Loveseat's blogg

"The grass is greener on the other side, I've told some people now to know it.
Forget your own lawn, come over to mine!"

Det är de där låtarna, de som får en att le, som får blodet att krulla ihop sig i hjärtat, det är de man önskar att alla kunde få höra. Fast det är väl kanske snarare känslan man vill att de ska kunna uppleva, oavsett vilken musik som framkallar den. Om alla kunde känna så när de lyssnade på rätt musik är jag övertygad om att Stockholm skulle vara en otroligt mycket varmare plats. Vi pratar metaforisk nu, clearly.
Det är svårt att inte känna sig snäll och låta alla andra kliva på t-banan före, resa sig från sin plats om det kommer en tant, eller le åt busschauffören när man hamnar i den där stämningen.

Står där på perrongen på T-centralen och det rycker i mungiporna, du vill sjunga med. Av respekt för resten av alla levande organismer avstår du, men du lyckas inte hindra högerfoten från att följa basslingan. Efter en liten stund blir du väldigt trött i skenbenet och övergår istället till att lyfta hälen. I samma veva börjar vänsterhanden slå emot låret. Snart kommer den bästa biten i hela låten och dina axlar vet det. Där står du alltså och ser ut som en gogo-dansare i tvångströja på en tunnelbaneperrong och har minst 10 fascinerade åskadare. Det går upp ett liljeholmen för dig. Fast du skäms ändå inte, vafan, it's their loss att de inte hör det du hör! Du är inte töntig, du är frisläppt!  

Dagens replik: Dylan Moran - Children are exactly like drunks! They look like drunks, they walk like drunks, they act like drunks. "Come on now, its time to get out of the bath now!" "NO!"  Yes, it is, you look like a raisin!" "Nooooo!" Could you please refrain from totally unprovoked violence for just one second? "Noooooaaawwaaoo!"   

Okej, det lät bättre när han sa det.
Men det var kul.

Bara så att du vet liksom.