Way Out West
Det känns som att jag borde skriva något om Way Out West. För att berätta och för att komma ihåg.
Men saken är den att det skulle bli så himla mycket att berätta. Och att minnas blir nog definitivt inga problem.
Låt oss bara konstatera att:
- Manu Chao är en bra liveakt
- Inga spelningar är så bra som de i sommarnatten
- Det är jobbigt med låtar som du hör live innan du hör dem på skiva eftersom liveversioner alltid är bättre och får de inspelade versionerna att verka sega
- Ha inte på dig tighta stuprör om det är sol, 28 grader varmt och 98% luftfuktighet
- Är du lite snitsig kan du få en kofta att se ut som en kjol
- Johannas mamma är mysig
- Börja alltid med att kolla bakfickorna om du tror dig ha tappat något
- Mediafolk och andra VIP:s (typiskt sett skivbolagsrepresentanter och kompisars kompisar till trummisen i något halvstort band) tror att de är världens mittpunkt och anser sig därför vara aningen fiinare än resten av packet
Jag vet inte vad mer jag ska säga. Eftersom jag i Italien mördade kameran med mitt arsle kan jag tyvärr inte bjuda på några illustrationer. Men.
Det var vackert.
(Det enda som gör lite, för att inte säga mycket, ont är att festivalen tvingade mig att välja bort Smashing Pumpkins på Cirkus. Mina barndomsidoler. Men den dagen då de bästa händelserna inte krockar är den dagen då tiden stannat.)