Loveseat's blogg

Det började på en gammal sliten scen i en bortglömd källarlokal. Som så många gånger förr var det en gitarr inblandad. (But of course).  Men sedan hände det ingenting egentligen.

Och ingenting och ingenting och ingenting.

Det dröjde till slutet av november, då jag helt plötsligt såg honom igen. Han hade ju funnits där ute i periferin någonstans hela tiden, men plötslig såg jag honom igen. Varje dag.

Och sen var han fast där. Plötsligt hade jag stenkoll på vart han gillar att sitta i aulan, vilka han hänger med, hur han klär sig och spetsade öronen så fort någon av mina polare sa något om honom

Självklart är det helt fel. Finns inte enda vettig anledning. Precis som vanligt.

Varför gör jag alltid såhär?  

Det fortsätter precis som vanligt. Jag råkar titta väldigt mycket åt hans håll. Så fort han tittar åt mitt håll tittar jag bort och ser inte alls så stencool och oberörd ut som man hoppas.

Och så fortsätter det. Skulle aldrig i livet erkänna eller säga något till mina polare, för att inte tala om att faktiskt hinta något till honom.

Så då går man där, låtsas vara cool och självständig, aldrig över huvud taget intresserad av någon (alla andra spelar i en lägre division, förutom Fab Moretti kanske då...) och äts upp inifrån av inaktivitet. Varför kan man inte bara vara lite mer slampig, supa sig full och hångla upp någon lite oftare?

 

Varför känner jag mig fortfarande som en hormonstinn 14-åring?

Kanske har det med längden att göra...  

Det är förresten svårt att skriva med röda naglar, man blir liksom psykad av sina egna fingrar om man tittar på tangentbordet. Som en parentes i tillvaron sådär bara...  


Dagens soundtrack:  

”…or you can wait for ages
watch your compost turn to coal
but time is contagious
everybody's getting old
so you can sit on chimneys
put some fire up your ass
no need to know what you're doing or looking for
but if anyone should ask...” 

Har spelat Coconut Skins tretton gånger på ett dygn.