Loveseat's blogg

Igår var jag på halvt släktkalas på Waxholms Hotell för att fira mina mormors bemärkelsedag. 77 jordsnurr har hon hunnit upp i.

Ordet jordsnurr får mig alltid att tänka på det numer nedlagda tv-programmet Bullen.
..."Och kom ihåg: killen i filmen är inte killen som har skrivit brevet."
"Hej bullen! Jag är en kille på 13 jordsnurr (13 vårar var också ett frekvent använt uttryck) och jag har ett problem..."

Det faktum att min mormor hunnit bli 77 år skrämmer mig lite. Min mormor är, precis som de flesta andra mormödrar, världens bästa. Och varje dag i tidningen bläddrar jag förbi dödsannonserna och ser Gerda, född 1933 har avlidit. Jack, född 1936 har avlidit. Ingrid, född 1935 har avlidit. Karl, född 1932 har avlidit. Alla yngre än min mormor. Det gör mig lite rädd att min mormor börjar närma sig kanten. 

Att jag själv ska dö känns inte särskilt skrämmande. Dels beror det på ungdomlig optimism och känslan av odödlighet, men det beror också på att dör jag så dör jag. Jag har inga som helst föreställningar på den andra sidan. Att det ens ska finnas någon annan form av existens. Än. Men skulle jag dö är det inget jag behöver leva med. Skulle å andra sidan min mormor dö är det något jag tvingas bearbeta. Att det på något sätt finns ett liv utan henne också. 

Om alla bara visste hur mycket de betyder för så många andra.    


Dagens soundtrack: John Legend - It Don't Have To Change


Insåg just att det här ligger mycket bra till för att vara det mest pretentiösa jag någonsin skrivit. Det är lungt, världen behöver lite kärlek. Det är du och jag, Bono.