Groovy Times
Igår spelade jag årets första runda golf. Inte en hel runda, men ändock. Kallt som fan var det.
Gick ut vid fyra och det var nästan helt tomt på banan, förutom de ambitiösa juniorerna som i princip bor där ute.
När man spelar golf får man otroligt mycket tid att tänka och det har alltid varit min svaghet. Tekniskt sett hade jag nog kunnat bli en ganska bra golfspelare, men det där med det starka psyket är inte riktigt min grej. Därför har jag bestämt mig för att alla som är duktiga på golf är självupptagna as. Då är det inte avundsjuka - det är bara ren, sund klarsynthet när man har lite svårt för en sådan person. Lite inom parentes sådär bara.
Hursomhelst, när jag gick där och funderade högg det till lite i hjärtat. Det kändes så konstigt att de där somrarna när jag bodde på golfbanan är över. Aldrig mer ut på morgonen, en heldag ute på klubben, snacka skit med kompisarna, träna, spela, stå på puttingreen i kvällssolen och vänta på att mamma kommer och hämtar.
Aldrig mer regniga dagar som blev mer varm choklad och nallat bröd i restaurangen än golf.
Jättekonstigt.
Vad som är ännu lite värre är det faktum att jag antagligen (iallafall på ganska länge - innan jag blir pensionär och en sån där tisdagsgolfs-tant) inte kommer att kunna spela alls lika bra som jag gjorde när jag var yngre. När jag var yngre! Klådd av 16-årsmodellen av sig själv. Det svider lite...
Fast på det sättet är golf väldigt rättvist - du är så bra som du tränar dig till.
Vad som också är lite konstigt är att fundera på hur vi alla gått vidare. Många satsar fortfarande. En spelar collegegolf och minst en till är på väg. En tredje spelar i landslaget (!)
Det är också lite lustigt; det fanns så många otroligt lovande talanger, men att hon skulle bli den som spelade i landslaget hade nog ingen trott. Någon pluggar till läkare uppe i norr och någon annan hade sönder handleden.
En epok i livet som nu är över. Sorgligt. Det som dock är mysigt är att varje gång man kommer ut dit träffar man någon man känner, hälsar och hejar åt båda höger och vänster. Det försvinner inte - oavsett om man tränar för att bli golfproffs när man blir stor eller bara spelar för att det är kul ibland.
Gick ut vid fyra och det var nästan helt tomt på banan, förutom de ambitiösa juniorerna som i princip bor där ute.
När man spelar golf får man otroligt mycket tid att tänka och det har alltid varit min svaghet. Tekniskt sett hade jag nog kunnat bli en ganska bra golfspelare, men det där med det starka psyket är inte riktigt min grej. Därför har jag bestämt mig för att alla som är duktiga på golf är självupptagna as. Då är det inte avundsjuka - det är bara ren, sund klarsynthet när man har lite svårt för en sådan person. Lite inom parentes sådär bara.
Hursomhelst, när jag gick där och funderade högg det till lite i hjärtat. Det kändes så konstigt att de där somrarna när jag bodde på golfbanan är över. Aldrig mer ut på morgonen, en heldag ute på klubben, snacka skit med kompisarna, träna, spela, stå på puttingreen i kvällssolen och vänta på att mamma kommer och hämtar.
Aldrig mer regniga dagar som blev mer varm choklad och nallat bröd i restaurangen än golf.
Jättekonstigt.
Vad som är ännu lite värre är det faktum att jag antagligen (iallafall på ganska länge - innan jag blir pensionär och en sån där tisdagsgolfs-tant) inte kommer att kunna spela alls lika bra som jag gjorde när jag var yngre. När jag var yngre! Klådd av 16-årsmodellen av sig själv. Det svider lite...
Fast på det sättet är golf väldigt rättvist - du är så bra som du tränar dig till.
Vad som också är lite konstigt är att fundera på hur vi alla gått vidare. Många satsar fortfarande. En spelar collegegolf och minst en till är på väg. En tredje spelar i landslaget (!)
Det är också lite lustigt; det fanns så många otroligt lovande talanger, men att hon skulle bli den som spelade i landslaget hade nog ingen trott. Någon pluggar till läkare uppe i norr och någon annan hade sönder handleden.
En epok i livet som nu är över. Sorgligt. Det som dock är mysigt är att varje gång man kommer ut dit träffar man någon man känner, hälsar och hejar åt båda höger och vänster. Det försvinner inte - oavsett om man tränar för att bli golfproffs när man blir stor eller bara spelar för att det är kul ibland.
Kommentarer
Trackback