Loveseat's blogg

Det måste vara jag.

Jag har just ringt till en av mina bästa vänner och förklarat att jag inte kommer på hennes (och två till av mina allra bästa vänners) fest.
Hon bor i Eskilstuna. Needless to say: henne träffar jag inte alltför ofta direkt. Den andra bor i Bromma och sist jag såg henne var iofs förra fredagen, men innan dess var det typ i början av juni... Den tredje flyttar till Skottland om lite mer än en vecka och kommer att vara borta i fyra år.

Jag sitter här i prickig 50-talsklänning, fädigsminkad och allt.
Men jag klarar inte av att gå.
Linserna försöker enträget att hoppa ur ögonen. Min kropp skriker efter sömn. 4 timmars genomsnittssömn per natt den här veckan har gjort sitt. Att över huvud taget ens resa på sig vore antagligen förenat med livsfara - för att inte tala om att ge sig ut och cykla.

Men jag borde verkligen.

Faktum kvarstår - jag kommer inte att gå. Jag är en otroligt genomrutten vän. Fy fan.

Det kändes otroligt viktigt att gå. Speciellt nu när många av oss ligger i brytpunkten till ett nytt liv. Jag vill inte tappa mina riktiga vänner i den nya biten av mitt liv. Risken är dock överhängande - jag förtjänar verkligen inte att ha dem som vänner.

Vad ska jag göra nästa gång vi träffas? Vad ska man säga? Fy fan vad jag skäms.

Förlåt.