Common People
Nu var det väldigt länge sedan sist. Ibland blir det ju så. Man tänker att nu ska jag inte skriva något förrän jag har någonting att skriva om och så slutar det alltid med att man till slut sätter sig ned och skriver något emotionellt, introvert dravel som ändå bara är skit.
Men, men. Nu var det alltså dags att lufta skorstenen igen.
För det här med relationer är inte riktigt min grej. Jag är inte en sån där peoples? person. Vissa människor har en tendens att liksom alltid säga helt fel saker, känna sig lite obekväma när de på förfesten blir lämnade ensamma i hörnsoffan när deras vänner (sedan tidigare) går för att fylla på glasen. Trots att det finns en massa andra människor att prata med. En sådan är jag. Lite rädd för andra människor. Vilket är väldigt onödigt - de är ju inte mer än människor.
Det vore guld värt att vara bra på att mingla, när som helst, var som helst, eller att kunna stoppa sin glappande käft och tänka efter lite innan man säger det där otroligt puckade.
Eller att ha någon som helst radar för på vilket sätt någon är intresserad av en. Jag har fan ingen jävla aning. Jag har gett upp. Om man nu kan ge upp redan innan man börjat.
Det är svårt att förstå hur killar tänker. Strular han med henne precis framför mig på dansgolvet för att göra mig avundsjuk eller för att demonstrativt påpeka att han inte är intresserad? Eller tänker han inte ens på att jag står där? Antagligen inte.
Och varför bryr jag mig? Jag är ju inte intresserad. Även om det vore väldigt smidigt, logiskt och uppnåeligt så är det helt enkelt någonting som fattas. Väldigt opraktiskt.
Dagens låt: Moneybrother - No Damn, I Don't Love You