Vision of Division
Post-gymnasial stress. Eller kanske pre-allt-det-andra-ångest?
Jag vet inte. Välj och vraka.
Det är iallafall något slags stadium som jag och många av mina vänner kommit in i. Är det det här de kallar för 20-årskrisen?
Är det här verkligen vad jag vill? Jag tycker inte om att derivera. Jag hatar integraler. Finansiell ekonomi och redovisning? Säg debit & kredit och jag blir som det där meep-meep-djuret i looney tunes.
Man hör om andra som läser till musikalartist. Som ska åka till London nästa år. Folk som läser film. Som åker till L.A för att fördjupa sig nästa höst. Man hör om folk som jobbar på dagarna, men som på kvällarna tar sig i kragen och faktiskt lär sig att bli den där heroiska gitarristen vid lägerelden som de hela sommaren önskade att de hade varit.
Pappa säger att det här en en investering. Jag kommer att ha roligt sen, då 99% de där som åkte till London för att bli musikalartister kommit hem med krossade drömmar, utan utbildning och kanske ett jobb på Lindex.
"Tycker man inte om matte borde har man ju kanske valt fel högskoleutbildning...!", säger überstöddiga Lena och knäcker lite med huvudet. Inte till mig, men bara rent allmänt sådär.
Jag vet inte jag. Kanske har pappa rätt. Kanske har Lena rätt. Kanske har ingen av dem rätt (hur nu det skulle gå ihop, men vi låtsas i något slags kosmiskt, fritt, universalt Thomas Di Leva-universum...).
Oh well.
Jag känner mig lite som den där musikalartisten just nu. Egentligen har jag ingen aning om vad det är jag kommer att bli, jag känner bara att jag kommer ha jävligt kul tills dess att jag faktiskt vet.