Loveseat's blogg

Varför blir jag alltid intresserad av helt fel killar?

Det är inte de som klär sig snyggt. Det är aldrig de som lyssnar på rätt musik. Det är sällan de som jag skulle ha särskilt mycket gemensamt med.
Snygga killar som klär sig bra är, ja, just snygga killar som klär sig bra. Oftast inget mer än det när min intresseradar jobbar. Det är ju jävligt dumt, det är ju dem jag vill vara intressad av! Jag menar inte att de jag faktiskt blir intressead av är fula, nej, klart de måste vara snygga, men de är aldrig snyggast. Och de är framförallt aldrig så som jag skulle beskriva om någon bad mig idealisera. Det där med att ha något gemensamt skulle man ju annars tycka borde vara ett starkt kriterium, men tyvärr är ju valet ungefär lika medvetet som att äta just det 53:e russinet (räknat uppifrån) i russinkartongen.
Nej, det måste vara något annat, (förhoppningsvis) viktigare.
 
Och ännu värre är det med mina vänner. Man skulle ju kunna tro att jag hade vänner som är lika mig själv. Samma intressen, samma värderingar, liknande smak (i väsentliga frågor i.e. musik, film etc.), stora badbyxor, klarar 130 i bänkpress osv. Allt det där viktiga. Men nej.
Mina vänner, nya som gamla, vill gå på Cafét eller White Room (wtf mate!), vill se den senaste rom-comen, tycker att basshunter är en betydande del av den svenska musikfloran, äger kroppsdelar som börjar spatta när Crazy Frog spelas på golvet, idrottar inte alls, har absolut ingen aning om hur en genomsnittlig startelva i AIK skulle kunna se ut, shoppar på Gina Tricot och äter helst svenskt, italienskt eller amerikanskt (dvs. pizza, pasta, sallad eller hamburgare). 
Missförstå mig rätt: jag avgudar mina vänner. Att en självcentrerad och ignorant person som jag ens fått några vänner är ett smärre mirakel i sig, att de sedan står ut med mig i vått och torrt är otroligt. 
Men varför har jag inte vänner som jag träffar varje dag som jag kan byta skivor med? Som vill se Little Miss Sunshine? Som vill hänga på Söder?  
Vad gör jag för fel? Alla andra tycks ju umgås med andra människor som har liknande intressen och smak. Och i båda mina "gäng" är jag liksom en outsider. Alla de andra har liknande intressen och smak.

Är det här någon slags självföraktsreaktion stöpt i formen jag-har-svårt-för-mig-själv-så-jag-undviker-alla-andra-som-liknar-mig?

Knepigt är det iallafall.

Dagens bästa säljtrick: knäckebrödskampanjen med bilder på stränder eller bara en bikini med uppmaningen "Du hinner!" Genious!