. Självklart får ju Smashing Pumpkins dra ett tungt släp då och får följaktligen står för dagens låt.
Dagens låt: The Smashing Pumpkins - We Only Come Out at Night
Min första tanke var att jag skulle sluta äta. Men så fick tanken gro lite och så kom jag på att det verkade vara en osedvanligt dum idé eftersom ett sådant tilltag sällan löser några problem. Annat än utseendemässigt förstås.
Men så pass gammal i gemet har jag iallafall blivit att jag har insett att man aldrig någonsin kommer att vara smal nog. Framförallt inte de tjejer som inte äter. Och mer eller mindre ful kommer jag också alltid att vara eftersom jag inte är överförtjust i att låta andra skära i mig. Men å andra sidan är alla andra också mer eller mindre fula.
Nästa punkt på åtgärdsprogrammet var att sluta prata. Ofta säger min stora käft en massa skit och sen återspelar jag scenen i huvudet och tänker "vad fan tänkte jag egentligen?". Det här med att inte prata höll hela morgonen (förutom när jag skvätte fetaost och solrosfrön över hela köket och vardagsrummet och skällde ut matlådan så att han hade dragit öronen tillbaka om han haft några, vilket han inte hade eftersom han var en fyrkantig låda i plast). Det höll ända tills jag kom till skolan. Första personen jag träffade hälsade jag på genom att nicka bakåt och andra personen fick en Silvia-vinkning. När personen på platsen bredvid började ställa en massa frågor, en massa frågor som inte gick att svara jakande eller nekande på, då blev det jobbigt och jag bestämd mig för att dumpa den idén också.
Nu är jag inne på att klä mig uteslutande i svart, sloka lite med axlarna (it comes all natural), nagla fast blicken i marken, svara på frågor i en knappt hörbar ton och aldrig, inte under några som helst omständigheter, starta konversationer själv.
Då kanske ingen läger märke till mig och då kanske jag iallafall slipper göra bort mig. Då räcker det med att jag själv tycker att jag är lite B-betonad, så kan resten av världen skita i vilket.
Lustigt; saker som borde göra mog glad gör mig istället osäker och ledsen. Det är som att vara 15 år all over again. Självklart får ju Smashing Pumpkins dra ett tungt släp då och får följaktligen står för dagens låt.
Dagens låt: The Smashing Pumpkins - We Only Come Out at Night
Kommentarer
Trackback