Panic Prevention
Såg Jamie T tillsammans med brorsan på Kägelbanan igår.
Oh my!
Han kom upp på den pyttelilla scenen 40 minuter försenad, ursäktade sig för att hans band inte kunde vara med och för att han själv var sjuk och började hamra på sin akustiska bas. Jaha, tänkte jag. Det var ju jävla roligt. Hans musik som är som ett lapptäcke av en massa olika ljud/oljud - hur ska det funka om han är helt ensam?
Ruggigt bra, tydligen. Istället fokuserade han på textena och satt där som en riktig trubadur. Helt plötsligt fick vissa rader en helt ny innebörd, poletten trillade ner. Fan, vad smart han är!
Dessutom visade han prov på den där mongolida ådran som bara riktiga scenpersonligheter har.
Lite surrealistiskt att där satt han, två meter ifrån mig, en grabb som är lika gammal, men otroligt grym på en massa sätt och vis. Såhär i efterhand uppstod en massa mindervärdeskomplex...
- "I live quite a boring life and I have to write songs about things I experience. So here is a song 'bout a bass guitar. Very exciting."
"Well, I want to buy myself a handgun. What do you think, man? To shoot down everyone! See you back, oh running star. But I spent all my money on this cracked up shit called a bass guitar..."
- "I had to make this album, 'cause I was getting these panic attacks. So that's where the album title comes from."
Vore det inte för att han är så himla engelsk så skulle jag vara head-over-heals-groupie-tonårshormoner-gone-mutated-wild-jättekär i den här killen.
Foto: Rockfoto
Oh my!
Han kom upp på den pyttelilla scenen 40 minuter försenad, ursäktade sig för att hans band inte kunde vara med och för att han själv var sjuk och började hamra på sin akustiska bas. Jaha, tänkte jag. Det var ju jävla roligt. Hans musik som är som ett lapptäcke av en massa olika ljud/oljud - hur ska det funka om han är helt ensam?
Ruggigt bra, tydligen. Istället fokuserade han på textena och satt där som en riktig trubadur. Helt plötsligt fick vissa rader en helt ny innebörd, poletten trillade ner. Fan, vad smart han är!
Dessutom visade han prov på den där mongolida ådran som bara riktiga scenpersonligheter har.
Lite surrealistiskt att där satt han, två meter ifrån mig, en grabb som är lika gammal, men otroligt grym på en massa sätt och vis. Såhär i efterhand uppstod en massa mindervärdeskomplex...
- "I live quite a boring life and I have to write songs about things I experience. So here is a song 'bout a bass guitar. Very exciting."
"Well, I want to buy myself a handgun. What do you think, man? To shoot down everyone! See you back, oh running star. But I spent all my money on this cracked up shit called a bass guitar..."
- "I had to make this album, 'cause I was getting these panic attacks. So that's where the album title comes from."
Vore det inte för att han är så himla engelsk så skulle jag vara head-over-heals-groupie-tonårshormoner-gone-mutated-wild-jättekär i den här killen.
Foto: Rockfoto
Kommentarer
Postat av: Lania
Om det INTE vore för att han var engelsk? Är inte det en positiv aspekt?
Postat av: Loveseat
Nja. För korta byxor, vita tubsockor, svarta fotbollsskor utan dobbar och en sån där stor guldring med en platt kvadratpå ovansidan på lillfingret - inte positivt.
Trackback