Next Exit: Corporate Bitch
Jaha,
Det har hänt en del sedan sist. Det började med Tyskland. Semifinalen mot Italien, Willkommen zum Fan Fest Berlin, 500.000 osportsliga tyskar och ”Lu-Lu-Lu, Lukas Podolski” som senare blev ”Lu-Lu-Lu, Luca Toni”. Det gick vidare genom Schweiz, Italien, Frankrike, och genom Tyskland igen (jag har egentligen inget emot Tyskland, det bara kryper lite i skinnet så fort man passerar gränsen och sen känns det ju inte så jävla spännande där. Kanske är det att det är fullt av tyskar som är felet).
Sen bar det av direkt till Mariefred och Malins landställe för att återupprätta en gammal tradition. And I’ll tell you: a whole lot of återupprättande blev det…
Igår kväll pallrade Lania och jag oss iväg för att avnjuta lite Deportees gratis på Skeppsholmen. Mysfaktor: gränsande mot rosa.
Ikväll blir det Kanye West. Kan bli precis hur bra som helst.
Men däremellan damp det ner ett kuvert från VHS i brevlådan. Det var med darrande händer och bultande hjärta jag, endast med hjälp av ren och skär viljestyrka (kroppen och hjärnan ville inte samarbeta, framförallt inte ansiktsmuskulaturen), lyckades få öpp kuvertet. Däri fann jag typ 758 ark papper. Första pappret: nåt skit om antagningsregler. Andra pappret: hur man gör om man vill överklaga. Tredje pappret: vet inte vad det var, men en snabb-scanning visade att det iallfall inte stod ANTAGEN nånstans – alltså: move on.
Fjärde pappret.
Allra högst upp:
ANTAGEN.
Så den 7 augusti i år börjar jag på Handels med en kurs i föreberedande matte. Matte och jag kanske inte är som Pimm’s och Sprite, men vafan, det är smällar man får ta.
Och jag måste faktiskt erkänna att det känns ganska bra.
Det enda jag är rädd för är att jag till slut blir en sån där tråkmänniska som kanske tjänar ganska bra, men som sitter där, ute i förorten, med ett tråkigt jävla jobb, som kräver många timmar, men betalar bra. En labrador, en man, två barn. Kanske en pick-up truck. The All-American Dream. Fast i Sverige.
Och kanske var det inte meningen. Kanske skulle jag ha sökt till filmskola. Blivit regissör. Fått utnyttja mitt kreativitetsbehov/Boss-behov.
Man har ju bara ett liv.
Jag måste vara den enda jäveln som klagar när hon kommit in på Handels. Jag känner till åtminstone 2999 andra som gladeligen skulle byta plats med mig.
The shrink? Who ordered a shrink with an extra shot of confidence on the side?
Please, therapist – not shrink. Only crazy people use shrinks and I’m only mildly crazy.
Det har ju alltid varit tänkt att det skulle bli såhär. När vi var i yngre tonåren satt vi ofta och diskuterade framtiden; vem skulle få barn först? Vem skulle bli gold digger? Vem skulle göra karriär?
Min framtid var alltid väldigt enkel att förutspå för mina vänner: ”Du kommer att få barn allra sist. Du kommer att plugga länge, sen få något fint jobb där du reser en massa. Strax innan 30 kommer du att träffa din framtida man (ditt 4 förhållande någonsin efter 3 andra långa och seriösa som tog slut för att ni inte hade samma mål och visioner) och ni gifter er, men skaffar inte barn förrän du är 35 och så pass mäktig att du kan ta mamma-ledigt utan att torska benefits. Golf, båt, hus i villaförort, blonda väluppfostrade barn och vinprovningar med Pierre och Renée.”
Får det verkligen sluta så? Vad hände med Filmen, Hollywood, Musiken, New York, London?
Veckans soundtrack: Gnarls Barkley – St Elsewhere (plattan). Första gången var den hemsk. Andra gången var vissa låtar lite svängiga. Efter tredje gången satte den sig på skallen och har inte kommit ut därifrån sen dess.