Hotell Rwanda
Jag såg just Imperiet Slår Tillbaka.
Eller inte. Jättetråkig tjugo-över-tolv-humor. I'm sorry.
Näe, jag såg just Hotell Rwanda. Det är en sån där film som är så viktig att se. Det är en sån där film som gör att man vill arbeta med film. Det är en sån där film som vidgar ens vyer. Inte för att jag missat att det var ett folkmord i Rwanda på 90-talet, men jag har väl aldrig riktigt brytt mig om att ta reda på vad det handlade om egentligen. Eller kanske ännu viktigare - varför.
Hotell Rwanda, The Pianist, ja, till och med The Station Agent (jättekonstig koppling, jag vet, men ändå...) får en att vilja göra något, får en att vilja bli en bättre människa. Vilket antagligen inte kommer att hända. Men samtidigt: babysteps folks, babysteps!
Men om en sådan film som Hotell Rwanda kan få 100.000 människor att känna likadant som jag gör efter att ha sett den, borde inte det betyda något? Hur många gånger kan man repetera "ja, visst är det hemskt!" utan att försöka göra något, åtminstone något, för att underlätta på något sätt?
Eller fortsätter vi bara skyffla in Doritos i käften och kollar på en Chuck Norris-rulle istället? Eller i bästa fall: känner oss lite intellektuella och löser ett sudoku sådär på lördagskvällen...
Jag ska inte säga nåt; jag är inte bättre själv. Jag är inte direkt läkare-utan-gränser-material.
Imorgon kommer jag att titta på OS-finalen i hockey och tycka att det är det viktigaste i världen och inte bry mig ett skit om allt elände som fortfarande finns kvar i Rwanda - även fast inte media rapporterar därifrån längre.
Fast egentligen handlar det inte om snålhet, eller att man inte bryr sig. Det är någon blockeringsfunktion som sätter igång. Det finns så jävla mycket elände. Så jävla många konflikter att hålla reda på: vem fan orkar? Den som ger en liten bit av sitt hjärta åt varje konflikt, varje utsatt folkgrupp där ute - den får inget hjärta kvar.
Och vet ni vad som nästan är det sorgligaste?
- Att Don Cheadle ska behöva tala om det för mig. Att det krävs en Hollywood-producerad film för att man ska bry sig.
Okej, jag kanske är lite hård mot mig själv (och alla andra som jag drar över samma kam för den delen också), men egentligen; vad fan ska man göra? Går man runt och mår dåligt själv för att man är en sån hycklare? Det kan man ju inte göra! Vad hjälper det barnen i Rwanda om jag har mår dåligt? Har lite dåligt samvete? OMG! Världen slutar snurra! Loveseat har lite dåligt samvete! Klick: så får 20 hungriga barn i Sudan mat för att jag har dåligt samvete... Jo, det vore ju nåt...
Vilket ben ska man stå på? Det är fan inte lätt...
Hotell Rwanda, The Pianist, ja, till och med The Station Agent (jättekonstig koppling, jag vet, men ändå...) får en att vilja göra något, får en att vilja bli en bättre människa. Vilket antagligen inte kommer att hända. Men samtidigt: babysteps folks, babysteps!
Men om en sådan film som Hotell Rwanda kan få 100.000 människor att känna likadant som jag gör efter att ha sett den, borde inte det betyda något? Hur många gånger kan man repetera "ja, visst är det hemskt!" utan att försöka göra något, åtminstone något, för att underlätta på något sätt?
Eller fortsätter vi bara skyffla in Doritos i käften och kollar på en Chuck Norris-rulle istället? Eller i bästa fall: känner oss lite intellektuella och löser ett sudoku sådär på lördagskvällen...
Jag ska inte säga nåt; jag är inte bättre själv. Jag är inte direkt läkare-utan-gränser-material.
Imorgon kommer jag att titta på OS-finalen i hockey och tycka att det är det viktigaste i världen och inte bry mig ett skit om allt elände som fortfarande finns kvar i Rwanda - även fast inte media rapporterar därifrån längre.
Fast egentligen handlar det inte om snålhet, eller att man inte bryr sig. Det är någon blockeringsfunktion som sätter igång. Det finns så jävla mycket elände. Så jävla många konflikter att hålla reda på: vem fan orkar? Den som ger en liten bit av sitt hjärta åt varje konflikt, varje utsatt folkgrupp där ute - den får inget hjärta kvar.
Och vet ni vad som nästan är det sorgligaste?
- Att Don Cheadle ska behöva tala om det för mig. Att det krävs en Hollywood-producerad film för att man ska bry sig.
Okej, jag kanske är lite hård mot mig själv (och alla andra som jag drar över samma kam för den delen också), men egentligen; vad fan ska man göra? Går man runt och mår dåligt själv för att man är en sån hycklare? Det kan man ju inte göra! Vad hjälper det barnen i Rwanda om jag har mår dåligt? Har lite dåligt samvete? OMG! Världen slutar snurra! Loveseat har lite dåligt samvete! Klick: så får 20 hungriga barn i Sudan mat för att jag har dåligt samvete... Jo, det vore ju nåt...
Vilket ben ska man stå på? Det är fan inte lätt...
Kommentarer
Trackback